Om man vet hur de fungerar är närbildslinser ett bra tillbehör i vissa lägen, men att blint köpa på sig ett "set" med +1, +2, +4 och +10 är även om det är billigt, kanske inte det allra smartaste.
Det finns två faktorer som är värda att först ta hänsyn till innan man skaffar linser för att ta på närmre håll. Den ena är vilka objektivbrännvidder man har tillgång till, och den andra är vilket näravstånd respektive objektiv har. Man gör en beräkning av vilket dioptrital näravståndet svarar emot, och använder det som utgångspunkt för vilken lins som kan vara vettigt att skaffa.
Om man dessutom vet att de optiska felen är mest uttalade långt från den optiska axeln, kan man oftast sortera bort de kortare brännvidderna, då det knappast är meningsfullt att sätta en närbildslins på en 18-55mm zoom som fokuserar till knappt 30 cm. Fokuseringen på Nikons normalzoom svarar mot fyra dioptrier, och bildvinkeln är så stor, att om man sätter på en lins med fyra dioptrier eller mer, kommer bildfelen att bli kraftiga. Närbildslinser är oftast mest meningsfullt med längre brännvidder, som en telezoom.
För att se dioptritalet som näravståndet motsvarar, mäter man längden på objektivet från sensorplanet och drar bort den från näravståndet. Man dividerar en meter med det som blir kvar, så får man dioptritalet för objektivets näravstånd.
Om man alltså har en telezoom 55-200 som fokuserar till ½ m och sticker ut 15 cm från sensorplanet, så har man ett näravstånd som svarar mot +3 dioptrier, och det är helt meningslöst att ha linser på +1 och +2 dioptrier. Eftersom man kan zooma för att ändra utsnitt, är det inte heller meningsfullt att häkta i omfånget precis där näravståndet är, så +4 eller +5 kan vara vettiga alternativ. Vid så starka linser bör de vara akromatiska för att man ska få bästa möjliga skärpa, då annars den kromatiska aberrationen i linsen sänker skärpan.
Med +5 på ett 200 mm objektiv kommer man till avbildningsskala större än naturlig storlek, så man kan komma in på riktig makrotagning, men vissa linsfel gör att det inte är lämpligt att använda det till reproduktion av föremål som kräver rätlinjig avbildning och plant skärpeplan. Frimärken går alltså bort när man tar med närbildslins. Det funkar perfekt för blommor och insekter däremot.
Det finns stora fördelar med att använda närbildslins. AF fungerar för finställning av skärpan, och stabilisering fungerar när man har det, så att man kan ta på fri hand.
Och eftersom man använder zoom för att justera avbildningsskalan, så behöver man inte mer än en lins, som man så klart ska välja efter vettiga kriterier.
Närbildslins fungerar bäst med smal bildvinkel, dvs tele. Med en telezoom kan det många gånger fungera bättre än många andra lösningar, inklusive makroobjektiv. Omkring 70 mm och uppåt (för APS) är bättre än kortare brännvidder.
Om dioptritalet är större än +3 blir de kromatiska felen så stora hos enkla linser att de sänker skärpan märkbart på bilderna. Om man ska ha starkare lins bör den vara akromatisk.
Det är meningslöst med linser som har lägre dioptrital än vad som svarar mot objektivets näravstånd. Man kommer visserligen lite närmre, men det ändrar inte avbildningsskalan mycket. Det är enklare att delförstora.