Om att hitta sin identitet i bildskapandet

[elingseva]

Det är ofta mycket tekniksnack kring foto i forumen. Och på min dator finns mängder av bilder av olika sort, enbart digitala - inget jag verkligen arbetat med och printat ut i större format för att visa andra.

I det här kan jag känna mig lite rotlös, känna lite tomhet. För även om det är kul att leka med teknik, prova nya objektiv, så handlar det ju någonstans om att hitta vad som är unikt för just mig i mitt bildskapande. Att hitta min identitet i mitt bildskapande. Vad är det egentligen som är min grej??

Det här känns viktigt! För visst handlar det om mycket mer än att bara vara teknisk kompetent, att göra uppdrag osv? Det som fick åtminstone mig att börja med foto var något mycket större och med mycker mer magi än så. Det handlade mer om att hitta en väg för uttryck.

I det digitala som givit mig enormt många möjligheter bla genom att jag kan fotografera hur mycket som helst utan att det kostar något eller att jag kan skapa konst utav bilder i photoshop så har jag någonstans tappat bort känslan utav verkligt-praktiskt skapande. Det är sådan skillnad mot för`r när jag stod i mörkrummet och såg bilden växa fram på ett papper jag sedan kunde hålla i min hand! På något sätt önskar jag hitta tillbaka till den känslan....

Men jag vill stanna kvar vid det digitala, vill inte återgå till mörkrummet, bara hitta tillbaka till känslan.

Förutom att komma ihåg vad som egentligen var mitt favorittema vid fotografering så undrar jag om det kan hjälpa mig att hitta rätt sätt att arbeta med tekniken så att den känns igen lite ifrån förr. Då jobbade jag mycket med överframkallad Tri-X och provade lite olika filter, rött, blått. Bilderna som jag ofta tog i mörker blev suddiga och korniga. Det var väldigt mycket jag i det, kan jag tro idag, även om jag nånstans glodde avundssjukt på killarnas tekniskt perfekta bilder med skärpa och kulör.

Jag tyckte på den tiden att jag brast då mina bilder blev som de blev - suddiga och korniga, men samtidigt nu i efterhand kan jag förstå att det inte bara handlar om teknik utan också om vad bilden i sig speglar - känslor, intryck.

Jag skulle vilja bolla lite kring det här med andra. Om att hitta tillbaka till samma känsla som vid den analoga tiden. Om hur man hittar sin fotografiska identitet. Om vad som är viktigt vid bildskapande, teknik eller känsla.

Jag bifogar också en bild jag nyss tagit och som påminner mig lite om mina bilder ifrån förr. Vad sägs? Funkar sådant? Funkar sudd?

 

[mannbro]

Hmmm...svårt ämne det här...är mycket lättare att prata teknik och andra "hårda" ämnen där det finns objektiva svar, typ Objektiv X är bättre än Y på det och det. För att få resultat X ska man använda bländare Y etc och jag tror att det är därför det är lätt att snöa in på teknik.

Det här med att hitta sin identitet i bildskapandet är faktiskt något jag funderat mycket över.

Jag kommer från en lite annan bakgrund, har aldrig fotat analogt (förutom party/turistbilder med en billig kompaktkamera) och är nybörjare inom foto.

Jag får ibland höra att jag borde specialicera mig mer. Typ koncentrera mig mer på färre typer av bilder. Hitta "mitt uttryck". Men så som jag ser det så gillar jag att experimentera och tänja mina gränser - både tekniskt och konstnärligt. Kanske en dag när jag är mogen, experimentlustan har lagt sig och jag tröttnat på vissa typer av motiv. Men jag ser ingen anledning att begränsa sig i onödan.

Jag vet inte riktigt vad du har för mål med din fotografering. För mig är det främst för att det är roligt och jag gillar att uttrycka mig. Jag har privilegiet att ha min försörjning på helt annat håll, vilket innebär att jag har möjlighet att fota för min egen skull. Om det är samma sak för dig så tycker jag att du ska fota på just det sättet du vill. Allt funkar, inkl. sudd. Jag tror att det enda som egentligen inte funkar är att vara oärlig mot sig själv i sitt bildskapande. Inte så att man inte ska lyssna på synpunkter och kritik från andra, men att man ska ta det för vad det är och endast ta till sig sådant som man själv känner att man vill ta till sig.

Med andra ord blir mitt råd följande; spring inte omkring och leta efter ditt uttryck eller fota något baserat på vad andra tycker utan använd det eller de uttryck som du känner för och gillar. Om andra gillar dina bilder så är det naturligtvis en bonus, men det viktigaste är ju ändå att du själv kan stå för och gillar dina bilder.

PS. Angående bilden så är den lite för liten för att se bra, men det ser definitivt ut som att den funkar.

 

[Brummelisa]

Jag förstår precis vad du menar.

Men kan det vara så att egentligen saknar du slabbandet, men känner att du inte har tid för det?

Jag har inte tittat på dina bilder, men titta igenom alla de du har (även de analoga) och försök se om du har en speciell stil.

Man ska kanske visserligen gå på känsla, men ibland kan det vara bra att bli medveten om sin bildstil. Du kan ju lotsas ha en utställning där du måste förbereda dina digitala bilder precis som du gjort förrut. Skriv ut några (själv eller ett proffslabb) och fixa passpartout och så.

Du kanske saknar den fysiska kopian?

/ Marcus

 

[jansta]

Jag tyckte på den tiden att jag brast då mina bilder blev som de blev - suddiga och korniga, men samtidigt nu i efterhand kan jag förstå att det inte bara handlar om teknik utan också om vad bilden i sig speglar - känslor, intryck

Jo, jag "tror" att jag förstår. Får känslan av att du inte porträtterar eller dokumenterar, du fotar känslor, handlingar och skeenden.
Det svårt att enbart med bilden kommunicera, då de flesta är inte vana att se en bild på det viset.

Jag har två förslag
1. Ge dig in i PS och arbeta med S/V och lägg på korn, oskärpa, styr bilden så att du blir nöjd.

2. Innan fotograferingen: bestäm vad du vill visa och försök att hålla fast vid det.

Efter fotograferingen: Titta på bilderna och fråga dig själv om det var så här den skulle vara.

Om du inte är nöjd: Gör om fotgraferingen, lek prova annat, bryt dina mönster och försök hitta tråden.





Jag har tittat igenom dina bilder och de utstrålar ärlighet, det är min känsla.

De flesta kreativa människor strävar efter att få vara i ett "flöde" det är målet , att var i flödet är skönt, att sträva dit men inte hitta fram är frusterande.


Jag vet inte om du fick ut något av mitt diskuterande, jag har bara erfarenheter av mina egna problem som tolkar liknar dina.
/Jan

 

[Benganbus]

elingseva skrev:
[B...Om hur man hittar sin fotografiska identitet.

Om vad som är viktigt vid bildskapande, teknik eller känsla.

[/B]

Hur man hittar sin fotografiska identitet...
Bra fråga!
Det kanske man aldrig gör....!?
Men resan, sökandet kan vara tillräckligt spännande..!?

Och jag tror att man aldrig kan utvecklas ensam,
utveckling sker tillsamans med andra...
Sedan om det är i konstskola, eller intressegrupper....

Och är inte så imponerad på "konstutveckling via nätet",
utan tror som sagt mer på "ansikte mot ansikte!"

Och vad gäller frågan teknik eller känsla....
Tror en nödvändig grundteknik är bra,
men se'n är det känsla!!!

Annars blir det bara en IKEA-Katalog!
Skarpa kort kanske, men...

 

[MattiasL]

Jag går i just de tankarna.

Det är så lätt att skylla på tekniken när det inte blir som man vill. Och visst, teknik är kul. Själv går jag igång på lite andra saker än andra kanske. Nyligen har jag limmat på en isoletteoptik med bälg på en nikonbajonett och plåtar improviserad tilt/shift på småbild...Jättekul! Men fortfarande är det för mycket teknikbaserat.

Hittade ett porträtt från länge sen, när jag hade en gammal ljusläckande kamera med normal och inte fattade att man behövde fler grejor (för det behöver man ju, eller hur ;-) Filmen hade jag fått, men behärskade den inte.

Resultatet var tekniskt kanske lite halvkasst. Filmen blev överframkallad, och lite onödigt kornig, jag kopierade mjukare än jag hade gjort idag. En svag strimma av ljus från den otäta bakluckan fanns i bilden. Taskig skärpa var det också. Men den hade känsla! En känsla som lätt irrar bort sig i alla valmöjligheter som syftar till perfektion.

Hur ska man hitta tillbaks till Ett hus, ett objektiv och eventuellt en film?

Att hitta sin identitet...
Det undrar jag också hur man gör.
Antagligen genom att inte bry sig så mycket om hur man gör saker, utan bara göra. Mycket och med glädje och kärlek. Då tror jag det ger sig självt.