Räknas sälja bilder som ett "jobb"? (är sjukskriven)

[dudek53]

tjena

här diskuteras ytterligheter och jag kan inte låta bli att påverkas av vad jag läser.
Ibland blir jag avundsjuk när jag talar med folk i min närhet, som i mina ögon ser arbetsföra ut , unga och med livet framför sig slösa sina dagar med att totalt gå in för att inte jobba.

Dessa personer har fixat med socialbidrag, sjukförsäkring, Förtidspension etc.
Fick ett hånskratt av en person som skröt om att han hade förtidspension och slapp gå upp på morgonen som jag skulle göra. Det gör mig så förbannad.

En god vän till mig satt i sitt kök och uttalade de legendariska orden "Arbetslös machts frei" medan han kryssade i A-kassekorten. Denna gång garvade jag högt åt hans formulering.

Känner en musiker som inte vill jobba, vilket hon bevisligen inte behöver. Hon är på ett jobb, tröttnar, återgår till sin gitarr och lever i en subkultur, känns inte rättvist det heller...

Bevisligen behöver alla inte jobba, det finns pengar över både till sjuka och till simulanter, även till individer som vill ha ledigt i perioder för att de inte vill jobba.

Många verkar inte heller kunna komma tillbaka efter en längre sjukskrivning, för att man har vant sig vid att inte jobba längre. Klart det kostar pengar.

Det finns också de som är sjuka och behöver ekonomiskt stöd och hjälp. De som behöver vård och hjälp att snacka med nån. Jag vill tro att det är sådant som inträffar när man gjort sitt allra bästa för att få det att funka den "vanliga" vägen. Klart att dessa personer ska få hjälp. Life is tricky sometimes...

Det är hemskt destruktivt när jag tänker på Sverige som ett förmyndarland vari många människor blir mer eller mindre handlingsförlamade pg a höga skatter och magnifika regelverk som gör det svårt , närapå omöjligt att bygga ett företag.

Jag vill välja att se mig själv som ansvarig över mitt liv, den som styr över skeenden och en person som skapar min framtid. Jag vill se att det finns möjligheter och drömmar att förverkliga, ha ett mål, vet inte om jag pallar bry mig om alla människor i min närhet som inte klarar olika situationer i vardagen längre.

En vacker dag kanske jag själv blir utbränd eller sönderstressad, den tiden den sorgen, då får man väl en känga av en yngre starkare förmåga som vädrar sin irritation över att han inte får sovmorgon och tid över till kontemplation

Men hur är man sjuk på rätt sätt?

good day

 

[Tomasz]

Jag tycker synd om alla som inte har ett jobb som de kan/vill gå till med någon sorts längtan. Det måste vara skitjobbigt att känna att man inte har något meningsfullt att göra.

Om man nu lyckas lura de kontrollerande myndigheterna för att slippa jobba så måste man väl ändå ha något annat, intressant, att syssla med? Annars vet jag inte vad de tycker är gott i livet.

Om de då har någon sådan syssla, varför inte göra det till sitt jobb? Om detta inte är möjligt, då kan vi klaga. Klaga så att det ska bli möjligt för alla att bli tillfredsställda med det de gör.

Jag tycker också synd om alla de som inte kan gå till något jobb pga av någon oförmåga eller för att de inte accepteras. Att känna att det är någon mening med det man gör, att man finns till, det är livsviktigt.

 

[dudek53]

intressant

Om jag inte gillar vad jag håller på med, då sjukskriver jag mig och skapar mej nåt nytt meningsfullt att syssla med.

Det är fullt möjligt att göra det men jag anser att flertalet saknar verktygen att skapa sin egen lycka.
Vi är fråntagna stora förmågor via skola, utbildning och annat som gjort det svårt för individen att möjliggöra "sin egen lyckas smed"

Jag upplever att allt finns serverat, vi hoppar in i ledet och fortsätter där ngn annan slutade.
Så är det nog för flertalet.

Jag tänker mig att många människor vantrivs på med sina arbeten, många funderar på en utväg, jobba mindre, ge upp eller i liknande banor.

Till slut blir det som man tänkt sig. Jag tänker mig att det händer nåt i livet som får en att stanna upp. Ett dödsfall, en sjukdom, en idé om att om jag får tid med mig själv så löser det sig.

Det är väl ingen idé att blunda för massjuksrivningar, förtidspensioneringar, långtidssjukskrivningar. Det är ett stort samhällsproblem, och det smittar givetvis av sig.
Om grannen sjukskrev sig kan ju jag också sjukskriva mig, det blir en ond cirkel, en masspsykos.

Detta gäller givetvis ej för alla men det torde finnas många som skulle kunna ändra sitt liv utan sjukskrivningar. Jag , personligen ser hellre att vi lever i ett sådant samhälle...

nog pladdrat

god natt

 

[Tobbe.T]

Vet ni vad som är det jävligaste med hela den här situationen?

Jo att det finns människor, som tycker, tänker & resonerar precis som många av er som skrivit gör.

Att bara för att man mår dåligt så kan man jobba, bara hitta anpassade jobb.
O visst, det stämmer. Men ni är INTE insatta i den situation som jag, och med mig MÅNGA andra lever i.

Om avslagenheten och oförmågan att klara ett vanligt jobb med stress o press vore det enda som jävlades för mig, ja då hade jag redan jobbat 100%.

Då ni inte är insatta, ska ni inte sätta er till doms över andra människor när ni inte vet deras problem o bakgrund.

I mitt fall är det sömnen som är det stora problemet.

Jag kan gå upp på morrgonen, iväg till min arbetsträning, komma hem o resten av dagen tuffar på...

När kvällen kommer, så är jag skittrött. Lägger mig o ska sova, men gissa vad, det går inte.
Ligger hela natten. När dagen gryr har jag inte sovit en minut. Då är man lagom kaxig...

Dagen flyter på igen, man är så trött o mår så jäkligt så man är spyfärdig. Man kallsvettas och är konstant snurrig pga sömnrist.

När natten återigen kommer o man lägger sig...tror ni man sover då?
Svar nej.

Så här kan det fortlöpa, dag efter dag. Sen helt plötsligt en natt, så får man sova.
Sen kanske man har tur, o man får sova ett par nätter utan jätteproblem. Sen börjar cirkusen om igen.

Så där fortgår det, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad...

Sömntabletter då...

Ja, det har jag provat...
Svagare saker funkar hjälpligt är jag har en "bra period". Då sover jag på dom. Men när det är illa, då är det som att knapra godis. Inget händer.

har även gått på starkare tabletter, o då snackar vi hästdoser. Med resultat att dagen efter skulle ett skott i pannan vara en befrielse.
Man är helt väck, kommer knappt upp ur sängen. Allt snurrar, mer eller mindre hög utav skiten.

tar halva dagen innan man ens känner sig levande.

Tänk er den värsta baksmällan ni haft, sen dubblar ni den.

Välkommen till mitt liv!


Att ens försöka sköta ett liv & ett arbete med dessa förutsättningar gör det hela, erhm, "intressant" om man säger det så...

Att ens sköta ett privatliv, blir ännu mer intressant.

O att folk påstår att det är slappt o gå hemma, o att det är så bekvämt att vara sjuksriven o att bara göra det man tycker är kul.

Ha i beaktande att jag gör roliga saker, de få stunder jag faktiskt mår hyfsat.
O dessa stunder är högst sporadiska.

Skillnaden mellan att göra roliga saker, eller att sköta ett jobb är rätt stora.

Jobbet kräver att jag kommer dit på utsatta tider, eller iaf ngn gång under dagen.

Om jag inte sovit ngt alls o mår skit. Ska jag gå till jobbet?

Om jag lyckats sova under dagen, o framåt kvällen mår hyfsat, ska jag då bli tvingad att sitta hemma o ruttna, bara för att jag är sjukskriven?

/Tobbe

 

[Chano]

Sälja bilder som redan finns och vara nerbäddad

kan man ju också göra.
Jobbar inte med att sälja.
Var krossad kan man säga. Men bilder fanns ändå som kunde säljas från den sjukskrivnes gipsbädd.
Vart hamnar man då.
Neeej jag kan inte sälja jag är i gipsvagga och sjukskriven. Men vänta till jag kommer ur gipset.
Mvh/-Anders

 

[dudek53]

problemet löst

Varför inte ge bort bilderna ? Om det är i så liten skala som du pratar om kan du ju se sjukpenningen som lön till ditt fotograferande och då slipper du fler sömnproblem på halsen, som huruvida du skulle förlora din ersättning eller ej.
Ett alternativ är att du ber dina kunder skänka potentiell vinst på dina bilder till välgörande ändamål. Kanske att föredra så att du inte konkurrerar orättvist med andra fotografer. The noble cause...

Rättvisa.eller?

må väl

 

[Anders Östberg]

Jag ser det som så att visst skulle jag kunna ge bort mina bilder (och jag gör det i vissa fall också) men om någon är beredd att betala för dom så är det en bättre indikation på att dom är värda något och att jag gjort något rätt. Gratis = värdelöst för att spetsa till det lite. Sedan gör det förstås inget om man får lite hjälp med bensinpengar eller bidrag till utrustningen, även om det är en hobby så kostar det ju en hel del att fotografera.

 

[dudek53]

inlägget handlar inte om oattraktiva bilder som ingen egentligen vill ha.
Problemet var väl snarare om hur man kom runt problematiken med betalning samtidigt som man fick behålla sin sjukpenning från försäkringskassan.

 

[Anders Östberg]

Lösningen på det problemet kan vara att man kommer överens med sin läkare och med Försäkringskassan om att det är OK och inte strider mot sjukskrivning respektive sjukersättning. Det är naturligtvis tillåtet att fortsätta bedriva en hobby även om man är sjukskriven, det uppmuntras till och med som del av tillfrisknandet. Enda problemet kan vara nivån på inkomsterna, det får inte vara så mycket och så regelbundet att det är en affärsverksamhet, och var den nivån ligger kan antagligen tyvärr vara lite godtycklig beroende på handläggare hos FK. För sjukersättning (tidigare "förtidpension") finns det visst mer att gå på, där finns antal timmar per vecka m.m. som anses OK att arbeta.

 

[EriKarlsson]

Jag har inte orkat läsa alla pajkastningsinlägg i den här tråden. Dom är rätt ointressanta. Men som jag ser det så finns det några intressanta fakta att ta fasta på:

1) Det handlar, från samhällets synvinkel, inte om att "gå till jobbet eller inte". Det handlar om förmåga att för egen maskin försörja sej. Det är av den anledningen som sålda bilder, precis som uppburen lön, av försäkringskassan betraktas som inkomst. Sen kan man tycka att det är rätt eller fel - men då avvek vi från fakta.

2) Tobbe har en liten men dock kommersiell efterfrågan på sina bilder. Jättegrattis!!! Ingen vill ha mina bilder på det sättet.

3) Tobbe skriver väl genomtänkta skitbra inlägg. Alltså är han en intelligent karl.

4) Tobbe är 31 år gammal och en rätt duktig fotograf (kolla på hans bilder, vetja!).

Därför har jag ett förslag: Kolla möjligheten med försäkringskassan att registrera ett eget företag och att driva det i liten skala, när hälsotillståndet så medger.

Jag håller tummarna för att den här historien kan innebära starten på nåt nytt!