Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Läge på kameran, alltid manuellt????

Produkter
(logga in för att koppla)
jag kan tycka lite grann såhär: att använda nån form av autoläge är typ som att säga "jaha så blev det denne gången, bra nog till den som ska ha det"

Det är skillnad på automatik och automatik. Man kan använda automatik ungefär som du skriver för att helt avstå från kontrollen av en eller annan anledning. Men man kan också använda automatik för att låta kameran göra de moment man själv ändå skulle ha gjort, och på så vis tvärt om öka sin kontroll genom att man får större utrymme att fokusera på de delar man inte kan överlåta till automatiken.
 
Det är skillnad på automatik och automatik. Man kan använda automatik ungefär som du skriver för att helt avstå från kontrollen av en eller annan anledning. Men man kan också använda automatik för att låta kameran göra de moment man själv ändå skulle ha gjort, och på så vis tvärt om öka sin kontroll genom att man får större utrymme att fokusera på de delar man inte kan överlåta till automatiken.

Ungefär som jag skriver i min "artikel" om detta med auto kontra manuellt: http://sprng.me/ci42g
 
Bländarförval genomgående! Tidsförval om jag vill ha rörelseoskärpa eller vill frysa något snabbt. Manuellt endast för speciella lite mer experimentalla situationer. Men jag har förstått att det kan vara värdefullt att köra manuellt om man t.ex. tar en serie bilder i samma situation och ljus, för att man sedan lättare kan göra justeringar på alla bilder samtidigt med samma inställningar i t.ex. Lightroom. Har dock inte testat detta ännu.
 
Fast nu missförstår du nog det hela. Det "blir inte som det blir" med ett autoläge lika lite som det gör det med M. I båda fallen måste du vara med och kompensera för ljusföråhållandena på exakt samma sätt, fast kameran gör halva jobbet i halvautolägena. Om du fotar i M antar jag att du iallafall använder ljusmätaren som utgångspunkt och då använder du ju ända samma värden som kameran själv använder när den väljer exponeringen. I båda fallen måste du kompensera manuellt.


Sedan måste jag säga att just exponeringen är en så trivial del av normal fotografering att jag inte ens funderar på att den skulle vara en del av det "konstnärliga skapandet" utan snarare som när Picassos polare hjälper honom att trycka ut lite färg på paletten. Någon halv tavla motsvarar det iallafall inte!

Fast Picasso borde kanske ha låtit någon mer begåvad kompis måla halva tavlan, så hade iallafall den halvan tålt att visas upp ;-)

Att gå till personangrepp skvallrar om svaghet. om inte annat tycker jag det är sjukt oprofessionellt..

Vidare till ämnet.. Om jag är ute och fotograferar motocross (vilket jag gör ofta) och jag vill ha kort skärpedjup, fryst action och lågt brus ställs detta in på två röda. Och då vill jag inte att kameran väljer min slutarhastighet/bländare åt mig, för JAG vet vad den skall vara på. och att sitta o pilla på exponeringskompensation och lära sig hur hur mycket och åt vilket håll man ska kompensera är ju så mycket drygare än att bara gå på ryggmärgskänsla och ratta in värdena exakt så som man vill ha och sen bara plåta och veta att skärpedjupet är konstant och att all rörelse är fryst.

Alltså pillar jag MINDRE på kameran OCH får dessutom konstant kvalitet på bilderna!
ljusmätaren lär inte hinna med att mäta rätt när jag följer en motorcykel som studsar fram i 70 knyck med tanke på varierande bakgrund osv. fotar man bara stilleben så visst..

Jag håller med om att exponeringen bara är början.. men det är ju ändå grunden för om bilden går att använda eller ej.. poängen för mig är att få det "rätt i kameran". Jag beskär nästan aldrig, och ser till att exponeringen blir som jag vill ha den med en gång.. Detta är för att utmana mig själv och växa som fotograf.. För mig är det själva fototillfället som är den roligaste delen, det jag brinner för! Det är då jag skapar, sen finslipar jag i datorn vad gäller kontrast och färgtoner, men exponeringen och skärpedjupet samt komposition sköter jag med kameran.

cheesy slutkläm lämnar jag till andra!
 
Att gå till personangrepp skvallrar om svaghet. om inte annat tycker jag det är sjukt oprofessionellt..

Sällsynt ömma tår om du tog det jag skrev som personangrepp!

Som sagts tidigare, vill man ha jämn exponering på en hel serie bilder är det M eller exponeringslås som gäller, men du kan vara helt säker på att mätaren hinner med motorcykeln om du skulle vilja det! Dock kommer du ju som sagt att få lite olika exponering på bilderna allteftersom bakgrunden skiftar om du använder en mätmrtod som tar hänsyn till den. Däremot skulle du t.ex. kunna använda spotmätning på motorcykeln och få samma exponering på den oberoende av om den är i skugga eller solljus, något du inte kan med M.

Och frågan kvarstår, antingen måste du gå efter samma mätare som kameran använder eller så måste du chimpa och kolla på displayen för att få exponeringen rätt. I båda fallen måste du göra exakt samma kompensation som du skulle ha gjort i auto.
 
Att gå till personangrepp skvallrar om svaghet. om inte annat tycker jag det är sjukt oprofessionellt..

Vidare till ämnet.. Om jag är ute och fotograferar motocross (vilket jag gör ofta) och jag vill ha kort skärpedjup, fryst action och lågt brus ställs detta in på två röda. Och då vill jag inte att kameran väljer min slutarhastighet/bländare åt mig, för JAG vet vad den skall vara på. och att sitta o pilla på exponeringskompensation och lära sig hur hur mycket och åt vilket håll man ska kompensera är ju så mycket drygare än att bara gå på ryggmärgskänsla och ratta in värdena exakt så som man vill ha och sen bara plåta och veta att skärpedjupet är konstant och att all rörelse är fryst.

Alltså pillar jag MINDRE på kameran OCH får dessutom konstant kvalitet på bilderna!
ljusmätaren lär inte hinna med att mäta rätt när jag följer en motorcykel som studsar fram i 70 knyck med tanke på varierande bakgrund osv. fotar man bara stilleben så visst..

Jag håller med om att exponeringen bara är början.. men det är ju ändå grunden för om bilden går att använda eller ej.. poängen för mig är att få det "rätt i kameran". Jag beskär nästan aldrig, och ser till att exponeringen blir som jag vill ha den med en gång.. Detta är för att utmana mig själv och växa som fotograf.. För mig är det själva fototillfället som är den roligaste delen, det jag brinner för! Det är då jag skapar, sen finslipar jag i datorn vad gäller kontrast och färgtoner, men exponeringen och skärpedjupet samt komposition sköter jag med kameran.

cheesy slutkläm lämnar jag till andra!

Som sagt så finns det situationer som kräver M, men jag har då aldrig varit med om att kameraexponeringen inte hunnit med. Däremot är det kanske svårt att hålla en studsande motorcykel i det centrumvägda området hela tiden.

Om du underexponerar bilden när du tar den och sedan ljusar upp den så ger det minst lika mycket brus som att ta den med högre ISO vid fotograferingstillfället.

Smattrar du av en serie på 10 bilder på 2-3 sekunder, justerar du då exponeringen mellan bilderna?

/Karl
 
Det var en rätt tydlig antydan till min bristande begåvning, men strunt nu i det, jag vänder andra kinden till.

Jag tror inte ens att spotmätning hade fungerat, visst kan jag följa hojen med en spot, det gör jag med fokusen.. men även åkaren har mörkare och ljusare punkter över hela kroppen.

Visst använder jag ljusmätaren i kameran och visst justerar jag utefter den till viss mån.. men jag gör det så snabbt så att det inte kompromissar med något annat..
Jag är nästan alltid kreativ och experimentell när jag fotar och kör sällan på slentrian.. därav vana vid M :)

Jag har inte upplevt något vidare brus i mina RAW filer om jag behövt rädda en underexponerad bild.. det brukar bli riktigt bra ändå faktiskt.

Och nej, jag är ingen "spray and pray".. Jag väntar ut ögonblicket.. följer motivet och när den/det är i peaken av sin rörelse, trycker jag av. jag har kameran i sekvenstagning vid sportfoto men smäller aldrig av mer än tre exponeringar och det är endast om saker och ting händer jäkligt fort.
Jag anser att det är mer krävande och utvecklar mig mer, än att bara rikta kameran mot motivet redan innan han sparkar på bollen, hoppar, svänger, gasar whatever, och börja mata på.. att få en bra bild i det läget kallas TUR, inte skicklighet.
 
Jag anser att det är mer krävande och utvecklar mig mer, än att bara rikta kameran mot motivet redan innan han sparkar på bollen, hoppar, svänger, gasar whatever, och börja mata på.. att få en bra bild i det läget kallas TUR, inte skicklighet.

Att du inte vill förstå fördelarna med automatik och tycker att vi som använder det är okreativa är kanske inte heller så snällt, jag lägger ner den diskutionen.

Men om kameran redan följer objektet man tänker fotografera är sannolikheten att få rätt exponering och fokus bättre än om du riktar och trycker av precis när den perfekta bilden uppkommer.

Jag kan säga dig att det krävs rätt mycket skicklighet även vid seriematning alternativt så var jag förr en så dålig fotograf att jag misslyckades även med det. Du kan ju försöka förutse när fågeln tänker titta åt ditt håll eller när den annars tänker göra något roligt. Allt är inte lika förutsägbart som motorcross.

/Karl
 
Att gå till personangrepp skvallrar om svaghet. om inte annat tycker jag det är sjukt oprofessionellt..

Vidare till ämnet.. Om jag är ute och fotograferar motocross (vilket jag gör ofta) och jag vill ha kort skärpedjup, fryst action och lågt brus ställs detta in på två röda. Och då vill jag inte att kameran väljer min slutarhastighet/bländare åt mig, för JAG vet vad den skall vara på. och att sitta o pilla på exponeringskompensation och lära sig hur hur mycket och åt vilket håll man ska kompensera är ju så mycket drygare än att bara gå på ryggmärgskänsla och ratta in värdena exakt så som man vill ha och sen bara plåta och veta att skärpedjupet är konstant och att all rörelse är fryst.

Alltså pillar jag MINDRE på kameran OCH får dessutom konstant kvalitet på bilderna!
ljusmätaren lär inte hinna med att mäta rätt när jag följer en motorcykel som studsar fram i 70 knyck med tanke på varierande bakgrund osv. fotar man bara stilleben så visst..

Jag håller med om att exponeringen bara är början.. men det är ju ändå grunden för om bilden går att använda eller ej.. poängen för mig är att få det "rätt i kameran". Jag beskär nästan aldrig, och ser till att exponeringen blir som jag vill ha den med en gång.. Detta är för att utmana mig själv och växa som fotograf.. För mig är det själva fototillfället som är den roligaste delen, det jag brinner för! Det är då jag skapar, sen finslipar jag i datorn vad gäller kontrast och färgtoner, men exponeringen och skärpedjupet samt komposition sköter jag med kameran.

cheesy slutkläm lämnar jag till andra!

Det du tycker är så mycket drygare att ratta in i exponeringskompensation för att man måste lära sig denna är ju just det som gör den så bra i vissa fall mot M-läget. I M-läget måste du ju titta på exponeringsmätaren, histogrammet eller displayen för att veta hur du skall justera exponeringen. Det behöver man inte med exponeringskompensation. Ryggmärgskänslan säger si eller så många delar av ett steg, eller steg, över- eller underkompensation. Förklara hur du får den smidigheten i M? Med exponeringskompensation behöver du inte ens titta på exponeringsmätaren eller något annat, du bara avläser motivet, jämför med din erfarenhetsbank och klickar in det antal klick på inmatningshjulet plus eller minus som behövs. Det är ett ögonblicks verk, behöver inte ens ta ögat från motivet eller titta runt i sökaren efter exponeringsmätarens värden och läsa av dessa för att sedan ratta in på hjul.

Annars i det du skriver så kan mycket väl en motorcykel som själv rör sig i konstant och förutsägbart ljus, men mot en skiftande bakgrund (tex omväxlande rör sig förbi ljus himmel och mörk skog som bakgrund) vara ett sådant tillfälle då man med fördel använder M-läget. Skiftar dock ljuset på själva MC:n om den tex rör sig omväxlande mellan sol och skugga i 70 km/h vill jag gärna se hur du hinner med att ratta i M snabbare än kamerans automatik reder ut situationen :)

Och när du rattar i M kan du ju inte ratta in andra värden än de exponeringsmätaren ger, då får du under-eller överexponerade bilder? Du väljer med andra ord inte fritt, du är lika styrd av exponeringsmätaren/naturlagarna som kameran är i autoläget. Du måste dessutom ha precis samma uppövade ryggmärgskänsla för motivets exponering som du behöver ha med exponeringskompensation i Av. Du kan heller inte välja en tid som är för lång för den brännvidd du använder, eller sänka ISO så du får brusfritt om inte ljuset räcker? Jo, du kan om du justerar bilderna i efterredigeringen, men då får du tillbaks mer brus än du fått om du använt exponeringsmätarens värden direkt (tror dock vissa moderna kameror som tex K-5 och D7000 inte har denna egenskap att ge tillbaks mer brus vid efterjustering, där får man bara tillbaks samma brusmängd som om man rattat in det högre isot på kameran direkt).

Om du vid motorcross vet hur du skall ställa in slutartid/bländare/ISO och inte bryr dig om att titta på exponeringsmätaren, histogrammet eller displayen är du ju bara att gratulera till en perfekt inbyggd exponeringsmätare i huvudet :) Du kanske använder någon typ av sunny 16? Är det sol, vet du vad du skall ställa in, är det mulet likaså osv?

Jag började fotografera med en kamera utan exponeringsmätare och bara M-läge och det gick bra det också. Nästa kamera hade inbyggd exponeringsmätare, men bara M-läge. Nästa hade också Av och jag blev förtjust. Jag föredrar alltså Av som förstahandsval om kameran är utrustad med denna typ av automatik. Tycker faktiskt det många gånger är bättre och ger mer kontroll åt den skapande processen, som är så mycket mer än att ratta in exponeringsmätarens värden i varje given situation. Tycker redan detta uttryckts bra i tråden, det tråkiga jobbet får automatiken göra, de delar som kan överlåtas åt denna. I Av behåller man ändå direkt och indirekt kontroll över alla exponeringsparametrar. Och man behöver inte bryta den skapande processen med att glutta efter exponeringsvärden och ratta in dessa, för att sedan återgå till det skapande igen, då kan ögonblicket man sett och sökt för länge sedan vara förbi.
 
Jag är en av de där nybörjarna som började köra på M för att lära mig hur det funkar, och nu har jag fastnat på M. Tycker i och för sig att det fungerar ganska bra, men visst kan det vara så att man missat någon bild nån gång för att man var tvungen att ställa om inställningarna.

För största möjliga kontroll gillar jag att köra med endast mittersta fokuspunkten för AF. Av samma skäl kör jag även oftast med spotmätning.

Någon som vet hur man låser både fokus och exponering i Av-läget på en 7D? Har haft den sedan i mars och har inte riktigt hunnit lära mig allt, jag luskade lite nyligen men lyckades inte hitta det i manualen. Jag vill inte att den ställer om exponeringen när jag komponerar om bilden. Om det går att låsa exponeringen med samma knapp som man låser AF på 7D så kommer jag nog att börja köra Av-läget lite oftare.
 
Det var en rätt tydlig antydan till min bristande begåvning, men strunt nu i det, jag vänder andra kinden till.

Jag tror inte ens att spotmätning hade fungerat, visst kan jag följa hojen med en spot, det gör jag med fokusen.. men även åkaren har mörkare och ljusare punkter över hela kroppen.

Visst använder jag ljusmätaren i kameran och visst justerar jag utefter den till viss mån.. men jag gör det så snabbt så att det inte kompromissar med något annat..
Jag är nästan alltid kreativ och experimentell när jag fotar och kör sällan på slentrian.. därav vana vid M :)

Jag har inte upplevt något vidare brus i mina RAW filer om jag behövt rädda en underexponerad bild.. det brukar bli riktigt bra ändå faktiskt.

Och nej, jag är ingen "spray and pray".. Jag väntar ut ögonblicket.. följer motivet och när den/det är i peaken av sin rörelse, trycker jag av. jag har kameran i sekvenstagning vid sportfoto men smäller aldrig av mer än tre exponeringar och det är endast om saker och ting händer jäkligt fort.
Jag anser att det är mer krävande och utvecklar mig mer, än att bara rikta kameran mot motivet redan innan han sparkar på bollen, hoppar, svänger, gasar whatever, och börja mata på.. att få en bra bild i det läget kallas TUR, inte skicklighet.

Det här inlägget tycker jag förklarar hur du resonerar. Du verkar helt enkelt tycka det är fusk att använda automatik? Det kan jag köpa utan vidare. Jag uppfattar dock inte automatiken på detta sätt själv.
 
...
Alltså pillar jag MINDRE på kameran OCH får dessutom konstant kvalitet på bilderna!
ljusmätaren lär inte hinna med att mäta rätt när jag följer en motorcykel som studsar fram i 70 knyck med tanke på varierande bakgrund osv. fotar man bara stilleben så visst..

...

Ljusmätaren är grymt snabb, tror inte det är hastigheten på den som avgör om en bild blir för mörk eller ljus.

Däremot om ljuset ändrar sig under exponeringen, tex om man panorerar när man fotar hojar kan ljuset ändra sig under exponeringen, speciellt om man kör på 1/10s eller så vilket jag ofta gör och då blir förstås exponeringen fel.
 
Jag säger inte att ALLA som använder något autoläge fuskar eller är mindre kreativ.. men så som helmetrock mfl har beskrivit förloppet har jag fått känslan av att konstnärlig ambition saknas, och fixas efteråt i datorn.. och det har jag svårt att respektera.

Jag respekterar alltså också en fotograf mer om han/hon fångade ögonblicket i exakt rätt läge än en som i princip filmar med kameran och väljer ut en ram där allt stämmer.. skulle inte ni också känna mer stolthet över en sådan bild?

Jag kan förstå smidigheten i autolägen och det kan mycket väl vara så att jag inte har utforskat det och därmed frånstöter mig det.. jag frånstötte mig att fota i RAW innan jag satte mig in i det och förstod tankesättet.. Men jag tycker ändå att M funkar bra för mig och sättet jag fotograferar MX på har än så länge inte medfört några problem att hinna med ljusändringar.. har jag varit ute i en kvart och fotat så vet jag att om det mulnar på måste jag ändra si och så mycket. detta vet jag utan att titta på mätaren.
 
...
Jag anser att det är mer krävande och utvecklar mig mer, än att bara rikta kameran mot motivet redan innan han sparkar på bollen, hoppar, svänger, gasar whatever, och börja mata på.. att få en bra bild i det läget kallas TUR, inte skicklighet.

Vissa fotografer har tur :) För bra bilder blir det.

Jag kallar det bara för att utnyttja tekniken, det finns en anledning till att i princip alla vill ha seriebildstagning på sina kameror och så har det varit länge länge.
 
Vissa fotografer har tur :) För bra bilder blir det.

Jag kallar det bara för att utnyttja tekniken, det finns en anledning till att i princip alla vill ha seriebildstagning på sina kameror och så har det varit länge länge.

Det är väl som med allt den som är bra på det han gör har oftast mycket tur. En bra anfallsspelare har oftast tur att vara på rätt ställe och en fotograf som är duktig på att ställa in sin kamera rätt (jo man måste även ställa in kameran i automatlägena) har oftast mer tur med sina bilder.

/Karl
 
Jag respekterar alltså också en fotograf mer om han/hon fångade ögonblicket i exakt rätt läge än en som i princip filmar med kameran och väljer ut en ram där allt stämmer.. skulle inte ni också känna mer stolthet över en sådan bild?

Det är inte lätt att följa tex en fågel som flyger mellan trädstammar och lövverk i en skog, där solljuset silar ner genom grenverket, ömsom är fågeln i full sol, ömsom i skugga, ömsom i alla möjliga grader av halvskugga. Dels att följa fågeln inzoomat så man slipper efterbeskära och på så vis få försämrad bildkvalitet, dels att justera exponeringen i M. Man har då ingen chans att varken se eller bedöma vad som kommer i fågelns flygväg, exakt i vilket ögonblick avtryckaren skall tryckas ner. Dessutom går en del bilder bort pga att autofokusen missat. Att i det läget ställa sig och vänta kanske en timme på att fågeln skall behaga flyga genom det fina guldfärgade aftonljuset med M-läget på kameran (och kanske inte ens autofokus, för det är svårare då) ser jag mer som någon form av mytiskt skimmer runt den perfekte fotografen än skicklighet.

Man kan ha tur att pricka exakt rätt, men troligen inte. Prickar man rätt är det massor av tur :) Ställer man sig däremot då med AF-C, exponeringsautomatik och höghastighetsläget på serietagningen har man maximerat sina chanser. Det krävs ändå en stor del skicklighet för att lyckas. Övning ger färdighet vid denna typ av fotografering. Jag ser det varken som fusk, eller mindre skickligt gjort, eller värderar bilden annorlunda, annat än att den som tog bilden i M och kanske utan autofokus hade en osedvanlig tur. Det gör ju i och för sig den bilden speciell på det sättet.
 
Allting är relativt.. förstår att viltfoto ligger varmt om hjärtat i detta läget och så som du beskriver det är det självklart svårt att förutse hur fågeln kommer att bete sig.

Jag utnyttjar också seriebildstagning men inom dom flesta grenar (med vissa undantag såklart) går det att förutse ungefär vart och när något kommer att hända.
Jag behöver seriebildstagning lika mycket som någon annan.. men jag fotar inte vilt eller något annat som skulle kräva sprayning. I dom flesta fall är det en exponering som gäller för att jag vill utmana mig själv. är det ett jäkligt viktigt tillfälle, eller sjukt oväntat, kan det hända att Jag smäller av tre rutor max och då är jag helt säker på att jag inte missat något vitalt, och slipper fylla minneskortet med skräpbilder som jag lika bra kunde struntat i att ta.

Kan säga att det är ganska svårt att förutse om en åkare kommer att göra ett vanligt tråkigt hopp eller ett snyggt trick.

och angående autoläge så bestämmer jag mig för vilken kurva, vilket hopp osv jag tänker fokusera på.. jag går nära banan, står inte direkt i ett torn och följer föraren hela varvet.. därav funkar manuellt bäst för mig :) och inom andra grenar som porträtt som också ligger varmt om hjärtat är manuellt en fördel för mig och hur jag fotar.. speciellt nu när blixten kommer med allt oftare.
 
Ibland går det lite prestige i de här grejorna, och det kan dyka upp åsikter om hur det ena är bättre än det andra och så vidare.

För mig handlar det om att låta kameran bli ett så litet hinder som möjligt mellan mig och bilden. Det gäller då att lista ut när man kan lita på automatiken och inte. För mig fungerar tidsautomatik för det allra mesta, då bländaren har stor betydelse för bildens utseende, samtidigt som slutartiden är lätt tillgänglig (genom att justera bländaren).

I vissa fall funkar också programautomatik för mig. Speciellt på kompaktkameror där bländaren ändå inte spelar så stor roll.

Men ganska ofta befinner jag mig i konstigt belysta miljöer, som små rockklubbar, eller i skogen, där automatiken inte har en chans, utan den snabbaste vägen till en vettig bildfil blir att spotmäta på några ställen i bilden och ställa in manuellt.

Auto-iso har jag däremot undvikit av det skälet att jag övat upp en förmåga att höfta exponeringsvärden ganska bra utifrån erfarenhet, och inte vill förlora den.
 
ANNONS
Sony Winter Cashback hos Götaplatsens Foto