Hur motarbeta den ondskefulla inflationen som digitalmediet skapar?.

[Liax]

Jag har alltid rensat ut bilder som inte hållit måttet, och jag kan ärligt säga att jag inte ångrat mig en enda gång.

Det handlar om att rensa ut rätt bilder. Bilder med tekniska missar, dubletter, trista bilder, och så vidare åker alltid i papperskorgen.

Dessutom handlar det om att låta kameran få vila ibland. I vissa fall är det betydligt bättre att uppleva en händelse och få ett fint minne än att fotografera sönder ögonblicket.

/Joakim

 

[bildsten]

Jago skriver:
"för mig käns det som ren inflation. Bilderna blir helt enkelt mindre värda. Morfars morfars 50årsdag så togs det 3 bilder, dessa är fortfarande väl inramade och har ett "stort värde" kanske inte i pengar men just som "minne/fotografi"."

En anledning till att de upplevs som värdefulla är säkert att du vet vilka personerna på bilderna är och varför de blev tagna.

Det finns med andra ord svar på frågorna När, Var, Vem och Varför.

Välj ut en handfull bilder från din mors födelsedag och ge dem en rejäl bildtext. Dina bilder kommer att öka i värde, jag garanterar. Dina barnbarns barn kommer precis som du uppskattar de gamla bilderna att uppskatta ditt tidsdokument.

De kommer kanske rentav säga: Vilken bra gubbe, han skrev lite om bilderna, de andra bilderna från den tiden vet man ju inget om så dom kastar vi.

Sten

 

[Jago Svensson]

Jag tycker att alla de svar jag fått syftar lite för mycket på de fysiska förutsättningarna. Jag är ganska så in grävd i data världen så jag vet självklart att det absolut inte är några som helst problem att lsa med utrymme eller något annats sätt. Jag vill focusera lite mera på det "mjuka delarna i frågan".

För mig är fotografi mera som en konst, det är inte ofta jag gör fotojobb åt en kund på beställning och gör jag det så självklkart rör inte denna diskution det, utan då är det helt andra förutsättningar. Men när jag tar bilder för eget bruk så ser jag det som jag skapar konst. Jag vill ha "värde" i mina bilder, inte ekonomiskt eller något annat som någon "annan" kan sätta fringret på, jag vill att fotografiet skall vara "värt" något för mig. Att jag kan känna att detta har jag skapat och känna någon form av självbelåtenhet över de. Som en konstmär som målar en tavla ungefära, han kan se på sitt verk efter många timmar/dagar/års arbete och känna att detta verkligen är värt något åt honnom, det är något han har skapat själv.

Fotograferandet för mig just nu känns som en "industri" massproduktion av snarlika varor på löpande band som sedan läggs på hög.

jag är inte direkt verbal av mig tyvärr så jag har lite svårt att förklara vart jag vill komma med dethära. men hoppas någon förstår vad jag syftar på.
//jago svensson

 

[Jago Svensson]

Liax och bildsten är inne på mitt spår känner jag.
Bildtext är nog verkligen ingen dum ideé. De kan öka värdet markant. tack för de..
//jago

 

[Liax]

Om du tycker att ditt bildskapande utvecklats till en "industri" borde du söka svaret hos dig själv.

Varför inte lägga din digitalkamera i byrålådan några månader och istället ta bilder med en analog kamera?

Eller begränsa dig själv genom att bara ta med dig ett minneskort. Eller genom att lova dig själv att bara ta 20 bilder, och dessa 20 ska fanimej vara bra.

Du borde kanske fundera på varför du tar alla dessa bilder.

/Joakim

 

[janingem]

Jago Svensson skrev:
Hur får man modet att börja "kasta"?.

Följ mitt livsmotto, som passar utmärkt i sådana här sammanhang.
"Just do it!"

 

[Stabben]

Men en bild är ju aldrig klar direkt efter att den är lagrad i minneskortet på ens digikamera.
Sen ska ju kärlek ägnas åt ett få utvalda bilder på diverse sett (PS et al). Dessa bilder hängs sedan upp på en vägg, sparas i specifika kataloger, sätts in i album eller något annat.
De 10 miljarder råbilder behöver man ju sen inte bry sig om. Det kan man ju göra om man vill leka arkeolog ett tag

 

[Sonnaren]

"Allt som du äger utan att du vet om det kan du kasta".
Se där en liten levnadsmaxim.
Alltså, när du bläddrar igenom dina bilder och träffar på sådana som inte säger dig ett dugg, inte ger några minnen eller ger ett omedelbart intryck av att de kan bli något: Släng dem.
Några saker k a n s k e kan sparas för att "dekankommatillpassnågongång" Taskiga bilder hör inte till den kategorin, de blir aldrig någonsin använda till något.
Men de kommer att irritera dig varje gång du bläddrar i filerna/negativalbumen.
Garanterat!!
Us

 

[mazeson]

Kan man inte vända på frågeställningen och tänka efter hur många gånger ni har ångrat att ni INTE tog en bild till.

jag skulle nog vilja säga att jag tar bättre bilder nu, än vad jag gjorde innan, för just den möjligheten att ta några extra bilder.
Jag har precis scannat in c:a 2000 diabilder från mitt förra, analoga liv. Dessa dia var redan resulatet av en sovring förut. Men jag märker och kommer ihåg så många tillfällen då jag önskade att jag tagit fler bilder. Digital fotografering har gett mig denna möjlighet!

Så jag vill hävda att det finns ett positivt samband mellan antal bilder och antal bra bilder.
Inte för inte så bränner fotoexpeditioner i National Geographics regi iväg med ett antal hundra rullar diafilm, trots att det kanske kommer 5-10 bilder ut i tryck. Och vilka bilder sedan!

Sedan hur man väljer ut de bilder som är bra, och vad man gör med resten, är ett annat problem...
Om man samlar eller slänger är väl en fråga om personlighet och om man över huvud taget har plats.
Hårddiskar är binära, brukar jag säga - Antingen är de tomma eller fulla.

hils/mats

 

[Jago Svensson]

Som jag sade innan så tycker jag det är stor skillnad på profetionell fotografering och den fotografering man/jag gör för den innre konstmärliga lusten.
Iafll jag är på ett uppdrag och skall fotografera ett hus åt en kund t.ex så tar man inte "en" bild och sedan är nöjd och går därifrån. I detta fallet så är man juh ute efter att ta så många kort som möjligt för att kunna göra kunden så nöjd som möjligt. Samma gäller juh självklart tidningen NG´s fotografer.
Men när man inte använder fotograferingen som ett "syftat verktyg" för att tillfredställa någon annan, utan gör det för sin egen skull. Drar hela tiden parareller till konstnärer som målar tavlor, men tycker det är en bra liknelse. De flesta konstnätrer målar inte för ekonomisk vinning utan för personligt välbefinnande. Och det personliga värdet hos de verk de skapar.

 

[Sonnaren]

Du kan vara övertygad om agg NG slänger massor med bilder. Men givetvis sparas en del som är bra -men inte tillräckligt för att komma i tidningen....just nu.
Men att bränna iväg massor av exponeringar - och sedan ångra att man inte tog flera tycker jag låter som "photography by trial and error".....
Us

 

[andewid]

Jag sparar alla bilder jag tar. Det är inte ett problem med plats. DVD-skivor är billiga (även om priset kommer att öka med 50-100% med nya skatten).

Att spara alla bilder ger möjlighet att kunna gå tillbaka och se vad man tog bilder på, men framför allt att kunna hitta nya sätt att använda bilder.

Tex en bild som jag först trodde var inget att ha "då" tycker jag är bra "nu". Jag har utvecklats med tiden och ser bilder och möjligheter på helt olika sätt.

Om ni kan så spara bilderna. Det kostar ju inte så himla mycket.

 

[Damocles]

Flera bilder jag tog i somras och växt jag anser dessa vara klart bättre än dom jag tyckte var bra i första gallringen, dock av helt andra skäl.

 

[mengblom]

Liax skrev:
Dessutom handlar det om att låta kameran få vila ibland. I vissa fall är det betydligt bättre att uppleva en händelse och få ett fint minne än att fotografera sönder ögonblicket.

/Joakim

Det där är så rätt. Själv lämnar jag ofta kameran hemma om det är en händelse jag vill njuta av. Naturligtvis i själklara fall typ konsert + fest med polarna, men också en tidig sommarmorgon i skärgården.

Då jag fotograferar en liknande händelse som jag tidigare har upplevt utan kamera så blir bilderna bättre (jo, det här är ju lite svårt att tillämpa på 50-årskalas). Jag tror att vissa av oss låser sig då vi tänker för mycket i fyrkanter.

 

[mganga]

Jago Svensson skrev:
Iafll jag är på ett uppdrag och skall fotografera ett hus åt en kund t.ex så tar man inte "en" bild och sedan är nöjd och går därifrån. I detta fallet så är man juh ute efter att ta så många kort som möjligt för att kunna göra kunden så nöjd som möjligt.

Varför inte? Gissar att det finns massor av reklam/arkitekturfotografer som gjort just så eller nästan i alla fall, gärna med storformat.

 

[jwarlander]

Jag tror nog att för mig är det mera så att jag faktiskt behöver en stund på mig för att "känna in" en plats där jag fotar..

Att gå omkring i ett område och bara titta och tänka gör att jag sen vet lite bättre vad som faktiskt berörde mig, och då kan jag återvända till de ställena för att ta bilder som faktiskt känns riktigt bra. Sen blir det oftast att jag börjar ta lite bilder på en gång, och det tror jag nog också är lite hjälp på vägen - jag får en bättre känsla för platsen ut fotografisk synvinkel, och bilderna blir bättre vartefter jag hittar andra vinklar som jag upptäcker att jag kanske missat.

Det blir helt enkelt en hel massa bilder. Av dessa rensar jag ut kanske 20% rakt av för att de känns fel eller är tekniskt dåliga.. Sen blir det ofta bara en handfull bilder som jag plockar ut för bearbetning / utskrift.

Jag tycker personligen att det konstnärliga i fotograferandet ligger i hela processen, från början till slut - bilden som togs, urvalet (med ögon som tyvärr hittills är lite för nya och ovana), och slutligen bearbetningen. Summan blir mycket mer än delarna

 

[.Z.]

sagan skrev:
Om man vill vara snål är det bättre att inte slösa..kameran slits i onödan.

Just detta har jag funderat över, slutarna håller ju ett visst antal exponeringar. Det är, så vitt jag hört, inte ovanligt att exempelvis D30r & D60r har utslitna slutare.

Detta måste ju bero på att man brännt oerhört många fler bilder med dem än vad man skulle gjort med en analog kamera, ingen av kamerorna jag nämner har ju speciellt många år på nacken...

Förr så känns det som att det oftast bara var hårt proffskörda kameror som efter ett antal år hade utslitna slutare, nu verkar det även gälla amatörkörda digitalkameror.

Vad tror ni?

 

[mazeson]

Är det inte trial-and-error som lärmetod som digital fotografering verkligen uppmuntrar till? Och är inte det bra?
Nu är det ju fler av oss som kan testa mer!


Men jag kan förstå Jagos invändning, som jag tolkar vare sig har med lättheten att bränna iväg 20 bilder, eller med varats ilidlighet i att bada i bilder som man inte behöver, eller som att man känner att man behöver hysa.


h/mats

 

[.Z.]

Jago Svensson skrev:
Fotograferandet för mig just nu känns som en "industri" massproduktion av snarlika varor på löpande band som sedan läggs på hög.

Jag är känner det som att jag hamnat i en liknande karusell, därför så blir det nu mellanformat så får vi se hur jag upplever det. Det blir ju av förklarliga skäl den totala motsatsen till "bildslöseri"...

Samtidigt så förstår jag att det inte behöver bli en massproduktion bara för att man kör digitalt, räcker ju med att bara ha ett litet minneskort med sig så kan man inte slösa...

 

[jmo]

Hej Jago!

Jag tror att jag förstår hur du menar.
Det är svårt att slänga.
Och det är lätt att man - när chansen ändå finns framme - knäpper en hel serie bilder just för att försäkra sig om att åtminstone *en* bild blir *bra*. Jag känner igen mig helt i det du skriver.

Och inte heller för mig handlar det om plats på hårddisken utan om *känslorna* för bilderna.

För några år sedan var de få bilder som blev bra verkligen värda någonting. De ligger mig än idag varmt om hjärtat.

Nu sitter jag här och har tusentals och åter tusentals bilder på hårddiskar, cdskivor och dvdskivor. Till vilken nytta - har jag frågat mig själv ibland.

Jag har funnit gamla bilder som *då* inte var av värde men som blivit värdefulla för mig senare av någon anledning.

Mitt recept är som följer:
tio snarlika bilder : EN sparar jag.
hundra snarlika bilder : ca tre st sparas.

Jag är noga med att spara en del "misslyckade" bilder för det är ofta just de bilderna som några år senare betyder något. Om man bara sitter på en massa konstnärligt vackra bilder så tappar man ofta (familje)känslan bakom. Inte alltid men ofta.

Jag försöker dels ta "denna stund vill jag minnas och jag ställer in kameran på auto och struntar i bakgrund och allt annat tjafs"-bilder och dels försöker jag ta vackra, konstnärliga bilder.

Självklart bör man spara båda dessa kategorier.

Jag brukar ofta spara ner alla kort från kameran och direkt gå igenom dem och deleta de som är totalt värdelösa. Sen väntar jag ett par dagar eller en vecka och då går jag igenom och deletar bilder som är så lika varandra att de mycket väl skulle kunnat vara kopior.

Det är så jag försöker lösa det. För att ta färre kort när kameran ändå är framme känns för mig inte som något alternativ. Hellre använder jag deleteknappen tills den går sönder.
Det var svårt att börja deleta för mig men det blev lättare och lättare med tiden och idag deletar jag så det står härliga till och *tycker om* de bilder som finns kvar när jag är klar.

/Jennie