J O Härnström
Aktiv medlem
Kul att höra att Bruce lever (88år) !
Varför är svart/vitt fascinerande?
- Trådstartare llesrof
- Start datum
acke
Avslutat medlemskap
Håller helt med! Färgerna är av denna orsak en viktig del av det svartvita uttrycket.
Fast jag föredrar att fotografera i färg och sedan blanda färgkanalerna i Lightroom till en svartvit bild efter tycke och smak. Man har stora frihetsgrader när man blandar kanaler i efterhand. En enda färgbild kan ge upphov till ett dussin svartvita bilder med helt olika uttryck! Fascinerande!
Dessutom tycker jag att ögat är mer tolerant för hårda kontraster i svartvita bilder. En färgbild med tråkig utfrätt himmel, exempelvis, upplever jag ofta som mer behaglig om jag gör bilden svartvit.
PressPlayOnTape
Aktiv medlem
Den här frågan finns det lika många svar på som det finns fotografer. Min tanken är lite annorlunda, det som sticker ut blir intressant och spännande, tills det inte sticker ut längre.
Vi blir matade med enormt mycket bilder varje dag som i mångt och mycket får sin form och färg från samtiden. Det som är inne just nu, det som per default kommer ur samtida kameror och telefoner eller de trendigaste Lightroom-presetsen.
Den oerhört trendiga ”lifestyle” utseendet och känslan får mig inte längre att lyfta ett ögonbryn eller hejda mig i scrollandet. Oavsett vad bilden föreställer. Men en bra svartvit bild eller lomografi för den delen sticker ut och får en att stanna upp i bildbruset. Så var det ett tag när film blev trendigt igen. Då fick det speciella utseendet av inscannade negativ mig att haja-till. Men inte så mycket nu längre, det har blivit vardagsmat.
För mig handlar det om att jag lägger märke till och intresserar mig för det som sticker ut eller avviker, tills det blir den nya trenden och inte avviker längre och försvinner i bruset.
Vi blir matade med enormt mycket bilder varje dag som i mångt och mycket får sin form och färg från samtiden. Det som är inne just nu, det som per default kommer ur samtida kameror och telefoner eller de trendigaste Lightroom-presetsen.
Den oerhört trendiga ”lifestyle” utseendet och känslan får mig inte längre att lyfta ett ögonbryn eller hejda mig i scrollandet. Oavsett vad bilden föreställer. Men en bra svartvit bild eller lomografi för den delen sticker ut och får en att stanna upp i bildbruset. Så var det ett tag när film blev trendigt igen. Då fick det speciella utseendet av inscannade negativ mig att haja-till. Men inte så mycket nu längre, det har blivit vardagsmat.
För mig handlar det om att jag lägger märke till och intresserar mig för det som sticker ut eller avviker, tills det blir den nya trenden och inte avviker längre och försvinner i bruset.
PerK
Aktiv medlem
Det mera rent grafiska uttrycket i sv/v är ofta effektivt för berättelsen. Det lämnar framför allt mera till betraktarens egen fantasi.
De flesta som fotar sv/v använder hård kontrast - det är ofta snyggt, men en vacker bild i full gråskala är fenomenalt bra, bara att den är svår åstadkomma. "Soft contrast" i Nik Silver Efex är ett bra hjälpmedel.
Kameran registrerar siluett, form, struktur och färg. I en färgbild måste färgen spela huvudroll för att den skall vara bra.
Överkontrast, överfärgmättnad och överskärpning är säkra sätt att paja en bild enligt min mening
De flesta som fotar sv/v använder hård kontrast - det är ofta snyggt, men en vacker bild i full gråskala är fenomenalt bra, bara att den är svår åstadkomma. "Soft contrast" i Nik Silver Efex är ett bra hjälpmedel.
Kameran registrerar siluett, form, struktur och färg. I en färgbild måste färgen spela huvudroll för att den skall vara bra.
Överkontrast, överfärgmättnad och överskärpning är säkra sätt att paja en bild enligt min mening
PeterEskilsson
Aktiv medlem
Jag uppskattar en del svartvitt idag, men kan också tycka att många gör bilderna svartvita för att det anses vara "finkultur". Jag använde mycket TriX på den analoga tiden och det var kul i mörkrum och så. Dessutom en lägre kostnad mot de dyra Kodachrome 64 som var min färgfavorit. Nu för tiden använder jag nästan uteslutande färg eftersom jag tycker det är mer utmaning, speciellt inom gatufoto.
JensEkberg
Aktiv medlem
PressPlayOnTape
Aktiv medlem
En väldigt bra fråga.
Svartvitt har ju gått hela vägen från "det enda möjliga" via "fattigmans färg" till "kulturknuttens finlir".
Men jag skulle ändå hoppas att du har fel, för svartvitt fyller för mig en annan nisch som färgbilder aldrig kan fylla. De är två kompleterande utryck, inte konkurenter. Men svaret på den frågan får vi aldrig veta.
MattiasL
Aktiv medlem
Egentligen inte konstigare än att folk både tecknar och målar. Ibland passar den ena tekniken, ibland den andra.
PMD
Aktiv medlem
Ja, jag tror att någon rätt snart hade börjat göra monokroma bilder även om de allra första fotografierna hade varit i färg.
Jämför med litografisk film som (om man framkallar den "rätt") inte har några gråtoner alls. Det är en slags extremvariant av svart/vit fotografi och har varit poppis lite då och då. Jag fastnade för det ett tag på stenåldern, men tröttnade så småningom.
Jämför med litografisk film som (om man framkallar den "rätt") inte har några gråtoner alls. Det är en slags extremvariant av svart/vit fotografi och har varit poppis lite då och då. Jag fastnade för det ett tag på stenåldern, men tröttnade så småningom.
jerrysoderberg
Aktiv medlem
Jag tycker svartvitt är fascinerande då jag gör det själv. Den analoga processen. Jag använder oftast Fomapan400. Det liknar inte tri-x, inte har jag något behov att efterlikna den filmen. Färg rör till det men används med digitalfoto. Svartvitt blir mer grafiskt.
hasse lundberg
Aktiv medlem
I en svartvit bild är det motivet som "berättar".
I en färgbild är det färgen som "berättar" mer än motivet.
I en färgbild är det färgen som "berättar" mer än motivet.
ErlandH
Aktiv medlem
Man kan nog förutsätta att de skulle fotografera i färg, till att börja med.
När jag själv började fotografera på 1970-talet använde jag till 90 procent svartvitt, helt enkelt för att färgfilm var alldeles för dyr att hålla på med. Och så var det nog för alla jag kände. Att man skulle använda svartvitt av ”konstnärliga” skäl var det nog ingen som hade en tanke på.
ErlandH
Aktiv medlem
På vilket sätt är färgen inte en del av motivet, menar du?
jphotog
Aktiv medlem
Jag fascineras lika mycket av en fin färgbild som en i svartvitt.
För mig verkar färgbilder med mycket varma, mustiga färger fungera bäst, medan en svartvit bild som jag gillar oftast innehåller mycket svart och vitt, dvs. relative mycket kontrast.
Bra ljus och komposition behövs i alla bilder. Ljus har flera olika kvalitetet: Riktning, relativ storlek hos ljuskällan (hårt eller mjukt) och även färg.
Om jag inte tycker att färgen tillför något prövar jag svartvitt. Oftast hjälper det inte, haha.
Bilden nedan var ganska trist med ett mörkgrönt bladverk i bakgrunden. Ljuset som tittade fram mellan två byggnader hade riktning och föll fint över modellens ansikte, men det var för tidigt på eftermiddagen för att ge de där varma sköna färgerna. Jag tycker det blev betydligt bättre i svartvitt.
Bilden under hade inte gjort sig i svartvitt. Utan den gula skjortan kontrasterande mot den gråa väggen med alla skuggorna och den varma eftermiddagssolen hade bilden i mitt tycke blivit sämre.
För mig verkar färgbilder med mycket varma, mustiga färger fungera bäst, medan en svartvit bild som jag gillar oftast innehåller mycket svart och vitt, dvs. relative mycket kontrast.
Bra ljus och komposition behövs i alla bilder. Ljus har flera olika kvalitetet: Riktning, relativ storlek hos ljuskällan (hårt eller mjukt) och även färg.
Om jag inte tycker att färgen tillför något prövar jag svartvitt. Oftast hjälper det inte, haha.
Bilden nedan var ganska trist med ett mörkgrönt bladverk i bakgrunden. Ljuset som tittade fram mellan två byggnader hade riktning och föll fint över modellens ansikte, men det var för tidigt på eftermiddagen för att ge de där varma sköna färgerna. Jag tycker det blev betydligt bättre i svartvitt.
Bilden under hade inte gjort sig i svartvitt. Utan den gula skjortan kontrasterande mot den gråa väggen med alla skuggorna och den varma eftermiddagssolen hade bilden i mitt tycke blivit sämre.
netstorm
Aktiv medlem
Jag är lite cynisk och säger att svartvitt åker snålskjuts på tre olika områden.
1. Det visar världen ur ett annat perspektiv. På samma vis som drönare, VSCO-filter, ND-filter, färgmättnad, extrem vidvinkel och blixtar under en period automatiskt blev intressanta bilder så fångar svartvitt något vi inte ser i vardagen. Det kan dock bli en övergångsfas. Likt seascapes så har jag tröttnat på alla tusentals svartvita gatusnapshots. Ofta känns det som att svartvitt används när man försöker "rädda" en bild och göra den intressant vilket sänker hela trenden.
2. Det är associerat med bra bilder. Under några årtionden så inbillar jag mig att mångas upplevelse av svartvita bilder var historiska ögonblick eller fantastiska fotografer. Iwo Jima, Normandie, Che Guevara, Lunch atop a Skyscraper. Eddie Adams, Dorothea Lange, Henri Cartier-Bresson. Likt hur Kate Woodman anklagas för att vara en dålig kopia av Gregory Crewdson så åker svartvitt snålskjuts på historien. Inom film har vi liknande där Fortunate Son automatiskt får alla att förstå vilken tidsperiod vi är i.
3. Det är enklare än färg. Det räcker inte med att fånga motiv med rätt komposition utan kräver även kunskap om färglära och att lyckas fånga det i bilden. Motargumentet är att svartvitt istället kräver rätt kontrast men jag menar att det är lättare än färglära och det är enklare i bildredigeringen. Saul Leiter är en av mina favoritfotografer som på ett tydligt sätt visade hur kompositionen av färgerna kan övertrumfa kompositionen av "motivet" och ändå ge en bättre bild. Men det är svårt att lyckas med.
Mycket av min negativitet kring svartvitt kommer ifrån gatusnapshots. Folk som vandrar på stan, pekar kameran på något som rör sig och sedan försöker få bilden att bli intressant genom att kasta ett filter på den. Bruce Gilden är väl skräckexemplet. Martin Parr är på samma spektrum där han hade sin period med hög färgmättnad som nästan fick bilderna att börja spricka. Jag uppskattar fortfarande svartvita historiska bilder eller fotografer som Hiroshi Sugimoto och Michael Kenna men svartvitt på nätet tenderar att vara blaskigt.
1. Det visar världen ur ett annat perspektiv. På samma vis som drönare, VSCO-filter, ND-filter, färgmättnad, extrem vidvinkel och blixtar under en period automatiskt blev intressanta bilder så fångar svartvitt något vi inte ser i vardagen. Det kan dock bli en övergångsfas. Likt seascapes så har jag tröttnat på alla tusentals svartvita gatusnapshots. Ofta känns det som att svartvitt används när man försöker "rädda" en bild och göra den intressant vilket sänker hela trenden.
2. Det är associerat med bra bilder. Under några årtionden så inbillar jag mig att mångas upplevelse av svartvita bilder var historiska ögonblick eller fantastiska fotografer. Iwo Jima, Normandie, Che Guevara, Lunch atop a Skyscraper. Eddie Adams, Dorothea Lange, Henri Cartier-Bresson. Likt hur Kate Woodman anklagas för att vara en dålig kopia av Gregory Crewdson så åker svartvitt snålskjuts på historien. Inom film har vi liknande där Fortunate Son automatiskt får alla att förstå vilken tidsperiod vi är i.
3. Det är enklare än färg. Det räcker inte med att fånga motiv med rätt komposition utan kräver även kunskap om färglära och att lyckas fånga det i bilden. Motargumentet är att svartvitt istället kräver rätt kontrast men jag menar att det är lättare än färglära och det är enklare i bildredigeringen. Saul Leiter är en av mina favoritfotografer som på ett tydligt sätt visade hur kompositionen av färgerna kan övertrumfa kompositionen av "motivet" och ändå ge en bättre bild. Men det är svårt att lyckas med.
Mycket av min negativitet kring svartvitt kommer ifrån gatusnapshots. Folk som vandrar på stan, pekar kameran på något som rör sig och sedan försöker få bilden att bli intressant genom att kasta ett filter på den. Bruce Gilden är väl skräckexemplet. Martin Parr är på samma spektrum där han hade sin period med hög färgmättnad som nästan fick bilderna att börja spricka. Jag uppskattar fortfarande svartvita historiska bilder eller fotografer som Hiroshi Sugimoto och Michael Kenna men svartvitt på nätet tenderar att vara blaskigt.
acke
Avslutat medlemskap
Jag håller med. Jag gillar gatufoto i grunden, men nu har det gått inflation i genren, och man ser alldeles för många tråkiga och intetsägande gatufoton numera. Det räcker liksom inte att konvertera till svartvitt. Ett gatufoto måste fortfarande berätta något för att ge betraktaren en kick.
J O Härnström
Aktiv medlem
I tonåren på gymnasiet var det mörkrummet och att få göra papperskopiorna själv det som inspirerade mig. Grafik, teckningar och svartvitt foto har alltid fascinerat mig. Fortfarande killar det bäst i ryggraden när jag hittar fina svartvita foton, mer än vad färg gör.
Det kanske är så att det man präglas av i unga år bär man med sig så att smak och preferens egentligen inte ändras särskilt mycket i grunden. Men att man växer och lägger till ett och annat till menyn. Så att man som vuxen och äldre även uppskattar sådant man inte gillade eller förstod som liten.
Att det fanns olika konstformer (och trender) inom fotografin var jag ganska medveten om från början men jag brydde mig inte och gör det inte idag heller.
hasse lundberg
Aktiv medlem
Nu skrev jag ju...
"I en svartvit bild är det motivet som "berättar".
I en färgbild är det färgen som "berättar" mer än motivet."
Inte att färgen inte är en del av motivet.
PMD
Aktiv medlem
Liksom för många andra så var svartvitt det enda ekonomiskt möjliga för mig när jag började fotografera. Det var dock roligare de få gånger jag hade råd att köpa en färgfilm (helst Kodachrome), och när Cibachrome kom (eller snarare när jag upptäckte att det fanns) kunde jag göra färgkopior av Kodachromedian hyfsat enkelt. Det var förstås dyrare än att göra svartvita kopior från Tri-X, så det blev fortfarande mest svartvitt för mig rätt länge.
