För säkerhets skull är det kanske bäst att kolla vilka krav man behöver ställa på en LiveView-funktion för att den ska vara användbar till PRAKTISKT fotograferande. Det är egentligen inte så komplicerat, det är i princip bara tre huvudkrav:
1) Autofokus skall finnas även i LV-läge.
2) AF:en i LV-läge ska vara lika snabb som den vanliga fasjämförelse-autofokusen är i våra DSLR-kameror.
3) Skärmen ska vara utvinklingsbar (annars har man ingen större nytta av LV-funktionen överhuvudtaget).
F.n. finns det bara två kameror som uppfyller alla dessa tre baskrav - Sony A300 och A350, men jag antar att du redan har kommit underfund med detta. Nästan inga av marknadens alla övriga kameror som annonserar ut "LiveView" med stora bokstäver uppfyller ETT ENDA av dessa villkor(!)
1) LV-funktionen i A300/A350 gör att du kan hålla kameran rakt över huvudet för att fota över hinder som staket, folkskockar o.d.
2) Du kan gå ner lågt, ända ner till marken (makrofoto t.ex.), och du kan trycka kameran mot en vägg för att få stöd vid tagning med långa exponeringstider.
3) Du slipper helt ifrån ansträngda fotominer när du kan ha kameran hängande på magen när du fotograferar barn, djur, vuxna och annat levande. Man får självfallet VÄLDIGT många fler "keepers" om man inte har en stor svart klump med ett ilsket stirrande jätteglosöga framför nyllet - förutom enstaka professionella modeller så är det bara döda fotomotiv som inte alls påverkas av detta...
4) För Street photography - här torde A300/A350 vara de överlägset bästa fotoverktyg som någonsin tagits fram.
5) För Candid photo: Vinkla upp underarmen så att den blir ungefär horisontell. Lägg kamera och objektiv på denna, med objektivet i riktning mot armbågsvecket (kamerahuset kan med fördel läggas i den uppvända handflatan). Vinkla ut skärmen. Många finner det vara lättast att trycka av med den andra handens tumme. Vänd ryggen mot den/de personer du tänker plåta. Kasta en blick över axeln för att kolla läget. När det är dags att fota kikar du ner på skärmen, och sedan för du ut armbågen 6-8 cm från kroppen. Genom det lilla "hål" som då uppstår fångar objektivet in motivet. Detta ser du nu på skärmen, och kan avgöra ifall det ser bra ut. Om inte, så stäng till och vänta lite. "Öppna" igen, och tryck av ifall det nu ser bra ut.
Det går vanligen att ta många bilder utan att de som avfotograferas har den blekaste aning om detta. De ser aldrig ditt ansikte, bara din rygg. Objektivets frontlins är synligt under bara någon halvsekund när du "öppnar" (kameran syns inte alls), och frontlinsen ligger ju i djup skugga (fördelaktigt att sätta på motljusskyddet), så fotoobjekten ser sällan någonting ens ifall de råkar titta rakt mot dig under den halvsekund som du "öppnar".
Sony A200 väljer du ifall inget av detta är något som ingår, eller kan tänkas komma att ingå, i ditt fotograferande. I så fall är du förmodligen en fotograf av den gamla stammen, som är van vid traditionella spegelreflexkameror. Då kan den aningen större sökaren ev. fälla utslaget.
Väljer du A300/A350 så kan det inte bli fel. Du kan göra allt som går att göra med A200, samt väldigt mycket som inte går att göra med denna (eller med någon annan av världens alla kameror för den delen - oavsett pris). Sökarbilden är ungefär 10% mindre i A300/A350 än i A200, men det är ingenting du märker i praktiken - det är bara synligt ifall du har kamerorna bredvid varandra och gör direkta jämförelser.
Sammanfattningsvis - med A300/A350 har du alla möjligheter. De är unika på marknaden. Du kan aldrig göra fel genom att välja någon av dessa.
Bör väl också lite beröra skillnaden mellan Sony A300 och A350. På papperet verkar det vara "bara" bildsensorns upplösning som skiljer, men så är det inte - dessa båda sensorer har klart skilda karakteristika. Nöjer du dig med kitobjektiven så duger A300 bra. Men, ifall du senare kommer att skaffa lite bättre objektiv, och det finns ju massor av gamla fina Minolta-gluggar som (ännu så länge) går att få för i sammanhanget småpengar, så kommer A350:ans högupplösande bildsensor att göra en tydlig skillnad. Men det är inte bara antalet Mp som skiljer dessa båda sensorer åt (10 vs 14 Mp), A350:ans sensor är kapabel att återge ett tydligt större dynamiskt område.
Citerar en professionell fotograf som kör med både Nikon D300 och Sony A350: "Jag blir varje gång lika förvånad när jag ser att den lilla A350:an, försedd med ett 20 år gammalt begagnat Minolta-objektiv inköpt för under 100 euro (förmodligen ett AF 35-70) gång på gång levererar bilder med högre upplösning, bättre gradation, större dynamiskt omfång och bättre färgåtergivning än min D300 gör med ett dyrt proffsobjektiv. Bilderna får också en mera tilltalande, mera filmlik karaktär än D300:ans. Denna använder jag vid hög-ISO-tagningar - där ger ju CMOS-sensorer (med dagens teknik) som bekant tydligt lägre brus än vad CCD-sensorer gör."
De flesta tror (även jag själv trodde så i början) att A350 ger mera hög-ISO brus än vad A300 gör, men användare hävdar att så inte är fallet. Av allt att döma har Sony satt in en verklig höjdar-sensor i A350, som för många definitivt skulle vara värd merpriset på omkring 1.500-2.000 kr. Ifall detta är mycket pengar för dig, så kan du ju också tänka på att de flesta användare har kameror med 10 Mp upplösning (även 6 Mp), och alla dessa (oavsett fabrikat) ger alldeles utmärkta bilder, som de allra flesta är MYCKET nöjda med.
Har jag ökat eller minskat din beslutsångest nu, möjligen...?
