Jag har testat Orionnebulosan, M42,med min Tamron 70-300 telezoom på 300 mm. Resultatet blir hyfsat, bortsett från massiv kromatisk aberration runt de ljusstarkaste stjärnorna. Denna går komma till rätta med i efterredigeringen, men det är ingen lätt sak. Kräver kunskaper i digital bildredigering. I stället använder jag ett gammalt billigt M42-tele på 300 mm och f/5,6. Något mindre aberration, men besvärligare att fokusera då det är manuellt. Är månen uppe kan man ställa fokus exakt och snabbt på den med autofokus och sedan slå av denna så fokus inte ställs om när man har nebulosan i sikte där inget finns för autofokusen att låsa på. En telezoom av god kvalitet som inte ger kromatisk aberration är därför att föredra. Denna bild är tagen med 300-telet:
http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/2214541.htm
Jag har å andra sidan sett förvånansvärt bra bilder tagna med så kort brännvidd som 100 mm på djuprymdsobjekt som Andromedagalaxen. Hittar dem inte nu så jag kan länka. Astrofoto av djuprymd är så mycket mer än bara själva utrustningen och fotograferingen. Bildbehandlingen är ytterst betydelsefull och görs fördelaktigen i symbios med själva fotograferingen, dvs man fotograferar på ett sådant sätt att man får ett så bra underlag som möjligt för den efterbehandling man tänkt göra. Och vice versa, man bildbehandlar på ett sådant sätt att man får ut det man vill av den utrustning man har till förfogande och det sätt man har möjlighet att fotografera. Ett tips är att leta i renodlade astroforum om saken.
För djuprymdsobjekt som tex M42 och Andromedagalaxen är utrustning för att kompensera jordrotationen nödvändig, då objekten är så ljussvaga och små att exponeringstiderna blir på tok för långa för de aktuella brännvidderna även på högsta iso.
Själv har jag inför den kommande astrofotosäsongen införskaffat ett teleskop jag skall experimentera med. Osagt om det kommer att lyckas. Den dyra delen där är egentligen inte själva teleskopet (om man håller sig till måttliga storlekar av reflektorer av newtontyp), utan den montering som behövs till detta för framgångsrik astrofotografering.
Det hela beror på vilka krav du har.Jag siktar på att ha kul, håller mig med enkel utrustning och experimenterar en del med denna. Ibland lyckas jag, ibland inte. Det tilltalar mig.
Som jag ser det har du tre alternativ:
1) Riktigt billig utrustning, ett M42-tele från Tradera och en vridare från Astrosweden, eller bygg en själv som jag. Trixigt värre att få erforderlig precision. Billigt, hyfsat, men en del workarounds behövs. Kräver mer av fotografens kunnande, speciellt för att få bukt med den kromatiska aberrationen.
2) Köp ett bra tele/telezoom med ringa kromatisk aberration och en Astrotrac med adekvat stativ. Dyrare och bättre. Kräver mindre av fotografen, eller snarare annorlunda än i 1.
3) Teleskop. Nu får du öppna lädret rejält. Bra, svårt, kräver mycket av fotografen, men inte riktigt samma som i 1.
Börja med K-5:an, kör en säsong och känn dig för utan att investera för mycket är mitt råd. Fundera sedan på teleskop, om det är den vägen du skall gå. För mig som håller på med mer landskapsbetonat fotograferande och mindre av objekt som kräver teleskop gör jag någon slags mix. Jag ger mig med teleskopet bara på de enklaste objekten, det har kort brännvidd och jag tänker använda det bara i primärfokus, så kraven rusar inte iväg. Sedan använder jag det även till mitt landskapsbetonade fotograferande. Misslyckas jag med de enklare djuprymdsobjekten är det inte hela världen. Kul att ha provat i alla fall. Detta tänker jag försöka utan stora teleskopinvesteringar.
