Walles första förklaring är bra sånär som på att det är ingångspupillen som är den intressanta ytan och inte frontlinsen (specialfallet att ingångspupill och frontlins är lika stora stämmer ju bara vid 300 mm och full öppning med det objektiv som tråden handlar om). Om jag tar mig friheten att klippa lite hårdhänt i hans inlägg blir det:
"Det är inte så att det ljus som registreras i kanten på sensorn bara har passerat i kanten på" ingångspupillen "utan det har brutits genom objektivets alla ytor (mer eller mindre, självklart skuggar motljusskydd sånt som ligger i kanten på bilden)."
Det faktum att Walle tar upp det här med motljusskyddet gör det uppenbart att han bara förenklade lite väl mycket, den del av en frontlins som skyms av ett korrekt format motljusskydd sett från motivets kanter kommer helt enkelt inte till användning så en tillverkare skulle mycket väl kunna göra frontlinserna på en del vidvinklar formade som avrundade rektanglar och ha det som gimmick
Det är jag med på sedan förut. Det är först efter detta jag tycker att det inte verkar logiskt.
Väldigt förenklad optiktratt:
100cm i fram (frontlins), fokuseras ihop lite si och så i mitten till 1cm, sprids ut igen till kanske 10cm.
Strålknippet är alltså 10cm stort när det lämnar optiken. Naturligtvis beror detta på vilket avstånd man mäter på. Ju närmare, desto större (eller vice versa).
Låt oss säga att knippet är 10cm på det avstånd som sensorn sitter.
Nu kan man välja vad man vill plocka ut från strålknippet. en liten sensor plockar ut det i mitten och en stor får med hela knippet.
Jag tycker det verkar ologiskt att något i kanten skulle påverka det i mitten. Lika ologiskt som att ett föremål i kanten av sökaren skulle påverka det i mitten när bilden väl är tagen =)
Det är som sagt möjligt att jag helt missuppfattat detta, men i nuläget får jag det verkligen inte att verka logiskt =)
Jag anar var skon klämmer, få se om jag gissar rätt
En betraktare som inte grottar ner sig i linsbrytningen (det finns det inget som helst skäl till i det här läget, tvärtom) utan ser det utifrån kommer att uppleva det som att ljuset bildar en jättelik konformad tratt (trattar kan ju ha lite olika design, dessa är koniska
som börjar redan i motivplanet och har sin smalaste del i ingångspupillen mer eller mindre långt bakom frontlinsen. För att ljuset ska kunna nå fram till hela ingångspupillen måste alltså frontlinsen vara större än eller lika med trattdiametern på det avstånd från ingångspupillen som frontlinsens periferi befinner sig på för att vi inte ska få vinjettering.
Sedan blir det för en yttre betraktare lite konstigt i o m att ljuset plötsligt ser ut att komma ut ur en annan konformad tratt med annan konvinkel, börjar på ett annat ställe än de förra slutade och har en annan diameter där den börjar (denna diameter kallas föga överraskande för utgångspupill
. På samma sätt som på objektsidan måste nu den bakre linsens vara tillräckligt stor för att släppa igenom hela stråltratten så det inte blir vinjettering.
Med normalobjektiv och teleobjektiv är det normala att frontlinsens diameter bara görs lika stor som objektivets maximala ingångspupill, vilket innebär att vi får två lika stora begränsningshål (på objektsidan, vi struntar i bildsidan där det ofta är spegelhushöjden snarare än den bakre linsen som begränsar mest). Det bli alltså lite som att titta genom ett rör lite snett, så länge röret är kort, har någorlunda stor diameter och vi inte vrider det för mycket så kan vi se genom det även om inte öppningen ser rund ut, vi kan se detta på oskärpehetscirklarna utåt hörnen, de brukar inte förtjäna att kallas "cirklar" på full öppning. Sådan vinjettering på full öppning tillhör spelreglerna och det gör det för övrigt även med vidvinklar bl.a. för att vinjettering på full öppning gör det enklare att få till en acceptabel kantskärpa
Ett rätt oskyldigt "tjuvtrick" eftersom det gynnar även konsumenten såtillvida att priserna på helt vinjetteringsfria objektiv skulle bli orimligt högt.
Observera att detta är en helt annan typ av tratt/konbeskrivning än den som Walle började på (jag klipper återigen lite för att få bort och ersätta ett ord):
"Tänk så här: Det ljus som reflekterats från objektet som fotograferats sprids i alla riktningar. Därför kommer ljus från varje given punkt på objektet att träffa hela" ingångspupillen "sen är det upp till optiken att fokusera tillbaka allt detta spridda ljus till en punkt igen."
Ljuset från varje objektspunkt utgör alltså spetsen på en ljuskon som har sin bas i ingångspupillen och ljuset fortsätter sedan från utgångspupillen och har denna som bas för en annan kon som har sin spets i bildplanet (om skärpan är rätt inställd
På lite längre avstånd blir naturligtvis den främre av dessa två koner extremt spetsig
Dessa koner är alltså i princip oändligt många och bygger tillsammans upp de föregående "trattarna". Observera alltså att "trattvinklarna" (med försumbart små pupiller) är lika med objektivens synvinklar och utlysningsvinklar (båda dessa kallas på svensk fotovokabulär olämpligt nog för bildvinklar trots att de generellt är olika stora så jag försöker undvika det ordet i det längsta
medan de senare ljuskonernas toppvinklar bestämmer hur stor andel av motivets ljus som samlas in och den relativa ljusstyrka hos objektivet.
Hur stor risk det är att en skada syns beror helt enkelt på hur stor oskärpehetscirkeln från en punkt på frontlinsen blir i bildplanet. Ju större desto riskfriare eftersom ju skadeverkningarna då sprids och späds ut över en större yta, i bästa fall kan dessa bli mycket större än sensorn och då går det ju inte att se på bilden var på frontlinsen skadan eller filttassen finns. Med stora ingångspupiller, små synvinklar och förhållandevis korta avstånd mellan skadan och ingångspupill är risken mycket liten att det ska synas.
Att av misstag åsamka en repa utan att märka att man kommit åt med en diamantring, hårdmetalldubb eller liknande (föremålet måste vara hårdare än frontlinsen) är naturligtvis extremt liten, men att ta strid om det är ju hopplöst. Det är bättre att glömma saken för sin egen sinnesfrids skull och ha glädje av objektivet.
