Anders Norén
Aktiv medlem
Ju mer jag lär mig om skärpedjup, desto mer förbryllad blir jag över att autofokus används. Med de små bildsensorerna som kompaktkameror i regel har är skärpedjupet så stort att jag frågar mig om autofokus över huvud taget behövs!
Låt mig exemplifiera med följande resonemang:
Kalle har köpt sig en ny kamera. Eftersom han bara vill ta bilder på familjesemestern och på festerna med vännerna och inte är intresserad av fotografi som hobby så har han köpt en Canon Ixus 860, en automatisk konsumentkamera som verkade praktisk och hade ett bra pris.
Ixus 860 har ett brännviddsomfång på nominellt 4,6-17,3 mm, ekvivalent 28-105 mm, och ett största bländartal på mellan 2,8 och 4,5. Det här är siffror Kalle inte känner till och inte heller bryr sig om. Vad Kalle däremot märker är att kameran tar god tid på sig att fokusera när han trycker ned avtryckaren. Ibland hinner motivet flytta på sig innan bilden verkligen tas. På fester i dunkla lokaler kan det kännas som att det tar flera sekunder innan kameran fokuserat.
Om Kalle hade känt till de ovannämnda siffrorna och lärt sig hur man beräknar skärpedjup - inte för att ovannämnda kamera har möjlighet till manuella inställningar - så hade han märkt följande:
- Vid brännvid 4,6 (minimum), bländare 2,8 (maximum) och fokusavstånd 1,3 m omfattar skärpedjupet 0,7-9,7 m.
- Vid samma brännvidd och bländare är hyperfokalavståndet 1,5 m och skärpedjupet från 0,8 till oändligheten.
Kalle använder aldrig zoom inomhus och har aldrig kommit på tanken att fotografera föremål på närmare avstånd än ungefär 1 m.
Varför har Kalles kamera över huvud taget autofokus? Skulle det inte räcka med två lägen, ett inomhusläge med ett skärpedjup anpassat för storleken på ett vanligt rum och ett utomhusläge med oändligt skärpedjup? (Ett rum är sällan djupare än 8 m från fönstret - då blir det för mörkt.) Inställningen i det första fallet ovan skulle räcka för alla foton i hemmet och det andra fallet för alla foton utomhus. Skulle Kalle få för sig att fotografera något som befinner sig närmare honom än 0,7 m - ungefär armlängds avstånd - så skulle det kunna finnas ett makroläge.
Om Kalle skulle börja använda zoomen utomhus för att få närbilder på avlägsnare föremål skulle kameran kunna ha hyperfokalautomatik. Närgränsen för skärpedjupet flyttas givetvis allt eftersom Kalle zoomar men å andra sidan zoomar han för att föremålet står långt borta.
Skulle Kalle börja vilja experimentera med skärpedjupet för att till exempel få bakgrunden ur fokus skulle han givetvis inte kunna det med ovannämnda fixfokus och hyperfokalautomatik. Men det kan han å andra sidan inte heller med den vanliga autofokusen! Och den fotograf som har en kamera med större sensor och aktivt väljer sitt skärpedjup använder väl heller inte autofokus?
Är jag helt ute och cyklar i mitt resonemang? Såga det gärna jäms med fotknölarna, men gör det sakligt. Jag vill reda ut detta en gång för alla: när finns det en poäng med autofokus?
Anders
Låt mig exemplifiera med följande resonemang:
Kalle har köpt sig en ny kamera. Eftersom han bara vill ta bilder på familjesemestern och på festerna med vännerna och inte är intresserad av fotografi som hobby så har han köpt en Canon Ixus 860, en automatisk konsumentkamera som verkade praktisk och hade ett bra pris.
Ixus 860 har ett brännviddsomfång på nominellt 4,6-17,3 mm, ekvivalent 28-105 mm, och ett största bländartal på mellan 2,8 och 4,5. Det här är siffror Kalle inte känner till och inte heller bryr sig om. Vad Kalle däremot märker är att kameran tar god tid på sig att fokusera när han trycker ned avtryckaren. Ibland hinner motivet flytta på sig innan bilden verkligen tas. På fester i dunkla lokaler kan det kännas som att det tar flera sekunder innan kameran fokuserat.
Om Kalle hade känt till de ovannämnda siffrorna och lärt sig hur man beräknar skärpedjup - inte för att ovannämnda kamera har möjlighet till manuella inställningar - så hade han märkt följande:
- Vid brännvid 4,6 (minimum), bländare 2,8 (maximum) och fokusavstånd 1,3 m omfattar skärpedjupet 0,7-9,7 m.
- Vid samma brännvidd och bländare är hyperfokalavståndet 1,5 m och skärpedjupet från 0,8 till oändligheten.
Kalle använder aldrig zoom inomhus och har aldrig kommit på tanken att fotografera föremål på närmare avstånd än ungefär 1 m.
Varför har Kalles kamera över huvud taget autofokus? Skulle det inte räcka med två lägen, ett inomhusläge med ett skärpedjup anpassat för storleken på ett vanligt rum och ett utomhusläge med oändligt skärpedjup? (Ett rum är sällan djupare än 8 m från fönstret - då blir det för mörkt.) Inställningen i det första fallet ovan skulle räcka för alla foton i hemmet och det andra fallet för alla foton utomhus. Skulle Kalle få för sig att fotografera något som befinner sig närmare honom än 0,7 m - ungefär armlängds avstånd - så skulle det kunna finnas ett makroläge.
Om Kalle skulle börja använda zoomen utomhus för att få närbilder på avlägsnare föremål skulle kameran kunna ha hyperfokalautomatik. Närgränsen för skärpedjupet flyttas givetvis allt eftersom Kalle zoomar men å andra sidan zoomar han för att föremålet står långt borta.
Skulle Kalle börja vilja experimentera med skärpedjupet för att till exempel få bakgrunden ur fokus skulle han givetvis inte kunna det med ovannämnda fixfokus och hyperfokalautomatik. Men det kan han å andra sidan inte heller med den vanliga autofokusen! Och den fotograf som har en kamera med större sensor och aktivt väljer sitt skärpedjup använder väl heller inte autofokus?
Är jag helt ute och cyklar i mitt resonemang? Såga det gärna jäms med fotknölarna, men gör det sakligt. Jag vill reda ut detta en gång för alla: när finns det en poäng med autofokus?
Anders
