mipert
Aktiv medlem
Trevligt att snöa in sig på pixlar... ööhh, svärtat silver...
Det är viktigt att man sätter nivån för sin egen kvalitet.
Vill man ha bilder som ser bra ut och fungerar för de flesta människor, då kan man åtranvända kemi ett tag och till viss del förlänga tiden.
Men är man ute efter det absolut mest maxade resultatet vad gäller kvalitet får man tänka mer oekonomiskt.
Under nästan tjugo år i mörkrummet har jag ibland kommit fram till att mina efarenheter avviker från renommerade experters men desto oftare att det de säger stämmer.
En framkallare bör bytas efter några timmar även om man inte kört maximalt antal bilder.
Mer än 30 18x24 (lite mer än en kvadratmeter) bör man inte framkalla, även om man förlänger tiden blir det inte riktigt svart.
För att få ut bästa svärta är det viktigt att filmens exponeras ”rätt”.
Att mäta upp med densitometer ger ett bra utgångsvärde men testa gärna att göra kontaktkartor, där den genomskinliga delen av filmen exponeras så den precis blir maxsvart, perforeringshålen skall flyta ihop med omgivningen.
Använd normalt uppdrag, bländare och exponeringstid på förstoringsapparaten och självklart samma papper som du gör slutkopior på.
Titta sedan i skuggdelar, syns det detaljer eller är det helt hopgrötat? I så fall bör du exponera lite mer än vad tekniska mätningar antyder.
Jag vill förtydliga lite till erik, 15 ml är vad papperet för över om man inte alls låter det rinna av innan, en 18x24 brukar jag hänga i luften i 10 sekunder innan jag lägger det i nästa bad. En 24x30 15 sekunder.
Jag blev intresserad av hur mycket kemi som följer med papperet när jag var ansvarig för ett kollektivt labb här i Malmö.
Färgkemin tog slut snabbare än vad som verakde rimligt och hade en mycket högre åtgång än blekfixet. Det berodde på att jag var den enda(?) som verkligen lät papperet rinna av innan jag förde över det i stoppbadet.
Inte första gången jag känner mig som lite utomstående, jag förvånas ofta över hur andra arbetar.
Jag vänder mig djupt in i mitt allra innersta men kan ändå inte förstå hur det kan vara jobbigt att vara noggrann, att torka upp efter sig och att se till att få in frisk luft i labbet.
Lars Kjellberg berättade en gång hur frustrerad han blev över att elever på Fotohögskolan -och även elever i Gamleby- fick väldigt exakta order på hur de skulle framkalla en film. Blanda så här, exakt 20°, exakt 7 minuter och agitera enligt handboken.
Ändå varierade resultaten rejält, kontrasten kunde skilja uppemot en hårdhetsgrad.
Nu vet jag, det är jag som inte är kreativ...
Det är viktigt att man sätter nivån för sin egen kvalitet.
Vill man ha bilder som ser bra ut och fungerar för de flesta människor, då kan man åtranvända kemi ett tag och till viss del förlänga tiden.
Men är man ute efter det absolut mest maxade resultatet vad gäller kvalitet får man tänka mer oekonomiskt.
Under nästan tjugo år i mörkrummet har jag ibland kommit fram till att mina efarenheter avviker från renommerade experters men desto oftare att det de säger stämmer.
En framkallare bör bytas efter några timmar även om man inte kört maximalt antal bilder.
Mer än 30 18x24 (lite mer än en kvadratmeter) bör man inte framkalla, även om man förlänger tiden blir det inte riktigt svart.
För att få ut bästa svärta är det viktigt att filmens exponeras ”rätt”.
Att mäta upp med densitometer ger ett bra utgångsvärde men testa gärna att göra kontaktkartor, där den genomskinliga delen av filmen exponeras så den precis blir maxsvart, perforeringshålen skall flyta ihop med omgivningen.
Använd normalt uppdrag, bländare och exponeringstid på förstoringsapparaten och självklart samma papper som du gör slutkopior på.
Titta sedan i skuggdelar, syns det detaljer eller är det helt hopgrötat? I så fall bör du exponera lite mer än vad tekniska mätningar antyder.
Jag vill förtydliga lite till erik, 15 ml är vad papperet för över om man inte alls låter det rinna av innan, en 18x24 brukar jag hänga i luften i 10 sekunder innan jag lägger det i nästa bad. En 24x30 15 sekunder.
Jag blev intresserad av hur mycket kemi som följer med papperet när jag var ansvarig för ett kollektivt labb här i Malmö.
Färgkemin tog slut snabbare än vad som verakde rimligt och hade en mycket högre åtgång än blekfixet. Det berodde på att jag var den enda(?) som verkligen lät papperet rinna av innan jag förde över det i stoppbadet.
Inte första gången jag känner mig som lite utomstående, jag förvånas ofta över hur andra arbetar.
Jag vänder mig djupt in i mitt allra innersta men kan ändå inte förstå hur det kan vara jobbigt att vara noggrann, att torka upp efter sig och att se till att få in frisk luft i labbet.
Lars Kjellberg berättade en gång hur frustrerad han blev över att elever på Fotohögskolan -och även elever i Gamleby- fick väldigt exakta order på hur de skulle framkalla en film. Blanda så här, exakt 20°, exakt 7 minuter och agitera enligt handboken.
Ändå varierade resultaten rejält, kontrasten kunde skilja uppemot en hårdhetsgrad.
Nu vet jag, det är jag som inte är kreativ...
.
