ANNONS
Annons

Vems är ett konstverk

Produkter
(logga in för att koppla)

Spunken

Aktiv medlem
Jag vill på en gång poängtera att min frågeställning inte är juridisk. Snarare etisk, eller möjligtvis filosofisk.

Betrakta följande konstverk: (Jag vet att det låter pretantiöst, men jag har inget bättre ord)
http://www.linkopings-budoklubb.se/iaido/bilder/tavlingar/sm-2009-vallingby/iaidosm4854.jpg/view

Jag hade med mig kameran till iaido-SM i Stockholm i helgen och bilden ovan kom med hem.
Den är aning ur fokus, brusig och belagd med viss rörelseoskärpa - men när jag såg den blev jag så inspirerad att jag beskar den ordentligt (originalet är liggande) och bearbetade så det film-lika bruset förhöjde bilden istället för tvärtom.
Helt klart en av de bästa bilder jag inte tagit.

Det intressanta är nämligen att jag inte plåtade så mycket den dagen -
jag deltog nämligen i själva tävlingen (notera avsaknad av kamera).

Juridiskt är frågan enkel: den som tog bilden äger den, oavsett vems kameran är, oavsett efterbehandling.

MEN, om man frågar sig "vems är konstverket" ang. bilden ovan så blir det lite luddigare.
Fotografen skulle sannolikt lagt upp bilden på facebook, oredigerad. Det är jag som hade kunnandet, intresset och "visionen" att beskära, arbeta med färgmättnad, kontrast och ljusstyrka och göra det som ger bilden dess karaktär.
Å andra sidan, om jag hållt i kameran hade bilden antagligen inte tagits. Även om jag inte var upptagen just då så hade jag försökt isolera motivet från de vita gubbarna i bakgrunden, och kanske missat bilden.
Man håller ställningen som avbildas i 1-2 sekunder.

Så vems är konstverket? Vad är det som ger "verkshöjden" - själva bilden eller efterbehandlingen?
Skulle bilden bli en storsäljare och jag och fotografen dras in i en upphovsrättsrättegång skulle hon antagligen vinna, men det är i det här fallet i det närmaste oväsentligt.

Som jag ser det så "äger" jag bilden när jag gör den till min egen - när jag tittar på den och ser det ofärdiga konstverket. När jag jobbar med den, klurar och tar fram bilden jag vill se.

Min vision. Min bild. Eller?
 
idemässig upphovsrätt

Nej, det är just det som är kruxet.

Om Du inte har fotografens/upphovspersonens tillstånd att redigera/manipulera bilden, är det ett formellt regel/lagbrott.
Annars är den grafiska formen och ev. verkshöjd Din.
Om ni är överens kan jag tänka mej att ni delar ev. förtjänst vid försäljning av bilden.
 
Reaktionerna på mitt inlägg är väldigt intressanta. Alla är helt fokuserade på den juridiska aspekten - vem som äger bilden i juridisk mening.
Detta trots att jag i första meningen uttryckligen säger att min frågeställningen inte handlar om den juridiska frågan.

En tolkning av detta är att det juridiska perspektivet på fotograferande är så förhärskande att det är nästintill omöjligt att bortse från.
Att göra en bild till sin, att äga den i icke-juridisk mening, går det att diskutera idag utan att de juridiska perspektivet tar över?

Upphovsrättsdiskussionen som pågår i samhället idag har den positiva effekten att folk blir mer medvetna om upphovsrättsfrågor.
Men den har också den negativa effekten att folk blir mer medvetna om upphovsrättsfrågor.
De intressanta frågorna kring konst hamnar i skymundan så fort man närmar sig ägande/upphov.

Eller så var mitt inlägg helt enkelt för långt för att bli läst i sin helhet. :)
 
Om jag tar din bil, sågar av taket, målar lite fräsiga flammor på sidorna och byter fälgarna... Då måste det ju vara min bil, eller hur?
 
Kanske du inte ska förvänta dig ett enkelt rakt svar på en filosofisk frågeställning. :)

Juridiken och etiken som jag väljer att se det om konst olovligt baseras på andras bilder, är enkel - det är inte din bild, och därmed heller inte ditt konstverk. (Är du överens med fotografen om att använda bilden så är det förstås OK och då är bilden fotografens, och konstverket ditt, med fördelning av eventuell vinst från konstverket enligt avtal er emellan).

Huruvida du har någon sorts filosofisk äganderätt till konstverket tycker jag är ointressant, en hypotetisk tanke eftersom jag tycker att etiken och juridiken går före. Annars skulle det på något sätt vara OK att begå brott och ändå få dra nytta av det. Om man istället väljer att respektera upphovsrätten och ber om tillstånd för användningen först så slipper du det filosofiska problemet - varför krångla till det?

Kanske man i det här sammanhanget skulle diskutera varför konstnärer anser sig ha rätt att sätta sig över lagar och etiska regler, något som varit aktuellt senaste tiden med bla. Konstfackelevernas "konst".
 
Senast redigerad av en moderator:
Ett filosofiskt svar:
Personen som tog bilden kan lägga ner hela sin själ i att bli en grym photoshoppare och förmodligen åstakomma ett slutresultat väldigt likt ditt. Du kan dock aldrig ta "bilden" fotografen tog...

/Peter
 
Som jag ser det så "äger" jag bilden när jag gör den till min egen - när jag tittar på den och ser det ofärdiga konstverket. När jag jobbar med den, klurar och tar fram bilden jag vill se.

Om jag tar ditt "konstverk" och ändrar lite i det, eftersom jag anser att du inte hade den kunskapen, så blir konstverket mitt och ditt "konstverk" saknar verkshöjd eftersom du saknade kompetensen att göra det till ett konstverk, enligt mig. Alltså äger jag konstverket tills dess att någon annan inkompetensförklarar mig och därmed äger konstverket.

Du blir inte bagare bara för att du skär vetelängden, det är fortfarande bagaren som bakat den.
 
Anders Ö: Du anser att det juridiska perspektivet går före - och i allmänhet har du givetvis rätt. I det här fallet så kommer bilden inte publiceras någon annanstans än vår klubbhemsida, den kommer aldrig användas kommersiellt och jag kommer aldrig påstå mig vara juridisk upphovsperson.
Så den juridiska aspekten kommer inte användas.
Min poäng, som jag kanske inte framfört tillräckligt tydligt, var att även om jag får tillåtelse att fippla med bilden så kvarstår den filosofiska frågan "vem är konstnären?".

Jans exempel med den förstörda bilen är också intressant. Låt säga att jag gillar att plåta brinnande bilar. Låt säga att jag "hjälper till" lite och sätter eld på en snygg bil.
Solklart krimminelt beteende, förstås. MEN, det hindrar inte bilderna jag tar från att vara konst. Dom kan bli asfräcka. Jag kanske låter en polare ta kort på mig när jag blir arresterad - performance art!

De flesta verkar tycka att juridik går före konst, men i min mening är konst helt oberoende av lagar. Konst är konst även om det skapats på ett olagligt och omoraliskt vis.
Att även konstnärer blir arresterade är en annan fråga. Konstverk bryr sin inte ens om sina upphovsmän.
Listan med konstnärer som arresterats för sin konst är oändlig.

Bra poäng, Peter!
Men faktum är att jag har planer på att "ta om bilden", med renare bakgrund. Jag känner personen som avbildas, jag vet vilken iaido-kata han gör, och att reproducera avstånd, vinkel och kamerainställningar är trivialt.
Nu när jag väl har sett bilden. (Notera att det inte är bildstöld, då "posen" inte är något fotografen arrangerade utan endast dokumenterade.)

Och du har helt rätt i att fotografen kan reproducera mitt efterarbete, MEN bara nu när hon väl sett det.
Det ändrar alltså inte faktumet att vi (antagligen) inte skulle kunnat göra det om vi inte sett varandras arbete.
Det filosofiska kruxet kvarstår.

Jag hoppas verkligen inte jag uppfattas som rabiat, jag är endast fascinerad av att ta del av allas syn på saken.
 
Min fråga kvarstår - vilken rätt har konstnärer att sätta sig över lagar och etik?

Själv tycker jag inte att ett konstverk kan bedömas fritt från sin bakgrund; om det skapats mha brott eller oetiskt handlande så är det smutsigt och har inte samma värde. Ändamålet helgar inte medlen.

Jag känner faktiskt en hel del förakt för "konstnärer" som skapar genom att förstöra för andra, det är egoism, arrogans och dålig respekt att sätta sig själv och sin konst över lagar och etik. Att man medvetet "tar straffet" är ingen ursäkt, min åsikt är att det faktiskt är värre eftersom man vet att man gör fel men gör det ändå.
 
Du ställer först frågan "Vems är konstverket?"
Ägande kan inte bedömas annat än juridiskt. Beståndsdelen, dvs ursprungsbilden, var inte din. Alltså kan inte konstverket vara ditt.

Svaret på den senare frågan, "Vem är konstnären?", är enkelt. Konstnären är du, men konstverket är inte ditt.
 
Ägande kan inte bedömas annat än juridiskt. Beståndsdelen, dvs ursprungsbilden, var inte din. Alltså kan inte konstverket vara ditt.
Håller med i den första delen -- men inte i den andra. Om person A förändrat ett konstverk skapat av person B tillräckligt mycket ("verkshöjd") är det ett nytt konstverk -- och det är A:s konstverk. Det finns massor av exempel på detta inom icke-fotografisk konst.
 
Håller med i den första delen -- men inte i den andra. Om person A förändrat ett konstverk skapat av person B tillräckligt mycket ("verkshöjd") är det ett nytt konstverk -- och det är A:s konstverk. Det finns massor av exempel på detta inom icke-fotografisk konst.

Sant, men det förutsätter att du har rätt att manipulera bilden.
 
Sant, men det förutsätter att du har rätt att manipulera bilden.
Det håller jag inte helt med om. Konstverk B är konst oavsett nyttjanderätt. Konstnär B kanske aldrig får visa verket, men det är en annan fråga.

Att konst blir sämre om det skapats genom brottslig verksamhet är sant i allmänhet, men jag kan inte hålla med om det så kategoriskt.

AndersÖ sa:
Min fråga kvarstår - vilken rätt har konstnärer att sätta sig över lagar och etik?
I ett välfungerande samhälle, egentligen ingen alls.
Men konst har en uppgift att utmana och kritisera samhället, om det finns något att kritisera.

När just upphovsrätt diskuteras på nationell nivå och stora bolag försöker påverka landets lagstiftning utan hänsyn till allmänhetens intresse av sitt kulturarv - kan det inte då vara rätt och riktigt att bryta mot upphovsrätten?
Skapa ny konst av upphovsrättskyddat material. Youtube är full med sådana rebelliska konstnärer. Är dessa konstnärer mindre värda än andra?
(Jag vill nu omedelbart poängtera att sådan "samhällskritik" inte var syftet med bilden eller tråden.)

I min erfarenhet är kategoriska uttalanden om så här komplicerade frågor i regel felaktiga.
 
...
I min erfarenhet är kategoriska uttalanden om så här komplicerade frågor i regel felaktiga.
I min erfarenhet diskuteras saker ofta med två olika bakomliggande förutfattade meningar om vad förutsättningarna för frågeställningen är, i vilket sammanhang man ska bedöma frågan, osv, och därför blir man oense eftersom man diskuterar från olika synvinklar utan att inse det. Om man konkretiserar en fråga i stället för att diskutera i alltför generella termer så brukar man mycket oftare komma fram till att man egentligen är rätt överens, människor tycker rätt lika för det mesta. :)
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar