Är ni säkra på att skanning med skanner verkligen är kompatibelt med begrepp som "smidigt och snabbt"?
Jag har hållit på en del själv det senaste åren och jag ser ju vad de gör professionellt på jobbet med gamla historiska bilder också. Det finns ju flera motsättningar i det som skrivits här. Rubriken handlar om smidig/snabb inskanning och sedan kommer kvalitetsaspekten in lite senare i flödet med tips om "våtskanning".
På mitt jobb har de länge skannat med Imacon-skanners i hög upplösning i TIFF. Det är vad museer gör. Det är varken snabbt eller särskilt smidigt men det ger hög kvalitet och väldigt stora och otympliga TIFF-filer. Gör man på detta sätt så "har man inte gjort fel" ur ett rent bevarande perspektiv men det är som sagt varken det mest snabba eller smidiga arbetsflöde man kan tänka sig och således heller inte det billigaste eller mest kostnadseffektiva och det leder till höga lagringskostnader på obestämd tid. Vid stora volymer är det dessutom inte lika lätt att uppskatta framtida lagringsbehov eftersom filernas storlek är beroende på negativets eller positivets ursprungliga storlek. Jag har sett enstaka filer med storlek över 1 GB per bild.
I andra änden kvalitetsmässigt och smidighetsmässigt har vi diaduplikatorn, som rätt använd kan ge förvånansvärt bra kvalitet, om orginalet är OK och om man har en kamera med hög upplösning. Enkelt att hantera både ramat och oramat men min erfarenhet är att jag aldrig kunnat duplicera i diaram då glasen blivit mjölkiga ofta av ålder utan tvingats demontera och använda filmhållare istället. Så det är allt lite pyssel även med denna teknik innan man kan börja.
Jag har även testat reprofoto med digitaliseringsbord och samma filmhållare och det funkar riktigt bra det med. Jag har testat både med min 36 MP A7r och min 24 MP NEX 7. Båda har peaking med förstoring och möjlighet att verkligen sätta skärpan i kornet. NEX 7 ger ett längre skärpedjup vilket kan vara en fördel i detta sammanhang men alltså lägre upplösning. Upplösningen på 24 MP är dock inte begränsande utan det är diafilmen. Jag har utjämnat det problemet genom att gå upp på en starkare lampa för bakbelysning så att jag kommer ner på ISO 100-200 på bländare 8-11. Jag har svårt avgöra vad som är bäst egentligen. Nackdelen med denna lösning är att den är betydligt mer känslig för skakning än duplikatorn och mer omständlig att ställa in. Duplikatorn eliminerar problemen med skakningsoskärpa.
Jag brukar lägga en liten spegel på digitaliseringsbordet och fokusera mot den och den vägen justera in kameran mot bordsytan. Det går betydligt bättre än med en massa vattenpass och mickel.
Fördelen med både diaduplikatormetoden och digitaliseringsbordet är att de dessutom går att kombinera med tethering rakt in i RAW-konverteraren (Lightroom i mitt fall). I det fallet kan man om man vill skapa DNG av sina RAW on the fly om man gillar det och också få med automatisk grundbehandling av bilden med presets (om man vill det), automatisk metadatasättning och en automatisk filnamnstilldelning. Alltså en möjlighet till ett betydligt bättre flöde än med en gammal skannerteknik som stått still i en herrans massa år. Du får dessutom RAW-filer av hög upplösning att arbeta vidare med istället för otympliga TIFF-ar. I detta fall är det alltid dina bilders status som sätter gränserna och inte din övriga utrustning.
Kolla gärna på denna video. Den kanske kan inspirera. Det finns billigare lösningar än motordrivna digitaliseringsbord och har du mest småbildsneg och positiv, så räcker det bra med ett manuellt.
http://www.moderskeppet.se/live/fota-dina-aldre-bilder/
Det enda jag vet efter denna resa är att min Epson Perfection 4490 kommer att få vila i frid och jag har numera även en multiskrivare med skanner för husbehov så min 4490 kan du få gratis om du bara hämtar den i Vaxholm
som en lite sen julklapp. Det är absolut inget fel på den.
