Egentligen borde man kanske inte bemöta det här ens, men herregud, är det någonting som inte uppskattas är det väl psykisk ohälsa med påföljande ineffektivitet. Menar du på fullt allvar att du som är välfungerande och välanpassad inte har någonting för det? Hela samhället är väl ändå uppbyggt kring välfungerande individer. Vad är det du saknar?
Jag sa inte att jag var normal, utan att jag försökte vara det.
http://www.unt.se/nyheter/ingen-hjalp-for-hemlos-kvinna-1036855-Default.aspx
Här är ett exempel på hur nån som verkar normal hadde haft större chans till ett tak över huvudet om hon haft psykiska problem, misshandlats eller beroende av droger.
Det är ju inte helt ovanligt att höra talas om personer som blivits nekade hjälp på psykmottagnigen gör nåt ännu galnare i hopp om att peronslen ska bry sig.
Elelr att den hemlöse uteliggaren som börjar frysa på hösen börjar göra inbrott i sommarstugor, då får han gratis mat och värme ett tag tills polisen kommer, och då får han mer gratis mat och värme i en cell. En vinn-vinn sitution helt enkelt.
Rent samhällsmässigt är jag allt ifrån välfungerande och välanpassad, men så länge man ijnte blir en aktiv belastning eller kostnad så verkar inte samhället bry sig.
Jag har mig närstående exempel på att den som misshandlar, knarkar, ljuger (och blir dömd för dessa brott) och beter sig allmänt dummt mot sina medmänniskor då får både bostad, utbildning, ekonomiskt bidrag till sin levnad och hjälp mot sina problem.
Man måste ha nåt intyg på att men inte är normal för att få hjälp, det dummaste jag gjort är t.ex. att inte varit sjukskriven när jag varit sjuk. Jag ville inte gå på bidrag så jag var hemma gratis. Problemet blir ju då att mitt problem inte "finns". Man tror att man gör nåt bra genom att inte ligga samhället till last just nu men istället straffas man genom utebliven a-kassa och framtida pension.
Likadant var det i skolan, det fanns så kallade stökiga elever som fick så mycket hjälp att dom fick rätt bra betyg, medan om man som jag inte kan skriva ordentligt men ändå inte blev så kallat utagerande aldrig någonsin fick nån hjälp.
Kunskap och intresse är inte ett dugg värt om man inte har papper på det.
Som nån i en annan tråd om särskrivningar uttryckte det, att om man särskrivit det man söker jobb som då duger man inte ens till att skura toaletter.
Hadde jag skolkat och slagits i skolan, varit sjukskriven och supit på krogen (istället för att bara varit snällt hemma) och dövat oro och värk med olagliga droger, så hadde jag idag haft möjlighet till ett enligt samhället mycket mer välanpassat liv.
