Berg och dalbana.
Det går både upp och ner just nu.
Första försöket med min "nya" Adventurer stjärnföljare föll väl ut.
Polariseringen med det inbyggda polarskopet gick bra. Monteringen med kameran och den relativt stora telezoomen RF 100-500mm fungerade med bra balans. Himlen hade plötsligt efter grådasket klarnat upp under kvällen.
Orions bälte och nebulosan riktades lätt in. Det blev bara en miss i handhavandet. Jag var ovän med kamerans inställning av intervalltagning. Så det blev för få exponeringar tyvärr, endast 30st exponeringar på 30 s vardera (jag räknade fel).
Riggen följde med bra och Polaris roterade runt fint i polarskopets klocka som den ska.
Bilderna med 15-20 s blev skarpa och fina, 30 s en aning luddiga men godkända för stackning.
Förväntansfull efter de ganska lyckade kvällen med Orions nebulosa så skulle Andromeda galaxen förevigas. Då kom djupdykningen.
Allt som kan gå snett gick snett.
Reglage, fästen och skruvar antingen kärvade eller glappade. Det verkade som riggen och stativet protesterade. Minsta manöver med kameran orsakade urspårning. Till slut fick jag ge upp och kasta in handduken.
Andromeda är inte lätt att hitta till skillnad mot Orions bälte men på en ostadig rigg som också är trög och glappande blir det ändå svårare.
Och när följaren spårar ur och man inte fattar varför så är det lätt att ge upp.
Orions nebulosa, första försöket med stjärnföljare.
Helst hade jag behövt lite fler exponeringar än 30st x 30s
