Advertisement
Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Framkallning - hur påverkar alla parametrar resultatet?

Produkter
(logga in för att koppla)
Helt klart ska man inte krångla till det för sig. Enkelheten gör att man kan koncentrera sig på det viktiga (bilden) istället. Kör du med en snabb och väl inprövad teknik blir det mycket roligare. Och datorn har ju inneburit så mycket även för oss som fotar med film. Man kan slarva rätt mycket med exponering och framkallning (så länge det inte blir för täta högdagrar på negativen). Gör man bilder i mörkrummet däremot är det mycket viktigare att exponera/framkalla filmen rätt. Så upplever jag det i alla fall. Fanns det en snabb, billig och enkel teknik för att kopiera inscannade bildfiler på traditionellt fiberpapper (en del pysslar med framställning av digitala negativ men det verkar för krångligt och omständigt för mig), så skulle jag genast anamma det. Inte alltid så kul att behöva stångas med svårkopierade negativ i mörkrummet. Datorn är därvidlag överlägsen. Nästan vilka skitnegativ som helst kan bli bra i photoposhop, speciellt när man scannr själv och även kan styra det. Men gelatinsilverpapperet i fiber erbjuder så pass mycket trevligare resultat att jag hellre står några timmar extra i mörkrummet än att datorrediger, skriva ut/skicka på printning.

http://gelatin-silver.blogspot.com

Intressant med högdagrarna, jag tycker det ser ut på filmerna jag framkallat att det är skuggorna som ser svårast ut. Ibland är skuggpartierna lika genomskinliga som filmens kanter, medan jag oftast tycker mig kunna urskilja detajer bättre i de mörka partierna av filmen (alltså högdagrarna på bilden).

Kopiering av filmer är nåt jag inte gjort alls ännu. Vi kommer ha en kopieringskväll om några veckor med fotoklubben, men det är nog inget jag ändå kommer att syssla med så mycket då jag än så länge saknar bra utrymmen för mörkrumsjobb.

Om du scannar negativen och jobbar digitalt i datorn, se bara till att inte få för täta högdagrar så brukar det mesta fungera. Har själv lyckats få otroligt bra bilder i datorn även av mycket tunna och underexponerade negativ som inte ens är att tänka på att försöka kopiera i mörkrummet. Men är högdagrarna för täta och kontrasterna för stora funkar det inte heller med scanner/dator.

Så med andra ord, om man huvudsakligen är inriktad på att scanna sina negativ lönar det sig alltså att vara försiktig med exponeringen om högdagrarna är viktiga?

Jag har ingen bra scanner för film ännu men planerar skaffa en, då med så högt dynamiskt omfång som möjligt. Blir kanske en Plustek eller en Reflecta i prisklassen, 200-400 euro. Eller en flatbäddsscanner, kan vara mångsidigare. Ska testa en Epson V600 ikväll hos en kompis, och se hur resultatet blir...
 
....Så med andra ord, om man huvudsakligen är inriktad på att scanna sina negativ lönar det sig alltså att vara försiktig med exponeringen om högdagrarna är viktiga?

QUOTE]

Jag skulle vilja säga att om du ser till att exponera något så när rätt (kring +/- 1½-2 steg), samt att framkalla dina filmer så att inte högdagrarna blir för täta, så kommer du att kunna få fina bilder med datorns hjälp. Framkallningen påverkar mest i högdagrarna och exponeringen mest i skuggorna. Att exponera efter skuggorna och framkalla efter högdagrarna är ett gammalt, men ack så bra råd, även i datorns tidevarv.
 
Tillägg: Tycker de flesta filmer går bra att underexponera 1 steg utan framkallningskompenstaion. Mera underexponering (som vid pressning) så behövs lite ökad framkallning för att kompensera). Överexponering däremot kan filmer tåla olika. De gamla Efke-filmerna (som nu försvinner) t.ex mådde inte bra av att få för mycket exponering, de blev rätt täta och platta i högdagrarna och blev då även svåra att scanna/datorredigera, oavsett hur man framkallde dom. Andra filmer däremot (som t.ex Tri-X, T-Max, Fomapan m.fl) funkar bättre med överexponering så länga man inte framkallar dom för mycket.
 
Men gelatinsilverpapperet i fiber erbjuder så pass mycket trevligare resultat att jag hellre står några timmar extra i mörkrummet än att datorrediger, skriva ut/skicka på printning.

http://gelatin-silver.blogspot.com

För en gångs skull håller jag med dig till 100%!

Men vad jag menar med mitt första inlägg är att jag tror att bara man exponerar rätt och framkallar standard så får man acceptabla negativ som kanske kräver ett gäng efterbelysnignar och pjattningar men är dugliga.
Men när man läser mångas inlägg om justeringar hit och dit i framkallaren så framstår det som att det är ett måste för att få negativ som överhuvudtaget går att arbeta med.
Det tror inte jag utan att det mest är nörderi.

Jag vet inte men jag har svårt att tänka mig att särskilt många press eller krigsfotografer (eller deras labb) tog sig tid att framkalla varje film individuellt beroende på om det var dis eller solsken på den rullen.
Det var nog bara att fylla upp dosorna med så många tri-x 400 som möjligt och soppa på för att hinna till pressläggning. Såklart pressade man när det behövdes men ni förstår vad jag menar.
Och uppenbarligen blev det dugliga neg.
 
Intressant inlägg Pär. Jag tycker mig ha märkt tappa en hel del information i både högdagrar och skuggor med film. Speciellt en film jag lämnade in för scanning i en butik i Åbo (är från Finland) gav rätt så katastrofalt resultat.

Svart vit film har ju hög exponeringslattitud. Högre än digitala sensorer. Att du saknar både högdagrar och skuggor låter väl mest som dålig scanneroperatör tycker jag.
 
Svart vit film har ju hög exponeringslattitud. Högre än digitala sensorer. Att du saknar både högdagrar och skuggor låter väl mest som dålig scanneroperatör tycker jag.

Det hänger alldeles säkert ihop med programmet som används vid skanningen, och det är inte säkert att operatören har möjlighet att göra såna korrigeringar som behövs.

Ett negativ som har tagits fram från ljuskänsligt silversalt har redan en tonkurva, där det finns skuldra och tå, en S-kurva, och om man vid skanning lägger på ännu en, så minskar kontrasten markant i de båda ändarna. Det är också möjligt att skannern inte täcker hela negativets tonomfång, utan bara en del, där både högdagrar och skuggor klipps bort, och det är inte säkert att operatören kan påverka det. Bäst förutsättningar på svartvita negativ får man troligen om man själv fotograferar av dem med en kamera som har stort dynamiskt omfång och sedan bearbetar bilden från råfilen.

Svartvit film har visserligen stort omfång, men de bästa sensorerna i dag har lika stort omfång som den svartvita filmen får vid normal exponering och framkallning. Den svartvita filmens omfång kan ökas inom vissa gränser med hjälp av den teknik som Ansel Adams har beskrivit som Zonsystemet. Om man använder zonsystemet blir negativen mer lättjobbade än om man inte gör det, så för att utnyttja hela tonomfånget som ett negativ kan ge är det en fördel om kontrasten sänks när tätheten i högdagrar börjar bli svår att bemästra vid skanning eller avfotografering, lika väl som när man vill kopiera på papper.

"Pressning", tekniken som många, främst under sextiotalet och framåt, har ägnat sig åt, är inte att tillämpa zonsystemet, utan att frångå det för att fånga det som man ser som väsentligt och bortse från sådant som är oväsentligt för bilden. Det kanske mest typiska är teater- och konsertbilder, där man låter de mörka delarna sotas igen fullständigt, medan ljusa partier också får blockeras helt. Bildens uttryck, och fotografens stil, kan vara så, och det är inte fel att göra så, även om den som är tränad i zonsystemet intuitivt förstår att "Tri-X pressad till 3200 ASA" inte alls blir 3200 ASA, utan att den är överframkallad för att få fram tätare högdagrar, som annars kanske hade varit svårare att kopiera.

Som fotograf får man söka sina egna metoder och sin egen stil, men zonsystemet är faktiskt en väldigt bra grund för att bättre få grepp om vad man sysslar med och för att kunna åstadkomma resultatet man förväntar sig.
 
Tack ingen för bra info i flera inlägg!


Här är en fantastiskt spännande och bra sida, som har hjälpt och uppmuntrat mig en massor! Den är dock på engelska, så om du inte är van vid det så lär du behöva lite ensamtid med google translate, eller dylikt! :)
http://www.feelingnegative.com/

Bra sida, tack för länken! Engelska är inget problem. Intressant info där, speciellt det där om Rodinal-framkallning i 1:100-lösning. Kan det vara så enkelt som det påstås? Får bokmärka sidan, helt klart.
 
T Intressant info där, speciellt det där om Rodinal-framkallning i 1:100-lösning. Kan det vara så enkelt som det påstås?

Jag har jättesvårt för rodinal 1:100, ungefär hälften av gångerna blir det bra medan andra hälften blir det bara skit....

Vill du ha det enkelt och om du framförallt kommer att skanna så kan jag rekommendera dig att kolla upp Diafine. Enklare än så blir det inte, samma framkallningstid till allt (förutom Fuji Acros).

http://www.blackandwhitefineart.net/2011/01/diafine/
 
Skaffa Anderson/Osvalds bok Mörkrumsteknik för fotografer ISBN 91-9711-817-6, som det skrivits om ovan. Den är pedagogisk, enkel och krånglar inte till det för dig. Mer än vad som står i den behöver du knappast veta. Lagom tjock också (inte för utsvävande). Att förklara allt det du frågar om är omöjligt, det krävs en bok typ denna för det. Läs den och prova dig fram. Du behöver erfarenhet och lär dig efterhand på egen hand.

http://gelatin-silver.blogspot.com


Jag har också den boken! Rekommenderas som sagt!
 
jag kör rodinal 1:40. klockrent med Fomapan som jag nästan alltid kör. Supertålig framkallare som kan stå ungefär hur länge som helst.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar