Vad gäller nya Tri-X så upplever jag att den har en än mera platt återgivning i högdagerdelen. Ska jag ändra internkontrasten i högdagrarna med nya Tri-X så får jag exponera snålare än normalt, så att en del av högdagrarna blir till mellandagrar. Eller byta framkallare till Rodinal/R09, som ju ändrar tonalitéten lite grand mot mera högdagerseparation på de flesta filmer. Gråskalan har alltså inte tänjts ut mot mitten i högdagerdelen, utan tvärtom som jag upplever det. Ett typexempel på detta är Tri-X bilden i slutet av inlägget, som blev väldigt svår att få någon kontrast i de ljusa delarna till höger med, hur jag än trixade med den i datorn. Motivet är av högkontrast och därför fick jag minusframkalla för att få rätt totalkontrast. Detta gjorde att högdagerkontrasten blev alldeles för platt. Här hade förmodligen krävts minus-exponering eller byte av film och/eller framkallare för att få mera kontrast i de ljusa partierna. En förändring med nya Tri-X är just detta som jag ser det, att den tappat mera i högdagerseparation och därmed också fått en sämre tolerans mot minusframkallning än den gamla, alltså att den har en än längre skuldra än den gamla varianten. Den har alltså blivit ännu mindre högdagersepararerande som jag upplever det.
Vad gäller skuggdelen med nya Tri-X så tycker jag den blir automatiskt sämre tecknad om man exponerar fel. Filmen har nämligen lägre känslighet än den gamla, det är också vad jag upplever. Men det är inte samma sak som att den har sämre lågdagerseparation än den gamla Tri-X. Exponerar man rätt (många kör den efter 200 ISO, själv kör jag på 250 i sol och 320 i gråväder-medel motivkontrast) så blir teckningen och separationen bra i skuggorna. Kör jag den däremot efter högre ISO än vad som krävs för den utrustning jag använder, och framkallar till normalkontrast (vilket då naturligt kräver en lite längre tid än vad som annars behövts) så blir det som att pressa ett steg, och det kan jag förstå kan upplevas som att filmen ändrat separationsegenskaper. Jag har också full förståelse för att vi ser olika på saker och ting , så jag kan givetvis inte säga att det andra tycker om nya Tri-X är fel och det jag personligen upplever är rätt. Jag redovisar bara mina egna intryck baserade på min egen utrustning och mitt eget sätt att exponera/framkalla.
Jag vet också att kamerahus/optik/filmformat har stor betydelse för hur filmer bör/kan exponeras och framkallas. T.ex så kan jag exponera Tri-X i 120-format mera snålt med min Pentax 67-utrustning. Förmodigen beror det på att kamerahusets slutare är kalibrerad till lite längre tider (alt slutaren börjar bli seg och behöver servas/justeras) än slutarna i mina småbilds Voigtländer-hus? Jag kör Tri-X 120 på 400-500 ISO med Pentax 67 beroende på motivkontrast och det hat fungerat fint för mig. En av mina Pentax 67-optik ger också konstant mörkare/mera exponerade negativ vid mindre bländaröppningar. Bländarlamellerna i den är nämligen lite trögare och hinner inte blända ner fullt ut innan filmen exponeras. Lamellerna behöver antagligen rengöras på den optiken.
Jag har kört Neopan 400, Tri-x 400 och Kentmere 400. Neopan har utan tvekan minst korn och lägst kontrast.. Jag pressade den till 1600 och det märktes inte ens, trots att jag fotat en del bilder i starkt solljus. Gråskalan på Neopan finner jag ganska tråkig. Kentmere 400, riktigt trevlig gråskala pressad till 800. Kornigare än de andra två och kornet är inte speciellt vackert, lite grötigare än tex Tri-x och ganska dålig lågdagerteckning, svärtar lätt igen för mycket så det bara blir korn i skuggorna om man försöker lätta upp, men som sagt Kentmere har riktigt trevlig gråskala.
