Jag måste säga att jag ofta kritiserar utrustning som jag äger eller har ägt själv. Det är störtlöjligt att hela tiden försöka försvara sina egna val. Givetvis kan inget märke vara bäst på allt.
I slutändan tror jag ändå att balansen mellan hyllandet av det egna och förkastandet av andras val, blir rätt så god. Förutsatt att alla inblandade har skaplig koll på tekniken. Idag kan jag häpna över hur okritiska recensioner jag plitade ner för några år sedan, men jag vet samtidigt att jag är så vansinnigt kräsen att de säkert stämmer rätt bra ur de flesta användares synvinkel.
Om vi nu fortsätter på trådens ursprungliga spår så tycker jag att man inför sig själv ska försöka sätta en kompromissnivå. En "semesterkamera" som är liten och går ner i fickan, kommer (nästan) aldrig att vara lika bra som en lite större kamera från samma period. Parentesen är lite större kameror med lika liten sensor, men de kan förstås ha andra fördelar, såsom trevlig ergonomi och vettiga knappar och vred (Canons G-serie till exempel).
Jag är inte helt haj på sensorteknik, men om jag förstått det rätt så är vi redan idag nära nån slags tak där fotonbruset närmar sig utläsningbruset. Så faen vet om det kan bli så himla mycket bättre vid en given sensorstorlek, mer än ett par-tre steg eller så. Och frågan är om det behövs. Själv tror jag på medelstora sensorer (1" till APS-C) och ihopfällbara objektiv med massor av asfäriska ytor kombinerat med avancerad aberrationskorrigering i mjukvaran. Har man tillräckligt många pixlar så finns det ingen större vits med att göra objektivet raktecknande.
Sony RX100 som nämns om och om igen är bra. Jag kan ärligt säga att dess bildkvalitet duger gott och väl för allt jag vill göra. Men det är klart som fan att jag vill ha bättre. Skillnaden mot större sensorer ser man definitivt, även i smått webformat. Men man får tygla sig.
