Manipulerade reportagefoton - exempel?

[Allan uti Hälsingland]

Mycket svåra frågor det här, Helt klart tycker jag inte repotagebilder får redigeras. Samtidigt måste jag hålla med Kristina när hon säger att ingen bild är helt sann när man inte känner till de yttre förhållandena.
Men som flera påpekat måste det ju även handla om vad bilden skall användas till. Ulf tog upp frågan om det är ok att retuschera små kvistar i en naturbild. Där är jag tveksam, för visst är det samma typ av manipulation att före fotandet plocka bort kvistar. Och eftersom det är vedertaget tycker jag faktiskt det är ok att göra somma sak efteråt.
Apropå förvanskade bilder har ni kanske sett en bild, som påståtts vara hittad i en kamera som upphittades bland de raserade tornen i World Trade Center. Den föreställer en vy som en fotograf uppe i ett av tornen skall ha tagit just när ett av planen rusar mot tornen. Bilden har gått runt i amerikanska tidningar.Jag har bilden och försöker lägga in den fast jag vet inte om jag klarar det.

 

[Nw2]

JENS ASSUR

Jag sa att OM det var sant.....

Nyhetsbilder eller dokumentärbilder SKALL (enligt mig) inte vara arrangerade.De skall visa sanningen, annars tjänar de INTE sitt syfte.

Niklas, som precis vaknat

 

[cwe]

Dokumentärt eller illustrativt?

Jag diskuterade denna tråd över frukosten med min sambo, och hon sa som vanligt en del klokheter.

Låt oss ta exemplet med krigsfotografen som delar ut leksakspistoler till barnen. (Rent hypotetiskt, jag spekulerar inte i Jens Assurs eventuella handlande)

Utdelandet av leksakspistoler för att få dramatiska bilder är ju helt oärligt om fotografen *inte sett* barnen springa runt med skarpa vapen, och om fenomenet inte är ett problem i lägret.

Tvärtom; om fotografen verkligen fångat bilder med barn som bär omkring på skarpa vapen, så är ju bilden dokumentärt ärlig, självklart?

Men mittfallet är ju knöligare, dvs att fotografen *har sett* barn i det lägret som har skarpladdade vapen, men att han hittills inte lyckats fånga dem på bild. Fenomenet finns ju i verkligheten, men ögonblicket har inte kunnat fångas...inte oärligt, bara "bad luck".

Och då säger min kloka sambo, att då dela ut leksakspistoler är ju att få fram en *illustration* till reportaget/bildtexten. Men det är ju dock fel/oärligt att ha anspråket på att det är "dokumentärt", för det är det inte.

Just här börjar vi kanske närma oss pudelns kärna? Det här anspråket på att vara *dokumentärt*, innebär ju att man hävdar att man oförfalskat speglar verkligheten (ett inte okomplicerat påstående, i och för sig).

Men verkligheten är ju otymplig, stökig, inte tillrättalagd.

För att utgå från Kristinas ursprungliga bild, där vi började, så kan man säga att där spelar de där stökiga detaljerna roll; ett barnvagnshjul i ena hörnet, en lite störande julslinga i övre hörnet, några personer i bakgrunden.

Om det ska vara dokumentärt, så kan man som betraktare ta ställning till bildens alla element, och värdera dem själv. Om det är en illustration, så är ju bara de detaljer som förstärker budskapet som är närvarande, så att säga. Och de som motsäger budskapet strukna.

Och där kommer vi också fram till petandet i bilder med detaljer; alltför mycket petande i bilddetaljer tar bort betraktarens möjlighet att själv värdera bildens dokumentära verklighet. Exempel; som att editera bort ett cigarettpaket i förbifarten.

I övrigt håller jag med Ulf i hans kommentar om urvalet som den största manipulationen. Har dock *ingen aning* om vad man gör åt det...det är ju själva grundstommen i fotografin? En god fotograf visar inte sina dåliga bilder, eller hur? (Och vem vill se dem?)

-Christian

 

[berga]

Finns det någon tidning som inte varje dag har reportagebilder som är arrangerade?

Sedan är det frågan om vem som arrangerar? Är det bättre om politikern ler vänligt in i kameran än att han visar sitt vanliga sura drag?

För mig är det enkelt. Dokumentärfoto skall spegla verkligheten. Observera, spegla. Detta betyder att som fotograf får jag arrangera bilderna så att de speglar min verklighet.

Objektiviteten i samhällsbeskrivningar finns inte. Inte inom journalistik och inte inom samhällsvetenskap. Varför skulle fotografering vara annorlunda.

Inom vetenskapens så finns kravet på upprepbarhet, det vill säga om en annan person gör samma studie bör han komma till liknande slutsatser. Inom dokumentärfoto kan detta motsvaras av att om någon annan är i samma situation som fotografen så skall den uppleva samma saker.

Detta innebär dock inte att det är rätt att ljuga eller undanhålla viktiga fakta.

Slutligen, för mig är fotografering att berätta, inte att genomföra någon idrottsprestation. Berättelser är alltid subjektiva.

 

[Toste]

Personligen anser jag att det är vad som bilden förmedlar som är det viktigaste. Det kan finnas manipulerade bilder som förmedlar en sann bild likaväl som det kan finnas omanipulerade bilder som förmedlar en falsk bild.

 

[berga]

När det gäller retuschering av bilder, eller digital bildmanipulering som andra kallar det, så är min åsikt att fotografen får göra så mycket som den vill så länge som hon kan bevara trovärdigheten.

 

[cwe]

Anders,
jag håller helt med dig om att hävda att man "speglar verkligheten" inte är oproblematiskt. Spegling av "verkligheten" är ju ofelbart en subjektiv tolkning.

Samtidigt ställer jag inte riktigt upp på den postmodernistiska "relativismen", att "alla tolkningar är så goda som en annan".

På något sätt måste vi ju se att det finns *en värld*, och att använda relativism som argument för att undvika att se uppenbarheter stör mig. I många fall kan de flesta hålla med om att ett arrangemang är "falskt". (Svårare med "sant" dock, där kommer vi in på de många tolkningarna igen...)

Sedan finns givetvis gränsfallen, där det *är* svårt, och där diskussion är befogad. Men jag bara är så trött på hårklyverier som bara finns för att undvika att *se* en obehaglig sanning, för att bevara vår egen bekvämlighet.

-Christian

 

[J. Patric]

En annan typ av förfalskning är när man ger fel text till en bild. Alla har väl sett bilden på judar i Warzawas ghetto där en pojke med keps står med uppsträckta händer, och en tysk soldat i bakgrunden. Bildtexten brukar ofta vara att det var judar som samlades upp för att föras till dödsläger. Soldaten spårades upp i DDR efter kriget. Han dömdes och avrättades för mord på pojken.

Senare trädde pojken på bilden fram. Han lever nu i London där han är affärsman. Bilden hade tagits vid en razzia mot svartabörshajar i ghettot. Pojken togs med de andra in till förhör, och släpptes senare och återfördes till sin mamma.

Liknande fiffel med bilder görs ofta i media när man vill understryka vad man vill säga i artiklar. När det gäller politiska artiklar så är valet av bilder viktigt för att ge den "rätta känslan" till läsarna. Speciellt utsatta för detta är nationalister och vänsterextremister, som ju inte har så lätt att få genmäle eller juridisk rättvisa om tidningen skulle göra övertramp.

Damtidningarna är väldigt fifflande med fotografier. De har kataloger med bilder med kändisar som har olika ansiktsminer. Står det "Silvia är bekymrad över döttrarnas vilda leverne" på omslaget så lägger de in en bild där Silvia ser bekymrad ut, även om den är tagen vid ett helt annat tillfälle när hon just råkar göra en sådan min.

 

[cwe]

Patrick, de bilder du ger exempel på tycker jag är typexempel på *illustrationer*, och är inte i mitt tycke då *dokumentära foton*.

Sedan ställer du till det, och påpekar ju också att _användningen_ av samma foto kan leda till det är en illustration eller ett dokumentärt foto, beroende på om det överensstämmer med de verkliga omständigheterna.

Eller hur?

Förresten, vilka otäcka konsekvenser som ditt första exempel fick!

-Christian

 

[J. Patric]

Visst, men för den som ser en bild i ett sammanhang kan få samma intryck av den oavsett om det är en illustration eller en dokumentär bild. Gränsen mellan illustration och dokumentär bild är mycket liten. Om en tidning publicerar en bild på höga snövallar och trädgrenar med iskristaller, så kan det vara en illustration till en text om årets kalla vinter. Illustration, om bilden är tagen något annat år. Är bilden tagen i år så är det en dokumentär bild, och samtidigt en illustration eftersom man inte kan SE hur kallt det är.

 

[cwe]

Patric,
absolut, jag håller med dig. Jag känner samtidigt inte särskilt starkt för de "ofarliga" fallen, men snövallar osv, det kan ju lätt bli hårklyverier. Däremot spelar det ju faktiskt roll om det gäller flyktingläger och pistoler, exempelvis.

Min poäng är nog att media och fotografer kanske borde vara noggrannare med att sätta ut denna skillnad?

Om man *inte* gör det, och samtidigt för en debatt om huruvida en bilds pixlar får flyttas omkring eller inte, så tycker jag att det blir lite skenheligt?

-Christian

 

[gors]

Jens Assur

Man hör väldigt mycket historier om just Jens Assur. Så mycket att åtminstone jag undrar om det inte uppstått en och annan vandringssägen under resans gång.

Eftersom den här tråden glidit över på att handla om etik kan vi väl ta tillfället i akt att fundera lite över vår egen nyhetsrapportering också.

Det kan väl vara sunt att avstå från att föra vidare påståenden som vi inte har den blekaste aning om huruvida de är sanna eller inte.

Göran, politiskt korrekt

 

[cwe]

Goran, jag håller helt med dig, och jag menar det som ett hypotetiskt exempel, inget annat. Hoppas du tycker att det är ok att fortsätta utifrån ett sådant exempel, annars får du gärna hjälpa till att hitta på ett nytt?

Jag tänker inte lyfta någon sten och kasta den...

-Christian

 

[J. Patric]

cwe skrev:
Patric,
absolut, jag håller med dig.

Min poäng är nog att media och fotografer kanske borde vara noggrannare med att sätta ut denna skillnad?

Om man *inte* gör det, och samtidigt för en debatt om huruvida en bilds pixlar får flyttas omkring eller inte, så tycker jag att det blir lite skenheligt?

-Christian

Exakt! Men samtidigt tror jag inte att media är speciellt intresserade av att göra denna distinktion mellan illustration och dokumentär bild. Det skulle minska illustrationens propagandavärde med några procent.

Någon som minns avsnittet av Simpsons där Homer anklagades för att ha tafsat på en kvinna? Han skjutsade en kvinna hem, och när hon steg ur bilen såg han att det hade fastnat ett vingummi på hennes bak. Han började dregla efter godiset och tog vingummit från hennes bak. Hon skrek och trodde att han tafsade. Det blev rubriker i tidningarna, och Homer intervjuades i TV, som klippte ihop intervjun på ett *mycket* kompromenterande sätt.I slutet av inslaget hade de lagt till ett fejkat överfall av Homer mot journalisten. En stillbild på Homer med skum min visades i rutan medan journalisten skrek. En speakerröst sa snabbt "a fiction, may not have happened", eller liknande.

 

[Festfotografen]

Re: JENS ASSUR

kermodei skrev:
Jag sa att OM det var sant.....

Nyhetsbilder eller dokumentärbilder SKALL (enligt mig) inte vara arrangerade.De skall visa sanningen, annars tjänar de INTE sitt syfte.

Niklas, som precis vaknat

kermodei skrev:
"Jag tycker att den som är den största bluffen inom foto och reportage är Jens Assur."


Ursäkta då måste jag helt ha misstolkat det du skrev niklas

 

[cwe]

Patric,
det är väl ungefär nu som de cyniska kommentarerna om media borde börja luftas. Men jag har tjatat nog om det nu. Så det får vara.

Men en fråga för de av er som arbetar professionellt istället? Hur ser ni på situationen då kunden ber om en viss vinkling på ett "foto" som ni kanske känner är krystad eller överdriven? Hur resonerar ni med kunden då? Och i nästa situation, då kunden plötsligt börja vilja "retuschera bort" något i bilden, vad säger man då?

Å ena sidan vill man ju bevara sin yrkesetik. Å andra sidan måste man ju förtjäna sitt uppehälle?

Teori är ju gott och väl, men praktiken desto mer intressant?
-Christian

 

[Carl Johan]

Allt handlar väl om att
Skapa
Återskapa
Avbilda

Man bör väl hålla i sär detta? Det folk är oense om är ju vad som ska behandlas av vilken metod.



Redigering: Svammel svammel...

 

[berga]

cwe skrev:
Anders,
jag håller helt med dig om att hävda att man "speglar verkligheten" inte är oproblematiskt. Spegling av "verkligheten" är ju ofelbart en subjektiv tolkning.

Samtidigt ställer jag inte riktigt upp på den postmodernistiska "relativismen", att "alla tolkningar är så goda som en annan".

På något sätt måste vi ju se att det finns *en värld*, och att använda relativism som argument för att undvika att se uppenbarheter stör mig. I många fall kan de flesta hålla med om att ett arrangemang är "falskt". (Svårare med "sant" dock, där kommer vi in på de många tolkningarna igen...)

Sedan finns givetvis gränsfallen, där det *är* svårt, och där diskussion är befogad. Men jag bara är så trött på hårklyverier som bara finns för att undvika att *se* en obehaglig sanning, för att bevara vår egen bekvämlighet.

-Christian

Jag är inte heller någon värdenihilist. Tvärt om så finns det det som är sant och det som är osant. Men i beskrivningen av världen blir det svårare. Det finns ett antal tolkningar som är acceptabla.

Jag skrev också att jag inte tycker att man skall ljuga, det vill säga göra en förvrängd tolkning av världen. Jag skrev också att man inte får undanhålla viktiga fakta.

Det som i slutändan bestämmer hur "subjektiv" man kan vara är ens trovärdighet. Ju mer man undanhåller fakta eller gör allt för skruvade tolkningar så minskar trovärdigheten och behövs den för en dokumentärfoto så blir de mindre värda.

Jag tänker lite på Uppdrag granskning. Av 24 socialdemokrater svalde 23 deras bete, medan alla 24 moderater svalde det. Alltså är moderaterna ett rasistiskt parti, men inte socialdemokraterna! Trovärdigheten finns delvis kvar, men sedan visade sig att i reportaget från Oscarshamn så hundanhölls viktig information. För mig har detta påverkat trovärdigheten alvarligt, men det är upp till er andra att bedömma hur det är för er.

Visar det sig att allt för många tappar trovärdigheten kommer detta få konsekvenser för programmet. För fotografer förhåller det sig på samma sätt.

Sedan tycker jag att det är rätt enkelt att i de flesta fall se var gränsen går. Vill man diskutera påvens skägg så får man göra det.

Jag tycker dock att det är tråkigt att det finns en ortodoxi som om den tass på allvar, innebär att endast gömda fotografer (påverkar inte motiven direkt eller indirekt) som tar bilder med vidvinkel (för att inte avgränsa verkligeheten för mycket) kan kallas dokumentärfotografer.