Det fanns en tid när Canons satsning på en helt ny elektriskt styrd objektivfattning gjorde att de klarade att fokusera och fotografera 3-4 skarpa bilder på samma tid som de med Nikon tog en.
Vilket förstås gjorde att Nikon fick ta i och när D300 kom kände Canon att deras 40D var för klen och det som skulle bli 7D var inte färdigt än. Därför klämde man ut 50D i en hast, med fler pixlar men inte så mycket bättre bilder eller något annat heller, jämfört med 40D. Jo, bakre displayen var mycket bättre.
Modellen 7D var Canons första APS-C med AF-ambitioner som i alla fall närmade sig den på 1D-modellerna.
De första 5D-modellerna hade i grunden AF som 20D och 30D, fast med sex extra hjälppunkter som bara fungerade vid Servo AF (kontinuerlig fokusering) för att få en tätare täckning runt mittpunkten.
Lite samma tanke som när 7D hade de nio punkterna som fanns i hela raddan från 20D till 50D och sedan ytterligare tio punkter som alla låg innanför de nio. Det gäller att få mer yta täckt, så man inte tappade bort rörliga motiv mellan punkterna.
Nikons D3 och D300 m.fl. hade 51 AF-punkter, fast färre korsformade än exempelvis 7D hade. Canons toppmodeller på den tiden hade 45, men där var inte heller så många korsformade. Som jämförelse har Canons (förmodligen) sista spegelreflex 1DX Mark III 191 AF-punkter, varav 155 korsformade.
Som de spegellösa på senare tid visat är det dock inte bara antalet punkter som det hänger på, utan även den datakraft som ligger bakom tolkandet av informationen som man hämtar in. Om man, som Canon, kör med dual pixel-principen har man egentligen lika många AF-punkter som man har pixlar, även om man inte väljer att visa det så. Men tusentals valbara AF-platser kan man syntetisera fram. Mätdata finns det massor av - gäller bara att tolka den.
