Om det är som du säger Urban så är det ju mycket märkligt att jag aldrig någonsin hört talas om detta tidigare. Om hela grejen med evaluerande/intelligent/matrismätning faktisk är båg så borde ju det ha kommit fram ett antal gånger. Detta är första gången jag hör talas om det. Har du någon källa som styrker dina påståenden?
Källan är jag, och jag har kollat det. Cirkusen började med Minolta på sextiotalet. Minolta var den andra fabrikanten som kom med ljusmätning i strålgången i serieproduktion, strax före Asahi Pentax. Den första var Topcon. Minolta hade ett system som fick varumärket CLC, som stod för Contrast Light Compensation, CLC var en reell funktion i deras spegelreflex SRT 101 och en fiktiv funktion i ett antal kompaktkameror. Minolta gjorde på liknande sätt när de hade kommit först ut med AF; en reell funktion i systemkamerorna och en fiktiv i kompakterna.
Minoltas CLC, som är föregångare till "evaluerande" mätning, bestod av två seriekopplade fotoceller, som var riktade mot olika delar av sökarskivan ifrån en position vid sidan av okularet. Den ena cellen mätte den övre halvan och den andra mätte den undre. Genom att de var seriekopplade blev tyngden större för den av cellerna som mätte det mörkaste området, vilket fungerar väldigt bra för negativfilm, men mindre bra för diafilm. För att inte totalt överexponera dia, var mätaren ställd för att exponera snålt, men många användare tyckte ändå att man behövde öka känslighetsinställningen när man hade diafilm för att inte få överexponerade bilder. CLC kunde av naturliga skäl inte föras vidare till digitaltekniken, eftersom den verkar rakt motsatt mot vad som är önskvärt vid digitalfotografering.
Det finns duktiga grafiker på marknadsföringsavdelningarna hos kameratillverkarna. De ritar upp snygga bilder över fälten i sökaren som utvärderas av mätsystemet. Arton fält kan det stå i ett reklamblad, fler eller färre i andra. På grafiken kan man se hur de är förlagda, men de arton fotocellerna som siktar på respektive fält lyser med sin frånvaro. De är betydligt färre, och de kan inte med precision riktas mot någon enstaka del av sökarens bild.
Och varför skulle mätningen påverkas av vilken brännvidd man använder? Om nu ljusmätningen sitter i prismat (jag vet faktiskt inte?) så är det väl den "synliga" bilden som man mäter på. Och den synliga bilden är ju den synliga bilden.... Varför skulle centrumvägningen, sett till hela den synliga bilden, variera beroende på brännvidd?
Den synliga bilden varierar beroende på optikens snittvidd, snarare än dess brännvidd, men det är länkat till brännvidden så att långa objektiv faktiskt är längre bort från sensorn. Ljuset som skapar bilden på sökarskivan divergerar med riktning från objektivets utgångspupill, och om man inte hade en sökarskiva som samlar ihop det ljuset, skulle man bara se mitten av bilden.
För att man också ska se kanterna har sökaren en kondensor. Tidigt gjordes kondensorn som en tjock glaslins, vilket man kan se på äldre Exakta och Edixa, men för att få plats med ett prisma utan att sätta det långt ifrån, så att man kan få större sökarbild, satte man in fresnellinser i stället för den tjocka linsen. Kameror från sent femtiotal, och dyrare kameror i större format har alla fresnellins som kondensor på mattskivan. Senare övergick man till att göra själva mattskivan till en fresnellins med tusentals små prismor, kallat
Acute Matte och andra varumärken.
Sökarskivans kondensorlins är avpassad efter en viss snittvidd, ett visst avstånd från optikens utgångspupill, och för avståndet till ögat på den som tittar genom okularet. Det mesta av ljuset från objektivet riktas alltså mot en punkt som
inte ligger där ljusmätarens celler är.
När objektivet dras ut längre ändras förutsättningarna, och proportionellt mer av ljuset når mätcellerna, samtidigt som mindre ljus når ögat på den som tittar i sökaren. Det beror på att en längre snittvidd bryter ihop ljuset från objektivet innan det når okularet, så att det divergerar mot ljusmätarcellerna i stället. När snittvidden var kort hamnade mycket av ljuset i ögat på användaren, och en mindre andel i mätcellerna. Vid ökad snittvidd hamnar relativt mer ljus på mätcellerna och mindre i användarens öga.
Så skillnaden beror på kondensorlinsen i sökarskivan och snittvidden hos objektivet.
