SVD fortsätter med sin brutala efterbehandling. Nytt lågvattenmärke

[iSolen.se]

Artikeln är daterad 23 sep, 2011 och är en intervju med SvD:s fotochef Joakim Ståhl.

Policyn är att man inte får lägga till eller ta bort något ur bilden. "Det här handlar om pressetik. Jobbar man på Svenska Dagbladet ljuger man inte, det är ändå grunden."

Artikeln förklarar också att SvD bara köper bilder av säljare de känner och litar på, så de kan vara säkra på att bilderna de köper är äkta.

Till sist får Ståhl frågan om han skulle ha upptäckt att Terje Hellesøs bilder var fejkade. Svaret är att när det gäller naturfoto är vi nog alla amatörer som inte sysslar med det. Underförstått att han nog inte skulle ha upptäckt fusket.

Även hyfsade nybörjare kan photoshoppa så att en bildgranskare inte kan se om t ex ett djur blivit inklonat.

 

[PMD]

Även hyfsade nybörjare kan photoshoppa så att en bildgranskare inte kan se om t ex ett djur blivit inklonat.

Jag tror att Ståhls poäng var att de som inte sysslar med naturfoto har svårt att upptäcka att en bild inte stämmer, t.ex. med vilt placerade i situationer där det inte "ska" finnas.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det handlar om eventuellt manipulerade bilder i Svenska Dagbladet och där kanske man har en annan definition.

Så länge man berättar vad man har gjort med bilden så behöver man inte märka den som manipulerad eller icke-manipulerad. Då får betraktaren avgöra den saken själv.

SvD har inte berättat vad bildredaktören har gjort med bilderna, och tråden började för att någon hade observerat ett fenomen som åter dök upp i just den tidningen efter att ha observerats för något år eller tre sen. Det viktiga tycker jag inte är att fastslå om bilderna är manipulerade eller inte, utan att diskutera och reda ut vad som faktiskt har gjorts med dem. Eventuell kan man kanske fråga tidningen också.

En bild av vekligheten ska efter efterbehandling "se ut som denna verklighet då gjorde när fotografen såg och han/hon tog sin bild". Det är faktiskt inte svårare än så om man är öppen för det. Tyvärr är ju inte alla det. Det är det som är själva grundbulten och inget annat. Jag tror även detta gäller SvD och i än högre grad. Tidningar har ännu högre krav på sig när det gäller autenticitet än Fotosidan Per, så att börja snurra här med dina relativiseringar tror jag faktiskt bara rör till det.

Det här kan faktiskt lösas relativt enkelt idag med DNG-formatet för det är vad jag vet det enda filformatet som både låter oss baka in ursprunglig RAW-fil, bearbetat RAW-data och en JPEG som ser ut som fotografen vill att den ska se ut. Om fler skapade filer som dessa när de skickade in sina alster, så skulle det nog vara både slutdribblat och slutsnackat och alla vars livsluft det är att relativisera allt i tid och otid för att göra sina egna tolkningar till fakta, skulle vara ute i helt ogjort väder. Då kunde var och en själv se vad fotografen faktiskt gjort med sina RAW-filer efter bilderna tagits.

 

[Sten-Åke Sändh]

Jag gillar fotosidans definition, men i just den här tråden handlar det om vad SvD gjort eller inte gjort.

Som jag ser det finns det två saker att fundera över: 1. AP:s avtal när man köper deras redaktionella bilder (bryter man mot upphovsrätten?) 2. SvD egna bildpolicy (en förtroendefråga)

Se vad jag svarat Per.

 

[Sten-Åke Sändh]

Här finns Ap:s guidelines för deras bildbehandling:
https://www.ap.org/about/news-values-and-principles/telling-the-story/visuals
På den tiden jag jobbade där gällde att man inte fick göra mer med bilderna än man hade gjort i förstoringsapparaten (lättare justering av exponering, efterbelysning, skuggning, färgstick). Allt annat skulle ok:as av avdelningschefen, annars var det skäl för omedelbart avsked.

Tack för det inspelet Axel!

 

[Sten-Åke Sändh]

Handlar inte det där om APs egen bilbehandling, och inte om vad en bildköpare får göra med bilden?

Men om vi nu pratar om att bevara bilders autencitet i exv. massmedia, så kan det väl inte råda några större skillnader mellan SvD och AP vari den består eller hur. Deras kunder måste ju kunna lita på materialets autencitet. Den dagen den börjar svikta är vi verkligt illa ute och tyvärr finns det ju en del exempel på att sånt skett där ute i världen men de flesta som jobbar i media begriper nog vikten av den principen trots allt. Media är en förtroende bransch och de har väldigt mycket att förlora om de förlorar sina kunders förtroende.

 

[PMD]

Tidningar har ännu högre krav på sig när det gäller autenticitet än Fotosidan Per, så att börja snurra här med dina relativiseringar tror jag faktiskt bara rör till det.

Vilka relativiseringar som jag snurrar med syftar du på?

 

[PMD]

Det här kan faktiskt lösas relativt enkelt idag med DNG-formatet för det är vad jag vet det enda filformatet som både låter oss baka in ursprunglig RAW-fil, bearbetat RAW-data och en JPEG som ser ut som fotografen vill att den ska se ut. Om fler skapade filer som dessa när de skickade in sina alster, så skulle det nog vara både slutdribblat och slutsnackat och alla vars livsluft det är att relativisera allt i tid och otid för att göra sina egna tolkningar till fakta, skulle vara ute i helt ogjort väder. Då kunde var och en själv se vad fotografen faktiskt gjort med sina RAW-filer efter bilderna tagits.

Det förutsätter att ingen manipulerar det ursprungliga rådatat, men hur kan man vara säker på det?

 

[PMD]

Men om vi nu pratar om att bevara bilders autencitet i exv. massmedia, så kan det väl inte råda några större skillnader mellan SvD och AP vari den består eller hur.

De båda borde rimligen ha ungefär samma inställning till hur mycket de tillåter sig att redigera en bild, men det vore väl bättre att jämföra vad de faktiskt anger som policy istället för att gissa?

Vad AP har för redigeringspolicy kan visst vara intressant, men nu är det SvDs knepiga bilder som tråden handlar om, och de ser verkligen ut som att de är hårdare redigerade än vad AP tillåter, och då blir det återigen SvDs policy som vi har att förhålla oss till. (Om vi till slut får ändan ur och tar reda på den).

 

[iSolen.se]

...Det här kan faktiskt lösas relativt enkelt idag med DNG-formatet för det är vad jag vet det enda filformatet som både låter oss baka in ursprunglig RAW-fil, bearbetat RAW-data och en JPEG som ser ut som fotografen vill att den ska se ut. Om fler skapade filer som dessa när de skickade in sina als...

Det vanligare .NEF (Nikons rawfiler) gör detta.

Jag har vid ett antal gånger bett att få se originalversionen av bilder, i syfte för att få se hur mycket den "omanipulerade" bild engentmigen redigerats. Du kan nog gissa hur många gånger jag fått se den.

 

[ErlandH]

Har du läst SvD:s policy eller gissar du?

Jag har jobbat på SvD (och på de flesta andra större dagstidningar i Sverige) och i mina arbetsuppgifter ingår bland annat bildbehandling, så jag vet ganska väl hur det går till.

Min poäng är alltså att även om grundprincipen för bildredigering inom svensk dagspress i stort följer APs regler, så finns det inget dokument som talar om exakt när man når gränsen för vad som är tillåtet. Många personer är inblandade i bildbehandlingen, de är olika skickliga och olika omdömesgilla.

Förr sköttes all bildbehandling (utom beskärning) av en liten krets anställda, som hade detta som huvuduppgift. Då var bildbehandlingen i allmänhet mer homogen och kanske också försiktigare.

 

[iSolen.se]

... så finns det inget dokument som talar om exakt när man når gränsen för vad som är tillåtet. Många personer är inblandade i bildbehandlingen, de är olika skickliga och olika omdömesgilla.

....

Självfallet finns det ingen exakt gräns (hur skulle en sådan gräns definieras?) eftersom det är en bedömningssport men termen "måttfullhet" eller motsvarande brukar ingå i de flesta direktiv om hur mycket bilderna kan redigeras.

 

[fotograf-magnus-stalberg]

Kollar vi på samma bild? Ser nu att det är tre bilder. Den jag menar är bild 2. Ett gäng människor med flaggor framför texten "Let us vote"

Jag tänkte på "flaggbilden" eftersom den är den enda man kan se tydligt att man arbetat med. Dock tycker jag inte att den är anmärkningsvärd på något sätt. Det har dock tidigare förekommit hemska efterarbeten i samma tidning.

 

[jonas18z]

Om du jobbat på SvD.
Vilken mjukvara använder ni för att få den där HDR-effekten?

Är den där effekten hett på redaktionen?


Har ni någon policy eller säg att jag skulle dra i kontraster till max så det likanr en gammal fotostatkopia, för att jag tycker det är snyggt, skulle det gå igenom?


Detta är inte första gången som SVD maxar det där filtreret, är det en person elller är det flera personer som lägger på det?


Har du namn på personen eller kontakt med någon så kanske du kan bjuda Indien i denna tråd?

Jag har jobbat på SvD (och på de flesta andra större dagstidningar i Sverige) och i mina arbetsuppgifter ingår bland annat bildbehandling, så jag vet ganska väl hur det går till.

Min poäng är alltså att även om grundprincipen för bildredigering inom svensk dagspress i stort följer APs regler, så finns det inget dokument som talar om exakt när man når gränsen för vad som är tillåtet. Många personer är inblandade i bildbehandlingen, de är olika skickliga och olika omdömesgilla.

Förr sköttes all bildbehandling (utom beskärning) av en liten krets anställda, som hade detta som huvuduppgift. Då var bildbehandlingen i allmänhet mer homogen och kanske också försiktigare.

 

[ErlandH]

Om du jobbat på SvD.
Vilken mjukvara använder ni för att få den där HDR-effekten?

Detta är inte första gången som SVD maxar det där filtreret, är det en person elller är det flera personer som lägger på det?

Jag vet inte om det är en eller flera personer som, enligt dig, "maxar det där filtreret", inte heller vem.

(Den manuella) bildbehandlingen fungerar på ungefär samma sätt på alla större dagstidningar och görs nästan uteslutande i Photoshop.

1. Fotografen (eller en bildbyrå som AP eller en stock-fotoleverantör etc) levererar en mer eller mindre färdigbehandlad bild.

2. Många (men inte alla) bilder passerar en bildredaktör. Denne har ibland, men inte alltid, en bakgrund som fotograf. Bildredaktörerna har olika stor erfarenhet av och skicklighet i bildbehandling. Vissa bildredaktörer behandlar nästan alla bilder som passerar dem för att de ska bli så bra som möjligt i tryck respektive på webben, andra bildbehandlar inga.

3. En webbredaktör eller sidredigerare publicerar bilden. Dessa har olika stor erfarenhet av och skicklighet i bildbehandling. Vissa webbredaktörer/sidredigerare behandlar nästan alla bilder som passerar dem för att de ska bli så bra som möjligt i tryck respektive på webben, andra bildbehandlar inga.

Problemen, som resulterar att bilder inte alltid ser så bra ut som möjligt, är alltså flera. Dels att det är många inblandade, som kan ha olika uppfattning om hur en bild ska se ut. Dels att en del av dessa varken är tillräckligt skickliga rent tekniskt eller har tillräckligt stor erfarenhet/kunskap när det gäller bilder.

Bakgrunden är förstås de dramatiska nedskärningar och rationaliseringar som drabbat dagspressen de senaste 10-15 åren. I stort sett inga dagstidningar har längre professionella bildbehandlare som i pricip bara sysslar med bildbehandling, istället ingår denna arbetsuppgift i flera olika yrkesroller.

På samma sätt hotas kvaliteten på texter, när det blir alltmer sällsynt med textredigerare och korrekturläsare. Den arbetsuppgift som tidigare utfördes av experter ska nu lösas av flera olika yrkesgrupper (skribenter, webbredaktörer, nyhetschefer, redigerare ...) som har en massa andra viktiga arbetsuppgifter.

 

[iSolen.se]

Jag vet inte om det är en eller flera personer som, enligt dig, "maxar det där filtreret", inte heller vem.

(Den manuella) bildbehandlingen fungerar på ungefär samma sätt på alla större dagstidningar och görs nästan uteslutande i Photoshop.

1. Fotografen (eller en bildbyrå som AP eller en stock-fotoleverantör etc) levererar en mer eller mindre färdigbehandlad bild.

2. Många (men inte alla) bilder passerar en bildredaktör. Denne har ibland, men inte alltid, en bakgrund som fotograf. Bildredaktörerna har olika stor erfarenhet av och skicklighet i bildbehandling. Vissa bildredaktörer behandlar nästan alla bilder som passerar dem för att de ska bli så bra som möjligt i tryck respektive på webben, andra bildbehandlar inga.

3. En webbredaktör eller sidredigerare publicerar bilden. Dessa har olika stor erfarenhet av och skicklighet i bildbehandling. Vissa webbredaktörer/sidredigerare behandlar nästan alla bilder som passerar dem för att de ska bli så bra som möjligt i tryck respektive på webben, andra bildbehandlar inga.

Problemen, som resulterar att bilder inte alltid ser så bra ut som möjligt, är alltså flera. Dels att det är många inblandade, som kan ha olika uppfattning om hur en bild ska se ut. Dels att en del av dessa varken är tillräckligt skickliga rent tekniskt eller har tillräckligt stor erfarenhet/kunskap när det gäller bilder.

Bakgrunden är förstås de dramatiska nedskärningar och rationaliseringar som drabbat dagspressen de senaste 10-15 åren. I stort sett inga dagstidningar har längre professionella bildbehandlare som i pricip bara sysslar med bildbehandling, istället ingår denna arbetsuppgift i flera olika yrkesroller.

På samma sätt hotas kvaliteten på texter, när det blir alltmer sällsynt med textredigerare och korrekturläsare. Den arbetsuppgift som tidigare utfördes av experter ska nu lösas av flera olika yrkesgrupper (skribenter, webbredaktörer, nyhetschefer, redigerare ...) som har en massa andra viktiga arbetsuppgifter.

Han frågar om mjukvaran, jag gissar att det är ett högpassfilter i Nik-collection som gör effekten. Det stämmer med bra med låg global kontrast, hög lokal kontrast och låg färg.

 

[ErlandH]

Han frågar om mjukvaran, jag gissar att det är ett högpassfilter i Nik-collection som gör effekten.

Det är möjligt att några av de inblandade i bildflödet på de stora dagstidningarna har tillgång till denna mjukvara, det ingår dock inte i standardutrustningen och är inte speciellt spritt.

 

[iSolen.se]

Det är möjligt att några av de inblandade i bildflödet på de stora dagstidningarna har tillgång till denna mjukvara, det ingår dock inte i standardutrustningen och är inte speciellt spritt.

Nu är det bara SvD som hackar sönder bilderna på detta sättet men filtret går förstås göra för hand. Dock, Nik-collection är utbrett, gratis, och en tidsparare, man kan förstöra bilden på några sekunder istället för på några minuter.

 

[PMD]

Självfallet finns det ingen exakt gräns (hur skulle en sådan gräns definieras?) eftersom det är en bedömningssport men termen "måttfullhet" eller motsvarande brukar ingå i de flesta direktiv om hur mycket bilderna kan redigeras.

Det närmaste vi har kommit en korrekt beskrivning av SvDs bildredigeringspolicy är väl artikeln som är sammanfattad i inlägg #60. Artikeln har några år på nacken så policyn kan ha ändrats, men knappast åt det mer tillåtande hållet, skulle jag tro.

 

[Erik X]

Ser inte det här en liten aning märkligt ut, vad har hänt?
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/barsebacks-karnkraftverk-nu-ska-hela-rasket-rivas