Det hela kommer dock till ett pris att det måste beskäras, eftersom beskärning blir en zoomeffekt i videon och att det förmodligen inte skakar lika mycket hela tiden så brukar dom flesta kameror helt enkelt beskära hela videon lika mycket och hoppas sedan på det bästa.
Tekniskt fungerar det så att man bestämmer sig för att använda en lite mindre del av sensorn för att skapa hela filmrutan. Då får man en marginal på X pixlar mellan den aktiva delen och sensorns kant. Den aktiva delen analyserar man och letar upp någon tydlig kontrast som man kan hålla koll på.
När kontrasten flyttar sig Y pixlar slumpmässigt fram och tillbaka spelar man in filmrutorna genom att läsa av sensorn med Y pixlars förskjutning. Så länge Y<X ser bilden stadig ut.
Det här görs förstås i både vertikal och horisontell led. Dessutom måste man ha någon logik som bestämmer sig för att nu panorerar filmaren medvetet, så nu måste man sluta kompensera för det. Antingen känner man av panoreringen eller så slutar man för att Y>X.
Samma princip kan tillämpas i efterhand, fast då har man inte möjligheten att blanda in någon accelerometer för att känna om kameran fysiskt rör sig på något sätt. Å andra sidan behöver man inte klara av stabiliseringen i realtid. Filmen är redan inspelad och i teorin kan man ägna så mycket tid man vill åt varje bildruta, så länge användaren inte tröttnar på att vänta.
Det här är alltså skillnaden gentemot de olika varianter av stabilisering som innebär att man rent mekaniskt flyttar på saker. Oavsett om det är linser i ett objektiv, sensorn i ett kamerahus eller allehanda pinnar och stänger i någon slags stabiliserande upphängning (steadycam) av kameran.
Min egen erfarenhet är att när jag spelar in film blir det bättre om kameran står på stativ. Det är ganska speciella scener där motsatsen gäller. I regel känns det trevligare för åskådaren om bara de delar av motivet som förväntas röra sig gör det, och annat (marken, skogen, byggnaderna) står still.
Givetvis finns det scener där detta är omöjligt. Det finns en del videosekvenser där filmaren springer i skogen och filmare en orienterare under tävling. Det kräver dock en bra steadycam och oftast att fotografen också är orienterare, så han klarar att springa i skogen trots att han håller på med något annat.
I traditionell filmproduktion lägger man ofta lite räls där kameran kan åka, så man kan röra på den utan att det skakar. I den lilla skalan har man en
slider, som är ett slags räls fast i regel ganska kort och som bara bär kameran, inte fotografen också.
