Ludvig Johansson
Spontant efter att tidigare idag ha sett en god bit, om än inte hela videon:
Min känsla är att en del av bristerna helt enkelt beror på bristfällig eller frånvarande planering. Förvisso har det varit populärt att bara snacka hej vilt in i en kamera dagarna i ända och sedan försöka klippa ihop det, men... Ska man röra kameran så behöver man ligga steget före kamerans rörelse, och ännu hellre ha tänkt ut hur den ska röra sig redan från början. "Oj, titta där!" närmar sig "
whip pans". På det synes det vara högst begränsat med bildstabilisering och när det läggs ihop med alldeles för snabba, ryckiga och spontanta panoreringar/kamerarörelser blir den som tittar i det närmaste snurrig.
Sedan har en del förvisso haft
skakig kamera o dyl för att skapa någon slags autenticitet. Se t ex serien NYPD Blue som hade det som ett stilgrepp, men det var rimligen mycket mer planerat skakigt än vad det var menat att se ut som.
Nu är jag förstås gnällig och kritisk och just att det här är svårt och kräver tankeverksamhet är en anledning till att jag inte har varit så intresserad av video. Särskilt som kamerorna länge var helt odugliga vad gäller att fokusera automatiskt i video, vilket gjort att man behövt vara ett avancerat "enmansband" för att få bra resultat.
Ett råd är att titta på film* med andra ögon än bara underhållningen och se hur man faktiskt har gjort och hur man har rört kameran. Sedan är det klart att man inte har en dolly, lång arm o dyl i trädgården, men normalt sett ligger man väldigt långt ifrån ADHD-panorering (om uttrycket tillåts, för det är ju lite så det funkar). För att inte göra den som tittar snurrig är det mer ägg under gaspedalen än binärt av/på. Har man det minsta anlag för rörelsesjuka så kan man till och med bli åksjuk av rör(l)ig video om skärmen täcker en stor del av synfältet.
*Och i viss mån förstås även tv, men det brukar vara en klassskillnad på hur genomarbetat det är. Man kan inte köra en högbudget-Hollywood efter Lyxfällan-koncept. Sedan får man förstås välja ambitionsnivå, och Hollywood blir det ju inte i trädgården, men fundera över vad de faktiskt har gjort, hur det är komponerat osv. Det senare skiljer sig givetvis delvis i och med bildförhållande etc.
På tal om det här med långa tagningar, så drar jag mig till minnes ett gammalt exempel som en lärare en gång drog/visade (det här är den i huvudsak onda analoga tiden, så givetvis VHS
). Även om kameran rör sig en del så finns det inte en chans i glödheta att lyckas utan planering:
Som en notering är ett annat exempel jag minns från samma årtionde, just angående hur man kan lägga upp en "story", apropå Hollywood: ett trick är att visa eller antyda slutet redan i början och exemplet var filmen "A perfect world".
Ta det som inte som en sågning, utan mer raka synpunkter. Jag vet att det inte är lätt.
