Jag har haft ett dilemma länge nu kring att som gatufotograf, fota eller inte fota barn

[MNB]

Jag har tidigare både fotot tiggare, hemlösa m fl i ett försök att göra en slags dokumentär bild av. Oftast inte visa deras ansikten utan deras position i samhället där och då. Helt enkelt inte för att exploatera för att få likes. Ändå så fick jag moraliska tvivelaktigheter i moralkompassen och la ner det.

Det är mest gatufoto som gäller, men då och då dyker det upp en bra bild på barn. Nu börjar tvivlet igen på om jag själv tycker det är okej eller inte. Jag har inte barn själv så jag har svårt att tänka mig in i situationen, huruvida jag hade tyckt det var okej att någon gatufotograf tar en bild på mitt barn.

Jag hade nog varit bekväm med det om bilden är "oskyldig" och bara allmänt en bra bild. Inget annat. Men det där är också objektivt. På det senaste har jag lagt ut två bilder med barn som är i fokus i fotot. Det är i mina ögon "oskyldigt" och ett rent gatufoto, inget annat.


Bild 1

Bild 2


En annan aspekt att ta in är väl det faktum att det finns, om än väldigt liten, risk att barnet lever i skyddad identitet eller liknande. Det har jag haft i tanke med dom två fotona ovan. Där är den ena tagen någonstans i Spanien och den andra på ett kollektivt färdmedel. Både känns svåra att avgöra var dom är tagna?

Sist men inte minst, jag har en bild som jag tycker är oerhört bra. Tagen föra någon sommar sedan på en stor allmän trädgård. Jag ångrar djupt att jag inte gick fram till familjen och visade bilden och förklarade...Men det är lätt att vara efterklok. Här är det dock så man ser klart och tydligt barnets ansikte. Men omöjligt att lokalisera vart det är tagen.

 

[Moha]

Sympatisk tanke att bry sig om de minst skyddade.

Själv gillar jag att även ta bilder i publik miljö. Men bestämde mig ganska tidigt att undvika att ta foto på barn, fattiga, hemlösa eller folk till synes med psykiska problem. Dessutom tar jag inget foto på folk i besvärliga, löjliga situationer.

Jag vet inte riktigt vilka regler som gäller när det gäller att publicera foton i böcker, på video eller annat material som visas i det publika rummet. I vissa länder och i kommersiella publikationer måste skriftligt godkännande finnas.

PS. väldigt fina bilder som du bifogade, jag förstår att du skulle vilja publicera de DS.

 

[fotobollfoto]

Sympatisk tanke att bry sig om de minst skyddade.

Själv gillar jag att även ta bilder i publik miljö. Men bestämde mig ganska tidigt att undvika att ta foto på barn, fattiga, hemlösa eller folk till synes med psykiska problem. Dessutom tar jag inget foto på folk i besvärliga, löjliga situationer.

Jag vet inte riktigt vilka regler som gäller när det gäller att publicera foton i böcker, på video eller annat material som visas i det publika rummet. I vissa länder och i kommersiella publikationer måste skriftligt godkännande finnas.

PS. väldigt fina bilder som du bifogade, jag förstår att du skulle vilja publicera de DS.

Nej, det behövs inget godkännande för att publicera i ”kommersiella publikationer”.
Det krävs godkännande , så kallad modellrelease, om bilden används för att marknadsföra en vara eller tjänst. Men bilder i tidningar och böcker kan man ta på gatan.

 

[fotobollfoto]

Ja det moraliska är ibland knepigt.
Jag fotar jättemycket barn som spelar fotboll.

Det händer ibland att en lagledare ber mig låta bli. Ibland för att det finns någon med skyddad identitet, eller ibland för att deras målvakt blir nervös.
Varje gång detta händer lägger jag undan kameran och njuter av matchen.
Alla andra gånger fotar och publicerar jag för glatta livet. Uppskattat av såväl barn som deras föräldrar.

 

[Moha]

Nej, det behövs inget godkännande för att publicera i ”kommersiella publikationer”.
Det krävs godkännande , så kallad modellrelease, om bilden används för att marknadsföra en vara eller tjänst. Men bilder i tidningar och böcker kan man ta på gatan.

Tack för förklarandet.

Gäller det samma för en bildserie (timelapse, video, mm) som visas på TV ?

 

[Ventures]

Det är synd att det "moraliska filtret" dyker upp där det hade kunnat bli mycket bra bilder.
Jag har många bilder i huvudet som aldrig blev tagna.
Tyvärr är det andra tider nu när de som hamnar på bild snarare upplever sig kränkta än som tidigare smickrade.

 

[krisljungberg]

Personligen får jag ångest så fort jag ser någon på stan med en kamera. Ogillar verkligen tanken på att någon tar ett foto där jag finns med i bild som sen läggs ut på Internet utan att jag kan göra ett skit åt det.

Med det sagt så älskar jag gatuporträtt på alla sorters människor, även om en del av mig tycker det är sjukt att man faktiskt får fota vem som helst på allmän plats och trycka det i en tidning eller lägga ut online.

Jag tycker alla som ägnar sig åt att fotografera människor bör kolla av med den de fotograferar antingen innan eller efter. Visa fotot, höra vad dom tycker och fråga om du får använda det i din portfolio/på instagram/flickr etc. Förstår att det är bekvämare att göra det lite i smyg och slippa den sociala biten, men det är inte ditt nylle som hamnar på Internet mot din vilja, så ta lite mod till dig och utveckla dina sociala färdigheter!

Nu är inte detta inlägg riktat till dig personligen utan bara lite allmänna tankar som jag skrev ner lite löst här.

Ibland tittar jag på Pierre T Lamberts videos på Youtubr och förundras över hur social och glad han är och hur kul många av hans möten på stan blir. Nu är han ju en grym fotograf med ett väldigt stort självförtroende förmodligen, vilket såklart underlättar.

Edit: Vill bara förtydliga: Pierre T Lambert fotar massor med folk och många pratar han inte med alls utan ”smygtar” foton bara.

 

[PMD]

Nu börjar tvivlet igen på om jag själv tycker det är okej eller inte.

Jag tycker inte att du ska tänka så mycket på det när du är ute och fotograferar. Då kanske du missar en bra bild.

Däremot bör man givetvis fundera på om det är lämpligt att visa bilden för andra, men det kan man göra i lugn och ro hemma. Alla bilder man tar behöver inte alla andra se. Det kan vara av kvalitetsskäl eller etiska skäl som man håller en del bilder för sig själv.

Att uppträda störande när man fotograferar ska man förstås inte göra, men det har ju inte så mycket med själva fotograferandet att göra.

 

[Gamle Svarten]

"Skyddad Identitet".
Så bra.
Samhället ställer upp. Möjliggör att personen/familjen kan leva lugnt och tryggt. Livet går vidare på ett bra sätt för dem.
Tänkte jag. Trodde jag. Under massa år.
Ända tills jag träffade en kvinna som levde i skyddad identitet med sin dotter.

"Skyddad identitet" kan för vissa bara bli ett annat helvete.
Krångel med allt. Krångel när man ska till vårdcentral. Krångel vid kontakt med myndigheter. Krångel i de flesta situationer där man måste identifiera sig.
Ständiga rädslor. Rädslan av att bli upptäckt. Rädslan för sitt och sitt barns liv. Rädslan att barnet gör något som avslöjar dem. Ständigt på spänn.
Det finns sjuka människor, psykopater. De ger sig inte.
Då. Ett oskyldigt foto på t.ex. internet av barnet.
Den här mamman hade flippat ut helt, i princip brutit ihop.

Sedan har vi ju det här med modern teknik och ansiktsigenkänning. Datascanning av ansikten av foton på nätet.
Jag har ingen aning om hur det fungerar i praktiken, hur långt det gått, men om/när det kommer i klass med vad de Kinesiska myndigheterna förmår, är det en reell fara.

Eller, ett annat exempel.
Tänk er en ung, vacker flicka/kvinna.
Ett jättefint foto på henne. Perfekt ljus, osv. Helt oskyldigt.
Finare kan det inte bli. I våra ögon.
Hon kanske ser något annat. En fet och ful person. Hon kanske störs något otroligt av bilden. Skäms och mår dåligt.
Och det behöver inte nödvändigtvis vara en ung kvinna.
Det kan vara vem som helst. Och där ligger problemet.
Man kan aldrig veta.

Alltså. Jag tycker att grundprincipen bör vara:
Aldrig ta ett kort på mågon utan att fråga.
Och absolut Inte göra ett foto på någon annan tillgängligt för andra utan godkännande.
När det gäller barn, bör både barn och vårdnadshavare tillfrågas,
Och, man ska försäkra sig om, känna efter, så att det inte bara blir "läpparnas godkännande".

Sedan finns det förstås undantag.
"Little Gerhard", den gamle rock-kungen framträdde på en scen här i närheten. Massor av folk fotade, och han verkade bara vara glad över det.
Då fotade jag också. Utan att fråga. Och att några suddiga bakhuvud från publiken också kom med, brydde jag mig inte om.

Fantisera får man göra.
När jag åker spårvagn fantiserar jag ibland att jag var en osynlig man, som kunde flyga, och hade en osynlig kamera.
Vilka porträtt jag fotat. Helt fantastiska.
Och vad roligt det hade varit.
Våra hjärnor är programmerade för att iakta andra människors ansikten, tolka dem. Vi är ju sociala gruppvarelser. Över hudvud taget är vi naturligt intresserade av andra människor.
Ibland kan det kännas lite klyvet. Det kan finnas mer än att fota som man skulle kunna vilja göra, men som man gör bäst i att låta bli.
Man vill ju inte gör någon annan illa, eller vara för påträngande/repektlös.

Det fina med att vara "en hel människan", är förmågan att känna sympati.
Frågeställningen gäller inte vad man har rätt till, inte bara, och ibland inte alls. Det gäller att det blir rätt, för alla inblandade.
Livet, och omtanken, är så oerhört mycket större och viktigare än vad den egna tillfredsställelsen över ett bra foto någonsin kan bli.
Jag blir varm i själen jag läser hur fint och klokt det resoneras i denna tråd.
Tack.

Fotar jag människor så är det nästan bara sådana som jag känner, och som jag försäkrat mig om att de tycker det är okey.
I övrigt har jag koncentrererat mig på porträttfoto av djur och insekter.
Vi tycks vara så extremt konstruerade, att vi har lätt för att läsa in mänskliga karaktärer där också.

 

[Frekeman]

Om man måste fråga om lov innan eller efter som vissa här menar att man bör göra så gör man i praktiken gatufoto som genre omöjlig. Att fråga före gör att scenen påverkas och att folk uppträder medvetet framför kameran. Ett gatufoto, enligt mig, skall vara opåverkat i möjligaste mån. Att fråga efteråt kommer att göra att man inte hinner ta särskilt många foton under en dag utan man kommer att ödsla en massa tid på att diskutera.

Jag menar att utövande av gatufoto (fotografering och publicering) trumfar att nån inte gillar att bli fotad eller känner sig kränkt. Och vad gäller skyddad identitet så undrar jag om det finns nåt exempel på nån som råkat illa ut för att en gatufotograf har publicerat ett gatufoto nånstans.

Min fotografering består 95% av gatufoto. Jag frågar i stort sett aldrig och undviker att behöva diskutera med personer men vill de så tar jag förstå diskussionen. Personligen fotar jag generellt sett inte uteliggare för att de är utsatta och inte har nån annanstans att ta vägen. Barn fotar jag ibland. Jag har förvisso inte barn men är övertygad om att jag inte skulle ha nåt problem ifall en son eller dotter skulle hamna i ett gatufoto. Annars vore jag en hycklare. Och självklart har jag inget problem med att någon fotar mig.

Överlag så handlar det om yttrandefrihet, något som ligger mig varmt om hjärtat. Lever man i ett någorlunda fritt land och rör sig i det publika rummet så ska man inte räkna med att man har rätt till att inte bli störd/upprörd av vad andra gör (inom lagens ram). Och det inkluderar att blir fotograferad. Så ofta händer det väl inte heller? Jag har nog aldrig blivit gatufotad. Tyvärr.

 

[fotobollfoto]

Ja yttrandefriheten är viktig, och den ska vi vara rädd om. Ibland genom att visa hänsyn, men ibland genom att inte göra det.

 

[Gamle Svarten]

Att fråga efteråt kommer att göra att man inte hinner ta särskilt många foton under en dag utan man kommer att ödsla en massa tid på att diskutera.

Och vad gäller skyddad identitet så undrar jag om det finns nåt exempel på nån som råkat illa ut för att en gatufotograf har publicerat ett gatufoto nånstans.

Personligen fotar jag generellt sett inte uteliggare för att de är utsatta och inte har nån annanstans att ta vägen. Barn fotar jag ibland.

Överlag så handlar det om yttrandefrihet, något som ligger mig varmt om hjärtat. Lever man i ett någorlunda fritt land och rör sig i det publika rummet så ska man inte räkna med att man har rätt till att inte bli störd/upprörd av vad andra gör (inom lagens ram. Och det inkluderar att blir fotograferad.

Jag har nog aldrig blivit gatufotad. Tyvärr.

Jag vet att det finns personer som fått sin skyddade identitet röjd, genom att det utan samtycke tagits foton som sedan hamnat på internet.
Det ligger i sakens natur att personer som lever med skyddad identitet, inte går ut i det offentliga rummet, och för sin talan där.

Så, du vill "inte ödsla en masssa tid på att på att diskutera" med de du har fotograferat.
inte en speciellt ödmjuk inställning till de vars varelser din fotografering bygger på.
Och barn fotograferar du ibland.
Ifall de rör sig i "det publika rummet" får de, och deras föräldrar, räkna med att foto på dem kan läggas ut på internet. Utan att de tillfrågas.
De får helt enkelt skylla sig själv.
Bättre då att de tvingas sitta inne och hålla sig gömda, ifall de lever under skyddad identitet.

Du skriver att du nog aldrig blivit gatufotad.
Hur kan du veta det???
Du skriver ju att du som gatufotograf inte frågar innan, och inte informerar efteråt .....

Yttrandefrihet.
Vi människor kan fylla det ordet med olika innehåll.
Vissa menar att det är yttrandefrihet, att ostört få påstå att en folkgrupp är mindre värd, och borde eldas upp i koncentrationsläger.
Andra tycker tydligen att det är yttrandefrihet, att få fotografera barn med skyddad identitet och lägga ut bilderna på nätet, utan att fråga. (Att fråga innebär ju att ödsla en massa tid, och rör de sig i det offentliga rummet, så får de skylla sig själva).
Lagligt? Kanske det, jag vet inte.
Moraliskt rätt? Jag tycker inte det.
Yttrandefrihet.
Nej, det är inte vad jag lägger i det begreppet.
För mig hör begreppet yttrandefrihet ihop med demokrati, hänsyn, ansvar, respekt, och den typen av värderingar.

När Petter fotograferar unga fotbollsspelare, så gör han det helt öppet.
Ett barn, eller en förälder, har då möjlighet att säga till.
Ifall de då berättar att de lever under skyddad identitet, så tror jag inte att fotot hamnar på internet, mot deras vilja.

Det ligger i din konstart att inte fråga innan du fotograferar, skriver du.
Och efteråt skulle det bara vara att ödsla en massa tid.
Och så kallar du det för "yttrandefrihet".
Friheten att slippa höra de fotograferade yttra sig???

jag har ett tips till dig.
Som både kan vara bra för "yttrandefriheten", i aspekten att det visar en dold värld, en subkultur, i vårt samhälle.
Och som dessutom kan ge dig fantastiska bilder, som kan göra dig känd.
Ta gatufoton i våra mest kriminella förorter, sent på kvällen, och på natten.
Fråga inte innan, och ödsla inte tid på att prata efteråt.
Rör de sig i det publika rummet, har du fullständiga rättigheter till det.
Du kommer att få mycket häftgiare bilder än om du smygfotar barn.
Lycka Till.

 

[Frekeman]

Jag vet att det finns personer som fått sin skyddade identitet röjd, genom att det utan samtycke tagits foton som sedan hamnat på internet.

I vilket sammanhang skedde det? Var det en gatufotograf som hade publicerat en bild? Du får gärna länka till din källa på det du nämner – är ärligt intresserad.

Så, du vill "inte ödsla en masssa tid på att på att diskutera" med de du har fotograferat.
inte en speciellt ödmjuk inställning till de vars varelser din fotografering bygger på.

Du, jag bara fotar folk. Inget farligt. Du borde testa själv nån gång om vad som händer man blir fotad. Jag känner ingenting. Att gå omkring och vara ödmjuk för nåt som är ofarligt och lagligt är bara löjligt. Eftersom du inte verkar ha nåt slags pejl på gatufoto så låt mig förklara att jag senast jag gatufotade i London så tog jag runt 600 hundra bilder, ingen seriebildstagning, 99% av människor, under 7-8 timmar. Hade jag jag gjort som du föreslagit kanske jag hade orkat med 20 bilder. Jag skulle inte orka med att gatufota – det skulle vara så jobbigt och tråkigt.

Och barn fotograferar du ibland.
Ifall de rör sig i "det publika rummet" får de, och deras föräldrar, räkna med att foto på dem kan läggas ut på internet. Utan att de tillfrågas.
De får helt enkelt skylla sig själv.
Bättre då att de tvingas sitta inne och hålla sig gömda, ifall de lever under skyddad identitet.

Ja, ska man hårdra det så kanske är på det sättet. Det är en risk som samhället får acceptera. Precis som när politiker väljer att lägga på pengar på något annat istället för att säkra en viss vägsträcka med gatuljus eller vad man nu inte gör. Då vet man att statistiskt sätt så kommer några personer att dö på grund av detta. Men, jag tror nog inte att folk som lever under skyddad identitet har så mycket att frukta av en gatufotograf. Som sagt, länka gärna till info hur dessa personer hotas av gatufotografi.

Du skriver att du nog aldrig blivit gatufotad.
Hur kan du veta det???

Nej, det kan jag ju förstås inte med säkerhet veta men man kan ju alltid hoppas på det – skulle ju vara kul om man dök upp nånstans!

Yttrandefrihet.
Vi människor kan fylla det ordet med olika innehåll.
Vissa menar att det är yttrandefrihet, att ostört få påstå att en folkgrupp är mindre värd, och borde eldas upp i koncentrationsläger.

Nja, ostört hoppas jag inte att sådana åsikter får basuneras ut. Men, ja, jag tycker att vidriga åsikter också bör få torgföras. Då kan vi som tycker annorlunda argumentera mot och ha koll på vilka som inte tycker som vi.

Andra tycker tydligen att det är yttrandefrihet, att få fotografera barn med skyddad identitet och lägga ut bilderna på nätet, utan att fråga. (Att fråga innebär ju att ödsla en massa tid, och rör de sig i det offentliga rummet, så får de skylla sig själva).

Du repeterar dig. Ja, jag tycker i alla fall det. Andra också hoppas jag.

Lagligt? Kanske det, jag vet inte.
Moraliskt rätt? Jag tycker inte det.

Ja, det är lagligt. Det är helt okej att du inte tycker att det är moraliskt. Personligen tycker jag att det är det. Men, skulle jag få reda på att ett barn eller annan person på mina bilder, skulle lida av publicering så kan jag inte annat se än att jag skulle ta bort bilden.

Yttrandefrihet.
Nej, det är inte vad jag lägger i det begreppet.
För mig hör begreppet yttrandefrihet ihop med demokrati, hänsyn, ansvar, respekt, och den typen av värderingar.

De begrepp du nämner är luddigt eftersträvansvärda men jag vet inte om de har att göra med yttrandefrihet? Menar du att jag ska ta hänsyn till nån som menar att 2+2=5 genom att inte säga 2+2=4? Ansvar? Ja, om man exempelvis skriker "det brinner" (när det inte gör det förstås!) i en biograf så kan man nog ut räkna med att utkrävas nån typ av ansvar. Respekt? Nja, det beror nog vad man menar med respekt? Kan tänka mig att nån menar att man av respekt för en religion inte bör säga vissa saker. Jag har dock inte nån som helst respekt religion och menar att yttrandefrihet (definitivt!) trumfar de upprörda känslorna hos en religiös person som inte gillar vad jag har att säga om religionen ifråga. Demokrati är väl det minst dåliga styrelsesättet och förmodligen är det kanske en förutsättning för yttrandefrihet? Vet inte säkert.

Det verkar som du menar att yttrandefriheten ska vara begränsad till att "vara snäll", inte stöta sig med nån, uttrycka sig ansvarsfullt. Det är inte frihet. Jag tror att du har missuppfattat begreppet frihet helt.

När Petter fotograferar unga fotbollsspelare, så gör han det helt öppet.
Ett barn, eller en förälder, har då möjlighet att säga till.
Ifall de då berättar att de lever under skyddad identitet, så tror jag inte att fotot hamnar på internet, mot deras vilja.

Det tror inte jag heller. Petter verkar vara seriös.

Det ligger i din konstart att inte fråga innan du fotograferar, skriver du.
Och efteråt skulle det bara vara att ödsla en massa tid.
Och så kallar du det för "yttrandefrihet".
Friheten att slippa höra de fotograferade yttra sig???

De får yttra sig hur mycket de vill. Jag kommer aldrig att hindra dem.

jag har ett tips till dig.
Som både kan vara bra för "yttrandefriheten", i aspekten att det visar en dold värld, en subkultur, i vårt samhälle.
Och som dessutom kan ge dig fantastiska bilder, som kan göra dig känd.
Ta gatufoton i våra mest kriminella förorter, sent på kvällen, och på natten.
Fråga inte innan, och ödsla inte tid på att prata efteråt.
Rör de sig i det publika trummet, har du fullständiga rättigheter till det.
Du kommer att få mycket häftgiare bilder än om du smygfotar barn.
Lycka Till.

Nja, det verkar för farligt för min smak. Och inte så intressant. Ett foto på ett barn kan vara nog så häftigt. Men många gatufotografer har utfört projekt i farliga miljöer, exempelvis Bruce Davidson i New Yorks tunnelbana, under 80-talet. Mycket bra bok. Inte utpräglat gatufoto dock.

 

[Frekeman]

Ja yttrandefriheten är viktig, och den ska vi vara rädd om. Ibland genom att visa hänsyn, men ibland genom att inte göra det.

Frågan är hur man bäst värnar om den. Är det genom självcensur? Eller att faktiskt använda sig av den. Jag lutar åt det senare.

 

[Frekeman]

Personligen får jag ångest så fort jag ser någon på stan med en kamera. Ogillar verkligen tanken på att någon tar ett foto där jag finns med i bild som sen läggs ut på Internet utan att jag kan göra ett skit åt det.

Ärligt talat, vad är problemet med att ett foto av dig läggs upp på Internet? När du är ute å går så i en stad så är jag övertygad om att du blir sedd av betydligt fler personer än om du skulle bli förevigad i ett gatufoto som kanske läggs upp på Instagram eller Fotosidan.

Med det sagt så älskar jag gatuporträtt på alla sorters människor, även om en del av mig tycker det är sjukt att man faktiskt får fota vem som helst på allmän plats och trycka det i en tidning eller lägga ut online.

Innan jag började med gatufoto så tyckte nog även jag att det kanske var lite skumt och konstigt att vem som helst får fotografera mig i det allmänna rummet. Men nu vet jag bättre. Varför inte bejaka det? Kan tänka mig att du utöver gatuporträtt också gillar bra gatufoton?

Jag tycker alla som ägnar sig åt att fotografera människor bör kolla av med den de fotograferar antingen innan eller efter. Visa fotot, höra vad dom tycker och fråga om du får använda det i din portfolio/på instagram/flickr etc. Förstår att det är bekvämare att göra det lite i smyg och slippa den sociala biten, men det är inte ditt nylle som hamnar på Internet mot din vilja, så ta lite mod till dig och utveckla dina sociala färdigheter!

Det gör sig inte praktiskt i gatufotografi. Istället för att fota skulle man spendera dagen med att prata med människor. Blir inte många barn gjorda då.

Ibland tittar jag på Pierre T Lamberts videos på Youtubr och förundras över hur social och glad han är och hur kul många av hans möten på stan blir. Nu är han ju en grym fotograf med ett väldigt stort självförtroende förmodligen, vilket såklart underlättar.

Edit: Vill bara förtydliga: Pierre T Lambert fotar massor med folk och många pratar han inte med alls utan ”smygtar” foton bara.

Smaken är som baken! Nämnde YouTuber har jag extremt svårt för. Tycker att han har fått gatufoto om bakfoten, är en superjobbig personlighet och är mest ute för att skapa klickvänliga videor.

Kan istället rekommendera en "riktig" gatufotograf, Forrest Walker, som har oförskämt få följare och sådana som tittar på hans videor. Ofattbart! Han visar verkligen hur svårt gatufoto är och det är inte alltid han har nåt riktigt bra foto att visa. Men han är överlag mycket bra och är en sån som vinner gatufototävlingar med jämna mellanrum: https://www.youtube.com/c/fdwalkerShooterFiles

 

[Ventures]

Eller kan man gå "all way in" och spendera en tid med t.ex uteliggare eller någon annan intressant grupp tills man är "en i gänget" och har deras respekt. Då kan man få helt unika och spontana bilder. Det kräver förstås lite mer än att gå ut på stan en söndag med kameran på magen.

 

[Gamle Svarten]

I vilket sammanhang skedde det? Var det en gatufotograf som hade publicerat en bild? Du får gärna länka till din källa på det du nämner – är ärligt intresserad.


Du, jag bara fotar folk. Inget farligt. Du borde testa själv nån gång om vad som händer man blir fotad. Jag känner ingenting. Att gå omkring och vara ödmjuk för nåt som är ofarligt och lagligt är bara löjligt. Eftersom du inte verkar ha nåt slags pejl på gatufoto så låt mig förklara att jag senast jag gatufotade i London så tog jag runt 600 hundra bilder, ingen seriebildstagning, 99% av människor, under 7-8 timmar. Hade jag jag gjort som du föreslagit kanske jag hade orkat med 20 bilder. Jag skulle inte orka med att gatufota – det skulle vara så jobbigt och tråkigt.


Ja, ska man hårdra det så kanske är på det sättet. Det är en risk som samhället får acceptera. Precis som när politiker väljer att lägga på pengar på något annat istället för att säkra en viss vägsträcka med gatuljus eller vad man nu inte gör. Då vet man att statistiskt sätt så kommer några personer att dö på grund av detta. Men, jag tror nog inte att folk som lever under skyddad identitet har så mycket att frukta av en gatufotograf. Som sagt, länka gärna till info hur dessa personer hotas av gatufotografi.


Nej, det kan jag ju förstås inte med säkerhet veta men man kan ju alltid hoppas på det – skulle ju vara kul om man dök upp nånstans!


Nja, ostört hoppas jag inte att sådana åsikter får basuneras ut. Men, ja, jag tycker att vidriga åsikter också bör få torgföras. Då kan vi som tycker annorlunda argumentera mot och ha koll på vilka som inte tycker som vi.


Du repeterar dig. Ja, jag tycker i alla fall det. Andra också hoppas jag.


Ja, det är lagligt. Det är helt okej att du inte tycker att det är moraliskt. Personligen tycker jag att det är det. Men, skulle jag få reda på att ett barn eller annan person på mina bilder, skulle lida av publicering så kan jag inte annat se än att jag skulle ta bort bilden.


De begrepp du nämner är luddigt eftersträvansvärda men jag vet inte om de har att göra med yttrandefrihet? Menar du att jag ska ta hänsyn till nån som menar att 2+2=5 genom att inte säga 2+2=4? Ansvar? Ja, om man exempelvis skriker "det brinner" (när det inte gör det förstås!) i en biograf så kan man nog ut räkna med att utkrävas nån typ av ansvar. Respekt? Nja, det beror nog vad man menar med respekt? Kan tänka mig att nån menar att man av respekt för en religion inte bör säga vissa saker. Jag har dock inte nån som helst respekt religion och menar att yttrandefrihet (definitivt!) trumfar de upprörda känslorna hos en religiös person som inte gillar vad jag har att säga om religionen ifråga. Demokrati är väl det minst dåliga styrelsesättet och förmodligen är det kanske en förutsättning för yttrandefrihet? Vet inte säkert.

Det verkar som du menar att yttrandefriheten ska vara begränsad till att "vara snäll", inte stöta sig med nån, uttrycka sig ansvarsfullt. Det är inte frihet. Jag tror att du har missuppfattat begreppet frihet helt.


Det tror inte jag heller. Petter verkar vara seriös.


De får yttra sig hur mycket de vill. Jag kommer aldrig att hindra dem.


Nja, det verkar för farligt för min smak. Och inte så intressant. Ett foto på en barn kan nog så häftigt. Men många gatufotografer har utfört projekt i farliga miljöer, exempelvis Bruce Davidson i New Yorks tunnelbana, under 80-talet. Mycket bra bok. Inte utpräglat gatufoto dock.

Kul att du svarade.
Det börjar bli lite sent nu, och jag kan inte lägga ner så mycket mer tid på detta.

Menar du att jag är för "snäll" i min argumentering?
Förlåt. Det var inte min mening.
Jag ska göra mitt bästa för att vara "stygg" i detta inlägg.

Den verklighet du upplever, hur saker upplevs för dig, behöver inte nödvändigtvis vara "sann"/samma för andra.

Ifall din pappa hade missshandlat din mamma och våldtagit dig, och du och din mamma hade levt rädda med skyddad identitet, så hade du sett helt annorlunda på det vi diskuterar.
Jag är säker på det.
Innan jag träffade den här kvinnan med dottern fattade jag egentligen noll hur det var, fast det fattade jag inte.
Du fattar än mindre, alltså minus.

Tror du att jag skulle förmedla en kontakt till en kvinna som lever med skyddad identitet, till en sådan som dig?
För att du skulle tycka det var intressant att få erfarenheter/kunskaper?
Du som tycker det vore okey att lägga ut foton på barn med skyddad identitet på internet utan att fråga?
Är du fullständigt dum i huvudet?
Kan du inte på något vis förstå hur det är att leva med skyddad identitet?
Saknar du fullständigt förmåga till empati?
Finns det inga som helst begränsningar för din egoism?
Du fattar defintivt minus om det här.

Att tillämpa yttrandefrihet utan empati och ansvar, är i praktiken att argumentera och verka för fascism.
Det är min bestämda uppfattning.

Vadå för farligt för din smak att fota i kriminella förorter på natten?
Hur vet du att det är farligare än det är för barn med skyddad identitet att få smygfoton utlagda på nätet?
Kom igen nu, Snacka inte strunt, Fega dig inte.
Det där med yttrandefrihet ligger ju dig varmt om hjärtat, och här kan du göra något.
jag lovar. Du kommer att få jätttehäftiga bilder, i alla fall några.

Nu har jag gjort vad du önskat, inte varit så "snäll".
Då skulle jag vara tacksam för om du kúnde försöka göra vad jag önskar, försöka visa lite mer empati och ödmjukhet i ett kommande inlägg.

(du får ursäkta om jag inte kan/kommer att delta i den här debatten på ett tag .... )

 

[Gamle Svarten]

Eller kan man gå "all way in" och spendera en tid med t.ex uteliggare eller någon annan intressant grupp tills man är "en i gänget" och har deras respekt. Då kan man få helt unika och spontana bilder. Det kräver förstås lite mer än att gå ut på stan en söndag med kameran på magen.

Tack. Toppen. Javisst.
Så ska man förstås göra.
Respektfullt.

I Göteborg verkade en fotograf som hette Jens S Jensen.
Han tilläts gå och fota inne på Volvo Torslandaverken.
Efter ett tag glömde företaget av att han var där, och han blev nästan som en arbetskamrat för vissa i produktioen.
Kanonfina bilder. Levande berättelser till det. Några följde han med hem och fotade där också.
Och han lyckades med exakthet fånga känslan på arbetsplatsen.
"Dom kallar oss bilbyggare", minns jag att en bok hette.
Sedan gjorde han böcker om Hammarkullen på liknande sätt - och återkom till samma personer med flera års mellanrum.

En dagens gatufotograf skulle aldrig kunna åsatadkomma något lika bra med sina smygfotografier.
Men det är tidsandan, också.
Då levde vi i ett samhälle mer präglat av solidaritet och empati.
Då var fotografen mer respektfull mot de han/hon fotograferade, och kunde på så vis komma närmre.
En väldig kontrast mot dagens egoistiska och självgoda gatufotgrafer, Men så är vi ju också. som jag ser det, en bra bit på väg in i ett förskräckligt samhällstillstånd (nu ska vi dock inte tala politik här) .

 

[Frekeman]

Kul att du svarade.
Det börjar bli lite sent nu, och jag kan inte lägga ner så mycket mer tid på detta.

Menar du att jag är för "snäll" i min argumentering?
Förlåt. Det var inte min mening.
Jag ska göra mitt bästa för att vara "stygg" i detta inlägg.

Den verklighet du upplever, hur saker upplevs för dig, behöver inte nödvändigtvis vara "sann"/samma för andra.

Ifall din pappa hade missshandlat din mamma och våldtagit dig, och du och din mamma hade levt rädda med skyddad identitet, så hade du sett helt annorlunda på det vi diskuterar.
Jag är säker på det.
Innan jag träffade den här kvinnan med dottern fattade jag egentligen noll hur det var, fast det fattade jag inte.
Du fattar än mindre, alltså minus.

Tror du att jag skulle förmedla en kontakt till en kvinna som lever med skyddad identitet, till en sådan som dig?
För att du skulle tycka det var intressant att få erfarenheter/kunskaper?
Du som tycker det vore okey att lägga ut foton på barn med skyddad identitet på internet utan att fråga?
Är du fullständigt dum i huvudet?
Kan du inte på något vis förstå hur det är att leva med skyddad identitet?
Saknar du fullständigt förmåga till empati?
Finns det inga som helst begränsningar för din egoism?
Du fattar defintivt minus om det här.

Att tillämpa yttrandefrihet utan empati och ansvar, är i praktiken att argumentera och verka för fascism.
Det är min bestämda uppfattning.

Vadå för farligt för din smak att fota i kriminella förorter på natten?
Hur vet du att det är farligare än det är för barn med skyddad identitet att få smygfoton utlagda på nätet?
Kom igen nu, Snacka inte strunt, Fega dig inte.
Det där med yttrandefrihet ligger ju dig varmt om hjärtat, och här kan du göra något.
jag lovar. Du kommer att få jätttehäftiga bilder, i alla fall några.

Nu har jag gjort vad du önskat, inte varit så "snäll".
Då skulle jag vara tacksam för om du kúnde försöka göra vad jag önskar, försöka visa lite mer empati och ödmjukhet i ett kommande inlägg.

(du får ursäkta om jag inte kan/kommer att delta i den här debatten på ett tag .... )

Du misstolkar vad jag skriver, förmodligen med flit. Här är ett försök att tydliggöra vad jag tycker, i punktform, så att det ska vara lätt för dig att förstå:
– jag bad om en källa, dvs en artikel från en nyhetssajt där det står nåt i stil med "Gatufotograf röjde skyddad identitet" eller nåt liknande. Är inte intresserad av nån direktkontakt med någon eller vem som har utsatts.
– eftersom jag aldrig vet om någon av de barn som hamnar på mina gatufoton har skyddad identitet eller inte så finns det en liten risk att jag publicerar ett foto på vederbörande. Det är inte samma sak som att lägga ut foton på barn som har skyddad identitet utan att fråga. Då låter det ju som att jag vet att barnet har skyddad identitet. Självfallet skulle jag undvika att publicera med den vetskapen.
– givetvis förstår jag hur illa barn kan fara i samhället och hur massa skit som pågår. Och att det är en tung börda att leva med skyddad identitet.
– det är nog farligt att utöva gatufoto (på mitt vanliga sätt) i kriminella miljöer och eftersom jag för det mesta undviker fara så väljer jag bort det.
– du blandar oförskämdheter med smileys för att göra nån konstig poäng men det är helt okej. Jag bryr mig inte om att du insinuerar att jag är dum i huvudet och saknar empati. Ordet är fritt som sagt.

Slutligen, jag misstänker att du har sagt ditt i den här debatten så jag förstår om du håller dig undan i debatten fortsättningsvis.

 

[Frekeman]

Tack. Toppen. Javisst.
Så ska man förstås göra.
Respektfullt.

I Göteborg verkade en fotograf som hette Jens S Jensen.
Han tilläts gå och fota inne på Volvo Torslandaverken.
Efter ett tag glömde företaget av att han var där, och han blev nästan som en arbetskamrat för vissa i produktioen.
Kanonfina bilder. Levande berättelser till det. Några följde han med hem och fotade där också.
Och han lyckades med exakthet fånga känslan på arbetsplatsen.
"Dom kallar oss bilbyggare", minns jag att en bok hette.
Sedan gjorde han böcker om Hammarkullen på liknande sätt - och återkom till samma personer med flera års mellanrum.

En dagens gatufotograf skulle aldrig kunna åsatadkomma något lika bra med sina smygfotografier.
Men det är tidsandan, också.
Då levde vi i ett samhälle mer präglat av solidaritet och empati.
Då var fotografen mer respektfull mot de han/hon fotograferade, och kunde på så vis komma närmre.
En väldig kontrast mot dagens egoistiska och självgoda gatufotgrafer, Men så är vi ju också. som jag ser det, en bra bit på väg in i ett förskräckligt samhällstillstånd (nu ska vi dock inte tala politik här) .

Du jämför en professionell dokumentärfotograf som fotade ett projekt inne på Volvo med en gatufotograf som idkar gatufoto på sin fritid. Äpplen och päron. Intellektuell ohederligt att göra en poäng av detta. Inser du det? Jag tror nog att många av dagens duktiga gatufotografer skulle åstadkomma en hel del bra dokumentärfotoprojekt om de hade möjlighet att jobba på det sättet.