Mitt intresse

[LindbergJ]

Jag älskar att fotografera, i princip varje tanke involverar kameran just nu, det är så i perioder, jag älskar att fotografera allt och alla. När det kommer till personer så känns det som att jag är bäst på att ta fram dom känslor som ser lite sorgsna eller bittra ut. Det är lite sådann som jag är som person. Jag är en person som analyserar och som dessutom älskar att uttrycka känslor i text. Men när man tar mycket bilder på sina barn och tar fram bilderna så är jag som mest nöjd med dom bilder som barnen ser bekymrade, eller väldigt koncentrerade ut, bilder som man inte riktigt kan bestämma sinnesstämningen i. Jag har massor av bilder där dom är glada spralliga men ur mitt perspektiv så säger dom mindre glada bilderna mer än dom som är raka motsatsen. Vill dessutom poängtera att barnen alltid är glada när vi fotar osv. Båda mina barn har på många sätt samma intresse som jag.


Nu har jag en fråga, hur anser ni att man ska göra för man vill ju inte ge folk bilden av att barnen är deprimerade när dom i själva verket är väldigt glada. Hur tänker ni när ni ser bilder på fotosidan, får ni känslor över hur fotografen är som person och kan man döma en människa utifrån hur bilderna är och vad man väljer att framföra?

exempel

 

[PaRon]

Jag har haft lite samma tankar som du när det gäller att plocka fram bilder som man tycker blev bra. Det blir gärna de som är lite sorgsna, tankfulla, eller liknande.
En tanke är följande... Äter man bara godsaker så blir man trött på det och vill kanske prova något som man inte tycker lika mycket om. Ska jobbet kunna bli roligt måste man ha lite tråkiga uppgifter ibland som gör att de som inte är fullt så tråkiga blir roliga. Om man ser en massa solbilder blir skuggbilder kanske motsatsen som ger utrymme för egen kreativitet. Likadant om man bara ser bilder på de som vinner blir förloraren intressantare att fota.
Du har förmodligen ett glatt liv med glada barn om man resonerar så här....
Men allvarligt, nästan alla foto vi ser, är på glada människor i solen. Inte konstigt alls att man känner för lite mörkare bilder ibland. Ofta finner vi mer känslor på den "förlorande" sidan. För mig betyder det att fotografen är en tänkare/filosof som försöker finna något som kanske andra människor inte ser.
Skadar dock inte att lägga upp en o annan glad bild ibland så folk inte börjar tro att man är en dyster och inbunden person ;-) samtidigt en personlig utmaning i att kunna förmedla alla sidor hos en person.
Fortsätt gärna på ditt tema. Du har skitbra bilder och jag återkommer gärna till dem för inspiration.

Mvh
Patrik R

 

[LindbergJ]

Tackar så hemskt mycket

Jag har haft lite samma tankar som du när det gäller att plocka fram bilder som man tycker blev bra. Det blir gärna de som är lite sorgsna, tankfulla, eller liknande.
En tanke är följande... Äter man bara godsaker så blir man trött på det och vill kanske prova något som man inte tycker lika mycket om. Ska jobbet kunna bli roligt måste man ha lite tråkiga uppgifter ibland som gör att de som inte är fullt så tråkiga blir roliga. Om man ser en massa solbilder blir skuggbilder kanske motsatsen som ger utrymme för egen kreativitet. Likadant om man bara ser bilder på de som vinner blir förloraren intressantare att fota.
Du har förmodligen ett glatt liv med glada barn om man resonerar så här....
Men allvarligt, nästan alla foto vi ser, är på glada människor i solen. Inte konstigt alls att man känner för lite mörkare bilder ibland. Ofta finner vi mer känslor på den "förlorande" sidan. För mig betyder det att fotografen är en tänkare/filosof som försöker finna något som kanske andra människor inte ser.
Skadar dock inte att lägga upp en o annan glad bild ibland så folk inte börjar tro att man är en dyster och inbunden person ;-) samtidigt en personlig utmaning i att kunna förmedla alla sidor hos en person.
Fortsätt gärna på ditt tema. Du har skitbra bilder och jag återkommer gärna till dem för inspiration.

Mvh
Patrik R

Det där var det absolut bästa svaret jag kunde få, känns betrygande och lärorikt på samma gång och det du skriver är precis så som jag känner, tack.

 

[Danivar]

Jag älskar att fotografera, i princip varje tanke involverar kameran just nu, det är så i perioder, jag älskar att fotografera allt och alla. När det kommer till personer så känns det som att jag är bäst på att ta fram dom känslor som ser lite sorgsna eller bittra ut. Det är lite sådann som jag är som person. Jag är en person som analyserar och som dessutom älskar att uttrycka känslor i text. Men när man tar mycket bilder på sina barn och tar fram bilderna så är jag som mest nöjd med dom bilder som barnen ser bekymrade, eller väldigt koncentrerade ut, bilder som man inte riktigt kan bestämma sinnesstämningen i. Jag har massor av bilder där dom är glada spralliga men ur mitt perspektiv så säger dom mindre glada bilderna mer än dom som är raka motsatsen. Vill dessutom poängtera att barnen alltid är glada när vi fotar osv. Båda mina barn har på många sätt samma intresse som jag.


Nu har jag en fråga, hur anser ni att man ska göra för man vill ju inte ge folk bilden av att barnen är deprimerade när dom i själva verket är väldigt glada. Hur tänker ni när ni ser bilder på fotosidan, får ni känslor över hur fotografen är som person och kan man döma en människa utifrån hur bilderna är och vad man väljer att framföra?

exempel

Hej!
I första hand när jag ser bilder på fotosidan tänker jag på hur bra fotona är, komposition, budskap, hur bearbetade bilderna är osv. Med andra ord rent fotografiskt men med teknik och med vilken känsla jag får av bilden.

Jag tänker nästan aldrig på personen bakom bilden och hur den är...jo kanske lite föresten...men inte så att jag dömer fotografen eller bedömer efter hur jag TROR att fotografen är.

Dina bilder som du beskriver verkar vara bra och intressanta...ska gå in och titta och bedöma när jag är på fs nästa gång.

Fota på!

Dan

 

[LindbergJ]

Kul med svar

Hej!
I första hand när jag ser bilder på fotosidan tänker jag på hur bra fotona är, komposition, budskap, hur bearbetade bilderna är osv. Med andra ord rent fotografiskt men med teknik och med vilken känsla jag får av bilden.

Jag tänker nästan aldrig på personen bakom bilden och hur den är...jo kanske lite föresten...men inte så att jag dömer fotografen eller bedömer efter hur jag TROR att fotografen är.

Dina bilder som du beskriver verkar vara bra och intressanta...ska gå in och titta och bedöma när jag är på fs nästa gång.

Fota på!

Dan

Spännande diskussion skulle det kunna bli angående det här, bilder påverkar människor på så många olika sätt, känns skönt när folk svarar på dom frågor man har, jag tror att bilder ifån min sida är en direkt spegling ifrån mitt tankesätt, jag vill visa upp en tanke och en känsla mer än perfekta stilrena kort. Jag älskar bilder som påverkar min sinnesstämning, en bild där man fastnar och tänker efter, eller till och med kan projicera fram en sinnestämning är en bild som är väldigt bra. Fenomenet finns ju i alla former av fotografering i sin rätta miljö, men för varje element så krävs det både uppofring och proffesion för att skapa det där lilla extra.
Jag vill uppnå något med det jag gör, kan hända att det är långa mil kvar till mitt mål, kan hända att det är närmare än vad jag tror, det viktiga är att man utvecklas i takt med sin egen inställning.

 

[Danivar]

Spännande diskussion skulle det kunna bli angående det här, bilder påverkar människor på så många olika sätt, känns skönt när folk svarar på dom frågor man har, jag tror att bilder ifån min sida är en direkt spegling ifrån mitt tankesätt, jag vill visa upp en tanke och en känsla mer än perfekta stilrena kort. Jag älskar bilder som påverkar min sinnesstämning, en bild där man fastnar och tänker efter, eller till och med kan projicera fram en sinnestämning är en bild som är väldigt bra. Fenomenet finns ju i alla former av fotografering i sin rätta miljö, men för varje element så krävs det både uppofring och proffesion för att skapa det där lilla extra.
Jag vill uppnå något med det jag gör, kan hända att det är långa mil kvar till mitt mål, kan hända att det är närmare än vad jag tror, det viktiga är att man utvecklas i takt med sin egen inställning.

Jag tror att det där med spegla tankesättet gäller alla fotografer. Jag får både tanke och känsla när jag tittar på dina bilder. Bilderna är som jag ser det också tekniskt bra och även om DU inte tycker de är stilrena alla gånger anser jag att de har lyckade kompositioner. Det svåraste är väl att förmedla den känsla man har så betraktaren känner samma...men lockas omgivningen och faccineras av ens foton har man anledning att vara nöjd.
Du frågar:
"hur anser ni att man ska göra för man vill ju inte ge folk bilden av att barnen är deprimerade när dom i själva verket är väldigt glada"
Jag svarar:
Fortsätt att skapa dina fina bilder - låt folk tro vad de vill - bekymra dig inte över vad andra ev kan tro om dig och dina barn...

 

[LindbergJ]

Jag tror att det där med spegla tankesättet gäller alla fotografer. Jag får både tanke och känsla när jag tittar på dina bilder. Bilderna är som jag ser det också tekniskt bra och även om DU inte tycker de är stilrena alla gånger anser jag att de har lyckade kompositioner. Det svåraste är väl att förmedla den känsla man har så betraktaren känner samma...men lockas omgivningen och faccineras av ens foton har man anledning att vara nöjd.
Du frågar:
"hur anser ni att man ska göra för man vill ju inte ge folk bilden av att barnen är deprimerade när dom i själva verket är väldigt glada"
Jag svarar:
Fortsätt att skapa dina fina bilder - låt folk tro vad de vill - bekymra dig inte över vad andra ev kan tro om dig och dina barn...

Det är väl kanske en form av osäkerhet som baserar sig mest på dom människor i ens närhet. Vi bor i ett litet samhälle där fel signaler kan sprida rykten, alla som bor i mindre samhällen vet nog vad jag menar. Jag är stark som person men känner mig osäker på min roll i samhället, jag fullkomligt älskar att fotografera och ju mer explosivt desto bättre, jag har enorma ideer som jag är för skraj för att utveckla pågrund av vad människor anser är passande och inte. Jag har talat med min sambo om att hon ska starta en sida bara för att kunna utveckla fine art nude serien, men det känns fel både emot fs och emot mig själv att göra så, det känns lite som att ideerna många gånger sinar pågrund av den sociala press man har på sig.
Nu kom jag ifrån ämnet lite, men fortfarande så rör det sig om samma sak. Den sociala masken som jag gjorde förra året innehåller massor av mer bilder som jag inte kan lägga upp pågrund av det som jag just beskrivit. Är det ett dilemma för er?

 

[PaRon]

Det är väl kanske en form av osäkerhet som baserar sig mest på dom människor i ens närhet. Vi bor i ett litet samhälle där fel signaler kan sprida rykten, alla som bor i mindre samhällen vet nog vad jag menar. Jag är stark som person men känner mig osäker på min roll i samhället, jag fullkomligt älskar att fotografera och ju mer explosivt desto bättre, jag har enorma ideer som jag är för skraj för att utveckla pågrund av vad människor anser är passande och inte. Jag har talat med min sambo om att hon ska starta en sida bara för att kunna utveckla fine art nude serien, men det känns fel både emot fs och emot mig själv att göra så, det känns lite som att ideerna många gånger sinar pågrund av den sociala press man har på sig.
Nu kom jag ifrån ämnet lite, men fortfarande så rör det sig om samma sak. Den sociala masken som jag gjorde förra året innehåller massor av mer bilder som jag inte kan lägga upp pågrund av det som jag just beskrivit. Är det ett dilemma för er?

Du undrar om det är ett dilemma för oss? Jag kan bara svara för mig själv men eftersom jag också bor i ett litet samhälle så är svaret, ja självklart!
Jag har också funderat på att ta mer bilder på kroppar i olika ljussättningar. Om jag inte vill utsätta mina barn och fru för detta så måste jag ha modeller. Vad säger då barn och fru om här skulle springa modeller med jämna mellanrum? Om detta accepteras vad säger då grannarna? Arbetskamraterna?
De största profilerna som samhället levererar är såna som tror på det de gör och skiter i vad andra tycker, och så ska det naturligtvis också vara. Men... vad händer om frun och barnen får skit för det jag gör? Då är det inte så enkelt längre. Det är alltid betraktaren som bestämmer hur bilderna ska tolkas och gränsen mellan geni och vansinne är hårfin. Så vad gör man?
1. Biter ihop och nöjer sig med att utveckla anständiga bilder.
2. Flyttar till en storstad där ingen känner er.
3. Skiter i vilket, kör på och hoppas att det accepteras.
Om man är riktigt hängiven det man gör blir man oftast väldigt duktig. Så mitt tips är att börja med nr. 1 och när/om man blir erkänd ( och när barnen är lite äldre ) kan man hoppa till nr. 3 Nr.2 är inget alternativ för mig
Väldigt förenklat resonemang men ändock...Utveckla dina idéer ( enl. nr.1 ) och lägg ut på FS och låt massan bedöma. Allt eftersom du känner dig bekväm med det du gör så löser sig nog problemen efterhand.
Så hoppas jag att det ska fungera för mig.
Rom byggdes inte på en dag... Man bör nog skynda långsamt och bygga upp en riktig grund att stå på.
Kör på och låt kameran tala
Mvh
Patrik R

 

[LindbergJ]

Du undrar om det är ett dilemma för oss? Jag kan bara svara för mig själv men eftersom jag också bor i ett litet samhälle så är svaret, ja självklart!
Jag har också funderat på att ta mer bilder på kroppar i olika ljussättningar. Om jag inte vill utsätta mina barn och fru för detta så måste jag ha modeller. Vad säger då barn och fru om här skulle springa modeller med jämna mellanrum? Om detta accepteras vad säger då grannarna? Arbetskamraterna?
De största profilerna som samhället levererar är såna som tror på det de gör och skiter i vad andra tycker, och så ska det naturligtvis också vara. Men... vad händer om frun och barnen får skit för det jag gör? Då är det inte så enkelt längre. Det är alltid betraktaren som bestämmer hur bilderna ska tolkas och gränsen mellan geni och vansinne är hårfin. Så vad gör man?
1. Biter ihop och nöjer sig med att utveckla anständiga bilder.
2. Flyttar till en storstad där ingen känner er.
3. Skiter i vilket, kör på och hoppas att det accepteras.
Om man är riktigt hängiven det man gör blir man oftast väldigt duktig. Så mitt tips är att börja med nr. 1 och när/om man blir erkänd ( och när barnen är lite äldre ) kan man hoppa till nr. 3 Nr.2 är inget alternativ för mig
Väldigt förenklat resonemang men ändock...Utveckla dina idéer ( enl. nr.1 ) och lägg ut på FS och låt massan bedöma. Allt eftersom du känner dig bekväm med det du gör så löser sig nog problemen efterhand.
Så hoppas jag att det ska fungera för mig.
Rom byggdes inte på en dag... Man bör nog skynda långsamt och bygga upp en riktig grund att stå på.
Kör på och låt kameran tala
Mvh
Patrik R

Det handlar väl mer om vuxna modeller, när det gäller naket, bara för att tydligöra den punkten. Varken jag eller min sambo ser inte det som ett problem om modell biten, Självklart blev Malin lite osäker när hela släkten gick och köpte kamera & Bild när hon stod som naken modell, speciellt när det handlar om min pappa osv. samtidigt så är det kanske på den bilden som den gyllene gränsen går, men det ligger mer i folket runt om än den stora massan.

 

[PaRon]

Det handlar väl mer om vuxna modeller, när det gäller naket, bara för att tydligöra den punkten. Varken jag eller min sambo ser inte det som ett problem om modell biten, Självklart blev Malin lite osäker när hela släkten gick och köpte kamera & Bild när hon stod som naken modell, speciellt när det handlar om min pappa osv. samtidigt så är det kanske på den bilden som den gyllene gränsen går, men det ligger mer i folket runt om än den stora massan.

Ska man fota sin fru måste man tänka på vad barnen utsätts för. De kan bli mobbade i skolan m.m.
Ska man fota sina barn är det släkt och fru som kan ha synpunkter
Ska man fota med modeller har kanske både fru och barn synpunkter.
Allt blir lättare om barnen är så pass gamla att man kan förklara vad man sysslar med och få deras godkännande. Frun måste såklart också vara med dina idéer
I övrigt ska inget annat/annan kunna påverka en konstnär i hans arbete men...
I mitt fall känns det bra att förankra sina idéer väl och jobba på att bli en duktig och erkänd fotograf innan man lägger ut allt för vilda grejor till allmänhetens beskådning. Man får faktiskt en bra uppfattning om vad som fungerar av den breda massan och kan kanske "nischa" sig när man redan har en publik.
Precis som diskussionen började så blottar man sig en del och utsätter sig för kritik från både nära och kära om man inte följer "ramarna".
Än så länge ligger dina bilder väl inom ramarna om vad som är tillåtet av alla. Du börjar också bli erkänd på FS av massan med tanke på alla positiva kommentarer som ges.
Du är redan på rätt väg =)

Mvh
Patrik R

 

[LindbergJ]

Ska man fota sin fru måste man tänka på vad barnen utsätts för. De kan bli mobbade i skolan m.m.
Ska man fota sina barn är det släkt och fru som kan ha synpunkter
Ska man fota med modeller har kanske både fru och barn synpunkter.
Allt blir lättare om barnen är så pass gamla att man kan förklara vad man sysslar med och få deras godkännande. Frun måste såklart också vara med dina idéer
I övrigt ska inget annat/annan kunna påverka en konstnär i hans arbete men...
I mitt fall känns det bra att förankra sina idéer väl och jobba på att bli en duktig och erkänd fotograf innan man lägger ut allt för vilda grejor till allmänhetens beskådning. Man får faktiskt en bra uppfattning om vad som fungerar av den breda massan och kan kanske "nischa" sig när man redan har en publik.
Precis som diskussionen började så blottar man sig en del och utsätter sig för kritik från både nära och kära om man inte följer "ramarna".
Än så länge ligger dina bilder väl inom ramarna om vad som är tillåtet av alla. Du börjar också bli erkänd på FS av massan med tanke på alla positiva kommentarer som ges.
Du är redan på rätt väg =)

Mvh
Patrik R

Tackar för dom vänliga orden och för all information som ni har givit mig i den här diskussionen, det är både lärorikt och spännande att ställa frågor då man som oftast får väldigt bra svar. Tack så hemskt mycket.