Då måste jag berätta om bilden jag tog i helgen genom grannens fönster. Vi sitter och fikar, grannen är 80 år, bor några hundra meter bort och har en del att berätta så vi satt en del av eftermiddagen, solen låg och lurade bakom molnen. Plötsligt slår sig en svart fågel ner på verandaräcket. Grannen och jag blir som slagna av blixten, förstenade. "Kan det vara en korp?", viskar jag tystare än natten, ett endaste litet ljud kan skrämma detta svarta väsen. "Nej för fan, det måste vara ett odjur från helvetet, nu får vi sota för våra synder", viskar grannen tillbaka. Jag skjuter sakta kaffekoppen längre in på bordet, den slår emot duken men jag klarar koppen över kanten på duken utan att koppen klirrar mot fatet. Jag lyfter kameran, lägger armbågen på bordet eftersom jag vill undvika rörelseoskärpa, jag känner hur jag darrar av spänning. Lyckligtvis hade jag tagit av det stora motljusskyddet på objektivet, jag inser att minsta rörelse mer än nödvändigt kan uppmärksammas och chansen skulle försvinna för alltid. Grannen och jag rör oss knappt, utan att ens utbyta blickar känner vi samförstånd över generationsgränserna, vi måste vara tystare än natten, ett litet ljud och allt skulle gå om intet. Sakta, sakta lyfter jag kameran, riktar det och ställer in slutartid, jag låter bländaren vara, jag vill inte riskera ett för kort skärpedjup även om jag inser att bilden kan bli mörk. Fågeln har inte märkt oss än och jag trycker av, och i samma stund som fågeln lyfter känner jag hur en våg sköljer genom kroppen, jag vet i mitt inre att där satt Bilden. På vägen hem börjar jag småspringa, så fort som möjligt vill jag dela den här naturfotoupplevelsen med mina kamrater på Fotosidan.
Kul också att det gick att komma så pass nära, då jag upplever båda dessa arter som relativt skygga. //mvh Glenn
