En annan sak är det här med brännvidd definierat som avståndet mellan ljusets brytpunkt och sensorplan. Alltså hur är det möjligt att den ligger utanför linselementen? Ljuset kan väl inte brytas "i luften"?
Alltså, jag har t.ex. ett 500 mm. teleobjektiv. MEN! objektivet är ju faktiskt rent fysiskt kortare än 50 cm!
Jag har också ett par extrema vidvinklar, ett 11-18 och ett 8mm fisheye.
Jag tog fram skjutmåttet och mätte avståndet från objektivfattnings anslag till slutaren (tog en gammal analog Minoltakamera, ville inte peta med skjutmåttet mot sensorn på nån dyrare digitalkamera). Avståndet är 41mm (registeravstånd?). Hur är det då möjligt att montera vidvinklar öht?
Tittar man på objektivet och bländarens placering så sitter den c:a 40 mm längre fram i mitt 11-18 jämfört med objektivfattningens anslag. På zoomobjektiv flyttas ju inte bländaren fram och tillbaka, så då kan den ju inte sitta i brännpunkten alls, väl?
Tag en enkel lins på 250 mm och använd en 2x-telekonverter så får du en slutlig brännvidd på 500 mm som får en fysisk längd långt under 500 mm.
Sedan återstår då att förklara hur en telekonverter fungerar
En telekonverter är i sin enklaste form bara en lins med negativ brännvidd, d.v.s. motsatsen till ett vanligt förstoringsglas. Om vi nu tänker på vad ett förstoringsglas gör så skapar den en virtuell bild av det vi tittar på som dels är större än verkligheten och dels mer avlägsen (det är i praktiken för att avståndet ökar som vi använder förstoringsglas, att bilden blir större är oftast mindre viktigt). En negativ lins, d.v.s en telekonverter i det här fallet, fungerar istället tvärtom och skapar alltså en virtuell bild av verkligheten som är mindre och kommer närmare. Den verklighet som det skapas en virtuell bild av i detta fall är helt enkelt bildplanet, d.v.s sensorn när spegeln är uppfällt och mattskivan när den är nere.
Vad vi gör när vi sätter på en telekonverter på ett kamerahus (sätt inte på objektivet ännu utan tänk enbart telekonverter och hus!) är alltså att vi skapar en virtuell sensor som är mindre än den verkliga och befinner sig närmare telekonvertern än den verkliga (titta in på mattskivan, använd ögonmåttet och lita på era ögon om ni inte tror mig). Den "mellanring" som telekonverterns optik är monterad i har en tjocklek som exakt motsvarar att den virtuella sensorn kommit närmare, avståndet mellan telekonverterns främre bajonett och den virtuella sensorn är alltså detsamma som registermåttet, d.v.s. avståndet mellan kamerabajonett och den verkliga sensorn (detta är bakgrunden till att avståndsskalorna stämmer och närgränsen bibehålls sånär som på telekonverterns tjocklek).
I och med att vår kamera med påsatt telekonverter (inget objektiv ännu!) fått en mindre sensor behöver vi inte så lång brännvidd på det objektiv vi först nu sätter på plats
För att få en viss synvinkel kan vi därför använda kortare brännvidd (med t.ex. en 2X-konverter räcker ju 250 mm för att få samma teleeffekt som med ett 500-tele utan konvertern) och på så sätt kan den fysiska totallängden bli mindre.
I de flesta längre teleobjektiv finns en telekonverter så att säga inbyggd som en del i objektivet och därför kan de göras kortare än sin brännvidd (faktum är att sådana objektiv benämns "äkta tele" till skillnad mot objektiv utan inbyggd telekonverter som kallas "oäkta tele" eller bara "objektiv med lång brännvidd"
Jag är väl medveten om att detta sätt att beskriva en telekonverters funktion kan vara ytterst provocerande för främst FF-kamerahusägare som verkar ha ytterst svårt för denna förklaringsmodell
De vidvinklar vi använder i spegelreflexkameror har s.k. retrofokal konstruktion eller "omvänd telekonstruktion" eftersom de i grunden bara är ett "äkta tele" som man vänt bakochfram så att den negativa delen pekar mot motivet istället. Man kan beskriva detta på analogt sätt som ovan fast med en starkt positiv lins längst bak som fungerar som motsatsen till en telekonverter om man vill men det blir lite mer omständligt eftersom vi inte har sådana "vidvinkelkonvertrar" inom vanlig foto (av utrymmesskäl, de skulle ju behöva placeras i en mellanring med negativ tjocklek
de är vanliga vid astrofoto dock, teleskop har mer plats).
För en tid sedan tillverkade jag mig min egen stativadapter för panoramabilder och fick då veta att det är viktigt att hitta objektivets nod-punkt, dvs. optiska centrum och läste en del guider om hur man kunde göra för att hitta den. Sen slog det mig att det borde man ju kunna förenkla betydligt eftersomdet ju är samma sak som brännvidden. Dvs med ett 50 mm-objektiv är optiskt centrum (=brännpunkten) 50 mm. framför bildplanet som ju är utmärkt på kameran med en symbol som består av en cirkel med ett streck i. Tänker jag rätt?
Den punkt man ska vrida runt är ingångspupillens centrum. Att de flesta guider talar om nodpunkten beror nog på att med äldre helt symmetriska objektiv sammanfaller både nodalpunkt, huvudpunkt och ingångspupillens centrum så då spelade det ingen roll, lyckligtvis så brukar guiderna inte beskriva hur man hittar nodalpunkten utan det man finner om man följer dem blir ingångspupillens centrum så slutet gott, allting gott
Det är dock enklare att bara blända ner och titta in i objektivet och se hur djupt in i objektivet ingångspupillen finns, de räcker i de flesta fall. Det bygger dock på att man har fullgod syn på båda ögonen och det är ju inte helt ovanligt att så inte är fallet så guiderna kanske ändå fyller en funktion.
En annan sak, om nu bländaren är ett förhållande mellan iris-diameter noch brännvidden så förstår jag att ljusstarka teleobjektiv måste göras väldigt feta, men då borde ju vidvinklar å andra sidan enkelt kunna göras mycket ljusstarka och små. Så är det dock inte i verkligheten, det finns ju en uppsjö av telen upp till 200 mm. med f/2,8, men vidvinklar är sällan så ljusstarka. Mitt 11-18 t.ex. (hävdar inte alls att det är någon superoptik eller så) har f/4,5-5,6. Borde ju vara enkelt att göra ett sånt med större bländare, men icke så týdligen. (Jag har iofs också ett Sigma 20mm f/1,8 men det är ju ett ovanligt undantag har jag förstått).
Med teleobjektiv är synvinkeln så liten att det inte gör något att ingångspupillen finns långt bakom frontlinsen, vinjetteringen blir rätt liten även om man nöjer sig med att låta frontlinsen vara lika stor som ingångspupillen (det vore ju smått vanvett att göra t.ex. ett 300/2,8 med en 150 mm stor frontlins för att minska vinjetteringen med några tiondels steg
).
Med vidvinklar växer emellertid vinjetteringsproblemet raskt och det handlar inte längre ens om ett par hela steg utan om att hörnen, en stor del av sidorna och kanske t.o.m. lite på höjden skulle bli helt kolsvarta om man inte gjorde frontlinsen rejält mycket större än ingångspupillen. Alternativet att placera ingångspupillen långt fram i objektivet leder till andra problem (den bakre delen av objektivet skulle då bli mycket mer komplicerad istället).
En annan sak som har med detta att göra är att den riktiga (effektiva) bländaren i specialfallet att objektivet är inställt på oändligt förvisso kan räknas ut utifrån förhållandet mellan ingångspupill och brännvidd men att den mer generella definitionen utgår från de vinklar med vilket ljuset träffar bildplanet (inte bildvinklarna nu utan de vinklar med vilka ljustrålar som passerat bländarens periferi träffar sensorn med). Dessa vinklar är lika stora vid en och samma bländare oavsett brännvidd (t.ex. +/-14.5 grader vid f/2) så de svårigheter som är kopplade till dessa vinklar ökar mycket snabbt när ljusstyrkan och därmed vinklarna ökar.
