Jag är feg!

[Brummelisa]

gitte edelman skrev:

Jag tog en förfärlig bild av en man i Boston. Det var första gången han återbesökte krigsskeppet han tjänstgjort på under andra världskriget. En emotionell stund. Glad att bli fotograferad. Gav mig sin adress.
Resultat: Hemska skuggor i ansiktet (det var knallsol), osv. (Jag glömde blixten...)
Sände i alla fall en bild till honom - han bodde någonstans i Arizona eller Tjottaheiti.
Döm om min förvåning när jag omsider får ett svar. Ett brev där han säger att han aldrig fått ett brev sålångtifrån förr, aldrig fått ett så vackert foto av sig själv - och, bless you, han skulle komma ihåg mig så länge han levde! (Bifogat tuggummi!)

Det är nog så de flesta kommer reagera tror jag. Vi som har fotografi som intresse ser säkert 100 misstag i ett foto som tex du tog i Boston, men den killen ser inte tex skuggorna eller att skärpedjupet är för långt eller tvärtom. Dem som inte är insatta i fotografi tycker säkert att ett vanligt foto på en stående man tagen i horisontellt läge där magen är kapad och halva huvudet och inget intressant på sidorna är en bra bild.

/ Marcus

 

[KGS]

I somras råkade jag ut för det motsatta. En kille frågade om jag var fotograf, på utrikiska, o eftersom jag stod med Aette i sin fulla prakt så kunde jag inte neka helt och fullständigt. Då bad han mej snällt att ta en bild av honom med Ullevi i bakgrunden. Den bilden lovade jag maila honom. O jag håller alltid såna löften. Men VAR tog mailadressen vägen!?

Den här tösen tog jag på hemväg från Tallinn. Då tog jag bilden först o gick fram o frågade om lov sen ;-)

Marii heter hon o på köpet fick jag ytterligare några bilder av henne...

 

[Brejdol]

Jag har också varit en chicken när det gäller att fråga, men det finns inget annat sätt, speciellt inte om du är nära personerna.

Dessutom kan jag känna att jag gärna vill att personen i fråga ska samtycka, då han man i allafall visat att man tänker på deras integritet (ända tills man laddar upp dom här kanske, nåja...), ett nej är ett nej för mig, skulle aldrig ens överväga att ta en bild efter att ha blivit nekad, så det där med långt tele skulle inte funka för mig.

Jag tror inte heller på det där med "stor stygg kamera" heller. Ska man nu smygplåta på stan ska man nog ha en liten Leica eller så.

Märkte det här tydligt när jag plåtade en konsert för ett tag sedan, jag hade F100 m. vertikalgrepp, stor blirre, stor väska, och väst

Alla jag frågade undrade vilken tidning bilden skulle komma med i, och trodde mig knappt när jag bedyrade att jag var där i egenskap av amatör...

Att alla jag plåtade redan blivit plåtade av snubbar med små digitalkameror hade inte gått upp för dom själva! Några bilder här på dom som inte bangade här: http://www.fotosidan.se/member/portfolio/viewpic.htm?_q=1&ID=230684

 

[gitte edelman]

Brummelisa skrev:
Dem som inte är insatta i fotografi tycker säkert att ett vanligt foto på en stående man tagen i horisontellt läge där magen är kapad och halva huvudet och inget intressant på sidorna är en bra bild.

/ Marcus

Så sant, så sant, Marcus!
Men sen finns det ju det motsatta: Folk som man tagit bra bilder på, men som hatar dom...
Om man bara alltid visste vem man borde retuschera!
Jag har gjort misstaget att visa en författarinna 'warts and all' (jag tyckte hon såg så intellektuell och begrundande ut!) och fick veta att hon hatade bilden, medan andra totalt hemska bilder, som jag gett ifrån mig utan att tänka mig för, fått paradplats bland familjefotona. Eeeeek!
Säkert är jag inte ensam om det.
Varför är folk inte behäftade med VDN? Typ: 'Jag ser inget på ett foto; bara jag är med så är det toppen' eller: 'Jag är bara nöjd med foton där jag ser ut som om jag var 18 - fast jag är 64', eller: 'Jag skiter i hur jag ser ut bara det är en bra bild'.
Så slapp man obehagliga överraskningar...
/Gitte

 

[Kijana]

Lionheart skrev:

Kalla det jante-lagen eller ren feghet men nånting är det som gör att jag inte riktigt vågar ta steget och fotografera dessa underbara människor. Kanske är det för att jag inte vill tränga mig på, göra någon obekväm.

Hur ska jag göra? Hur ska jag tänka för att släppa taget lite och våga porträttfotografera fullt ut? För det är verkligen härligt att fotografera människor. Inte bara springa runt och fota natur, döda ting och uppgjorda konstellationer utan levande varelser i de mest fantastiska situationer och miljöer.

Ge mig en spark i rätt riktning!

Jag tror din tröskel helt enkelt bara ligger i att du inte är van att fotografera människor på stan. Men svårt är det inte. En gång så frågade jag en tjej i Stockholm om jag fick ta en bild av henne. Det var en skön majkväll, ljuset och hennes pose kändes väl bra.Hon sa faktiskt nej, utan att skrika på polis och börja hojta om våldtäktsman. Jag sa nog bara "okej" och gick.
Magiken ligger i att ställa frågan: Får jag ta en bild av dig?
Visst, du kan först förklara för personen du vill fotografera att hatten är snygg, eller att posen är intressant. Komplimanger kan jämna vägen för ett positivt svar, men är inte absolut nödvändigt. Och rent psykologiskt sett så är det förstås bra att verka intresserad av personen, och inte likgiltig. Men det är förstås överflödig information.
Jag har väl inte tagit så förskräckligt många bilder på okända människor (utom i jobbet då, förstås), men det är faktiskt inte alla gånger som folk frågar om varför jag vill fotografera dem.
Du undrar hur du ska tänka. Du kanske tänker för mycket. Just do it! Men om du tänker på något så tycker jag en rätt angenäm tanke är att du skapar möten mellan människor och kulturer. Att du berättar om din egen samtid, för framtiden.
Lycka till!