Varken närbildslinser eller mellanringar är någon höjdare på kitzoomen, de passar bäst till andra objektiv.
Närbildslins är mycket bra för att komma nära med en telezoom, och man kan få bra resultat också med ganska billiga linser. Upp till +3 dioptrier behöver man inte bekymra sig om kromatisk aberration, och då är arbetsavståndet framför linsen ungefär 30 cm, och man får med lite mer än ett frimärke om objektivet zoomar till 200 mm brännvidd.
Så när man har en telezoom, är det värt att skaffa närbildslins, och man behöver inte mer än en. De mest användbara är kanske +2 eller +3. Man zoomar för storleken och avståndet är ganska fast, men AF kan fininställa skärpan inom vissa gränser.
Mellanringar fungerar bäst med objektiv som har fast brännvidd. De är krångligare att använda, och billiga mellanringar kopplar inte till bländaren, så det är en fördel att använda gamla objektiv med mekanisk bländare och bländarring. Man kan ofta få tag på såna objektiv billigt. Mellanringar fungerar också bra med makroobjektiv för att få större avbildningsskala. När man använder mellanringar minskar det effektiva bländarvärdet, vilket gör att fokusbekräftelse inte fungerar när man har bländat ner.
Så om du vill ta närbilder med låg budget är det vettigt att skaffa en närbildslins till din telezoom. Om du vill ha en extra bra lins, finns det akromatiska linser som ger lite bättre skärpa, men om du tar +2 dioptrier (½m) eller +3 (33cm) klarar du dig säkert med en som inte är akromatisk. Med +3 kommer man ner till 1:1 vid 300 mm brännvidd. (Avstånden inom parentes är det längsta avstånd från linsen som man kan få skarpt.)
När man använder närbildslins fungerar allting annat helt normalt, det är bara avståndet som man kan använda objektivet som ändras. AF fungerar för att finställa skärpan nästan en decimeter närmre, och VR fungerar också, så att man kan ta på fri hand, och man kan komponera sin bild lika enkelt som när man inte har en lins. Det enda är att man måste hålla sig inom avståndet som är möjligt, och det enklaste kan vara att ha ett märke på kameraremmen eller ett snöre som man har preparerat i lagom längd, och som man sträcker ut från kameran för att veta hur långt bort man kan vara och få skarpt.