Fotomässan 2008 i älvsjö
- Trådstartare RG
- Start datum
Eeros
Aktiv medlem
Gunde Svan armbågade mig!
He he, det där känner jag igen från mässor där det förevisas kameror eller objektiv. Alltid lika irriterande. Kanske tur att jag inte kunde komma, då slapp jag bli irriterad av sådant.
Kan som en kuriositet nämna att jag på ett minst lika ohyfsat sätt har blivit armbågad av självaste Gunde Svan, då när han låg på toppen av sin karriär. Det hände på Arlanda, året var 1989. Jag stod vid inchecknings-disken och frågade om en sista-minuten biljett till Dalarna. Den trevliga kvinnan bakom disken hann precis bara säga att jag får återkomma om några minuter, de ska först se om det tillkommer fler ordinarie (läs: riktiga, betalande) resenärer, när jag plötsligt känner en armbåge mellan mina revben. Slaget kom så häftig att jag tappade andan.
Kippande efter andan tittar jag efter vad det är frågan om, då ser jag Gunde Svan bredvid mig, det var han som hade armbågat mig. Känner igen honom direkt. Han har sin fru Marie med sig. Jag försöker tacka kvinnan bakom disken och tänker gå och sätta mig. Då tittar Gunde upp på mig, avbryten från sin diskussion med damen som egentligen jag hade en ännu oavslutad diskussion med. Gunde ger mig en irriterad blick. "Är du kvar här än", säger hans min medan hans ögon smalnar. Men han säger inget utan vänder mig demonstrativt ryggen och fortsätter samtalet med damen bakom disken. Marie tittar bort och jag tror att hon bara låtsas att hon inte ser detta. Jag inbillar mig att hon skäms, det ser ut som så. Kvinnan bakom disken tittar lite frågande på mig och Gunde, men bestämmer sig snabbt för att en världsstjärna är den som ska ha service, inte en flyg-luffande tonåring. Jag blir nu totalt nonchalerad av alla de andra inblandade i denna lilla vardagsdramatik
Fortfarande med värkande revben går jag och sätter mig på bänken ett par meter bort. Jag säger ingenting. jag är 17 år och har ännu inte lärt mig att respekt för de äldre behöver inte betyda att man måste ta emot vad skit som helst. När jag sitter där på bänken tänker jag att det kan inte vara Gunde, han ser ju ut som en riktig helylle svärmorsdröm när man ser honom i media, alltid trevlig och leende och så. Senare kom någon på en målande beskrivning för dylika missuppfattningar - verkligheten suger!
Sittande vid bänken ser jag plötsligt att på hans resväska finns ett klistermärke där det står något om olympiaderna i Calgary. Dessutom hör jag hur Gunde kallar sin fru med namnet Marie. All min tvivel är som bortblåst, det är verkligen Gunde. Och jag min idiot som alltid hade hejat på honom! Nu önskade jag plötsligt att Juha Mieto skulle ha satt krokben på honom ibland. Typ, kört in en stav mellan knäna så att han snubblade. Eller att Mieto skulle ha armbågat Gunde precis före mållinjen.
He he, det där känner jag igen från mässor där det förevisas kameror eller objektiv. Alltid lika irriterande. Kanske tur att jag inte kunde komma, då slapp jag bli irriterad av sådant.
Kan som en kuriositet nämna att jag på ett minst lika ohyfsat sätt har blivit armbågad av självaste Gunde Svan, då när han låg på toppen av sin karriär. Det hände på Arlanda, året var 1989. Jag stod vid inchecknings-disken och frågade om en sista-minuten biljett till Dalarna. Den trevliga kvinnan bakom disken hann precis bara säga att jag får återkomma om några minuter, de ska först se om det tillkommer fler ordinarie (läs: riktiga, betalande) resenärer, när jag plötsligt känner en armbåge mellan mina revben. Slaget kom så häftig att jag tappade andan.
Kippande efter andan tittar jag efter vad det är frågan om, då ser jag Gunde Svan bredvid mig, det var han som hade armbågat mig. Känner igen honom direkt. Han har sin fru Marie med sig. Jag försöker tacka kvinnan bakom disken och tänker gå och sätta mig. Då tittar Gunde upp på mig, avbryten från sin diskussion med damen som egentligen jag hade en ännu oavslutad diskussion med. Gunde ger mig en irriterad blick. "Är du kvar här än", säger hans min medan hans ögon smalnar. Men han säger inget utan vänder mig demonstrativt ryggen och fortsätter samtalet med damen bakom disken. Marie tittar bort och jag tror att hon bara låtsas att hon inte ser detta. Jag inbillar mig att hon skäms, det ser ut som så. Kvinnan bakom disken tittar lite frågande på mig och Gunde, men bestämmer sig snabbt för att en världsstjärna är den som ska ha service, inte en flyg-luffande tonåring. Jag blir nu totalt nonchalerad av alla de andra inblandade i denna lilla vardagsdramatik
Fortfarande med värkande revben går jag och sätter mig på bänken ett par meter bort. Jag säger ingenting. jag är 17 år och har ännu inte lärt mig att respekt för de äldre behöver inte betyda att man måste ta emot vad skit som helst. När jag sitter där på bänken tänker jag att det kan inte vara Gunde, han ser ju ut som en riktig helylle svärmorsdröm när man ser honom i media, alltid trevlig och leende och så. Senare kom någon på en målande beskrivning för dylika missuppfattningar - verkligheten suger!
Sittande vid bänken ser jag plötsligt att på hans resväska finns ett klistermärke där det står något om olympiaderna i Calgary. Dessutom hör jag hur Gunde kallar sin fru med namnet Marie. All min tvivel är som bortblåst, det är verkligen Gunde. Och jag min idiot som alltid hade hejat på honom! Nu önskade jag plötsligt att Juha Mieto skulle ha satt krokben på honom ibland. Typ, kört in en stav mellan knäna så att han snubblade. Eller att Mieto skulle ha armbågat Gunde precis före mållinjen.
Senast ändrad:
Eeros
Aktiv medlem
He, låter kul. Jag skulle ha träffat Göran för att få (köpa) ett signerat ex av hans bok, nu missade jag även det.
