LKAB driver på statens uppdrag gruvdrift och även om allt går enligt plan är känslan av besöket kluven.

Jag har aldrig bott där, men drabbas av en tomhet - nästan sorg när jag möter de sista människorna i ett samhälle som inte längre prioriteras. Här har människor bott, arbetat, gått till skolan, lekt, drivit företag, träffats och skiljts. Men nu planeras inte så många möten här längre, ganska talande att PRO Malmberget är en av de sista föreningarna som finns kvar.

Det är höst en tid av förändring.

Övergång, om än planerad förändring. Nu är det berget som ska höstas och malmen som ska tas upp, då får staden och det gamla livet stå åt sidan. Då stänger vi vägen till byn och låter människorna flytta och livet flytta.

Frågan är betydde inte livet mer? Vems minnen tar sig staten rätten att riva och radera? Visst vi måste utveckla, utvinna och skapa nya värden - men på vems bekostnad gör vi det? Kan minnen och möjligheten att bo och leva ersättas med pengar?

Ja, bevisligen - men framtiden är inte alltid i närsamhället. När jag pratar med människor säger några att de tänker flytta till kusten, andra att de flyttar till Gällivare - men de dröjer med blicken och det är inte bara tillförsikt ögonen utstrålar.

#LKAB #utveckling #Malmberget #Gällivare #samtid