Det behöver inte alls vara ett idiotiskt projekt. (Och det är sällan en vinst i ekonomisk mening att göra ett fotoprojekt på det sättet). Däremot är det någonting som inte kan göras i en handvändning. Albert Wiking gjorde en utmärkt bok som heter Eldvatten, för kanske tio år sen. Där finns människors berättelser om förhållandet till alkohol, ur olika perspektiv. Kolla in den.
Ett förhållningssätt man kan ta med sig från Wiking är att träffa människor som på olika sätt haft med ämnet att göra. Själva varit inlagda, haft anhöriga, vänner, och så vidare. Sen, som alltid, begränsa ämnet, annars blir det ohanterligt. Kanske ska det handla om bipolaritet, eller missbruk av en viss drog, och vilken effekt det kan ha på det sociala livet.
Hade jag gjort ett sådant projekt, hade jag helt säkert låtit bli att överkommunicera avvikandet (som är lätt och billigt gjort), och kanske istället gjort en porträttserie, där ingenting i bilden tydligt talar om vem som är "normal" och "avvikare". För vem som helst av oss kan ju behöva läggas in någon gång, eller börja supa ohälsosamt mycket efter en livskris eller så.
Nu sitter jag här och lägger mina värderingar på ditt projekt. Jag tycker det är viktigt att fundera på för vems skull man gör det här, och är det ur en ärligt menad nyfikenhet på medmänniskan, ser jag inga egentliga problem. Som Mary Ellen Mark sa (ungefär): Alla människor har rätt att få sin historia berättad.
Så, med ett genuint intresse för människorna du skildrar, och en bred blick och en öppenhet för att det kanske inte var som du trodde, så kan det absolut bli bra. Har du ont om tid, låt en enda människa och kanske någon ur dennes omgivning få berätta sin historia. Kanske kan du kolla med Situation Stockholm, eller motsvarande i Malmö och Göteborg. Där finns ju folk som är väldigt öppna och skriver om sin situation, och kan ha intresse i att berätta sin historia för dig.
