Fotografera begravning?

[Urr]

Det här är ingen lätt fråga att svara på. Att prata med de närmast sörjande, att agera respektfullt genom att inte använda blixt och vara närgången med kameran, tex genom att rikta den mot den mot de närmast sörjande i de känsligaste stunderna är mitt gott råd. I pricip är det inget fel med att fota under begravningsakten heller: Men man bör inte röra sig för mycket under akten utan kanske får välja en vinkel. T ex läktaren, där man kan rigga upp stativet och så att det knappt märks att en fotograf är närvarande. Men tänk på att du är människa först och fotograf i andra hand. Själv har jag fått allt svårare att ha kameran med i de här sammanhangen. Minnestunden är annars ett bra tillfälle att fota släktingar och vänner, kanske t om ta ett gruppfoto av tjocka släkten. Bilder uppskattas ofta i efterhand, även av den som har svårt för fotograferingen när den äger rum.
Men varje begravning är unik! Det är skillnad på en förolyckad ung människas begravning, och en 90 årings, mera naturliga frånfälle. Omständigheterna avgör mycket. Därför är det så svårt att ge generella råd.

 

[photonicdelousions]

Gör det om det betyder mycket för dig!

Jag fotograferade nyligen min Farmors begravning, och alla tyckte att det var en bra sak många vill ha bilderna som minne från hur det såg ut osv.

Sedan kan jag tillägga att mm bilderna blev inte bra jag missade massor med grejer då man inte var klar i huvudet. Så ska du fota så lägg upp en plan från A-Ö annars kanske du råkar ut för samma som mig.

Kanske ska tillägga att jag inte fotade under själva cermonin utan efter när släkten gått ut, så då var jag där själv.

Hör med de anhöriga, det kan hända att de kommer uppskatta det och tycka att det är en bra ide som de inte tänkt på!

 

[bEPH]

Jag vill först beklaga sorgen.

Jag är ingen expert på området men tänkte att jag iaf. kanske kan delge mina erfarenheter.
Jag har gått på ett par begravningar, men de har alla varit upp i Norrland, så det kan vara annorlunda i södern.
"Hos oss" så kan det ligga blomsterkransar vid kistan när man kommer dit, prästen pratar en del,sedan så går de som vill fram och lägger en (medhavd) blomma på kistan och säger ett förväl.
Efter begravningen så kan det vara minnesstund, dvs. "fest", beroende på hur det är så kan allt från bara familjen till alla vara med.

Ibland så är man med vid själva gravsättningen, den kan ibland vara en annan dag, oftast är det bara familjen, ibland så avstås det helt från att vara med på gravsättningen.

Du kan gärna höra efter med prästen exakt hur det funkar.

När vi begravde min far så funkade det bäst att jag stannade kvar och fotade efter begravningen när de andra gick till minnestunden. Alla blommor var ditlagda och jag var ensam i kyrkan och man kunde rätta till det man ville eftersom det skulle plockas undan sedan, samt man kunde ta god tid på sig.
Tillrättningen bestod i att "namnnskyltarna" på kransarna lades till rätta samt nån blomma som ramlat ner lades tillbaka på kistan.

 

[lottawe]

Beklagar jag med.

Sen tror jag det kan vara smart att prata med prästen/begravningsförrättaren snarare än anhöriga om du inte känner dem jätteväl. Be prästen/begravningsförrättaren vb din fråga till dem i stället alltså. Jag tror det kan gå hem bättre då, och det säger jag för att jag vet med mig att jag själv spontant hade bett folk dra åt he***e om de frågat mig som anhörig "fel dag" och "fel dagar" finns nog för många just så inpå. Iaf om jag inte kände personen som frågade väl, men via "bud" så kanske ändå..

 

[kryptus]

Begravning

Tidigare trådar på fotosidan som berört döden, begravningar mm har väckt mycket starka känslor men denna tråd är mycket nyanserad och givande.
8000 människor dör varje månad i Sverige och många människor arbetar därmed dagligen med döden på olika sätt. Alla som arbetar med döden har ett behov av att prata om sitt arbete lika väl som andra har behov av att prata om sitt arbete och sina känslor.
Jag själv konfronterades med döden på ett mycket brutalt sätt när min bror dog i en trafikolycka 36 år gammal. Långt senare fick jag arbete på en kykogård och även arbete som kyrkvaktmästare vilket innebär att assistera vid begravningar. Medvetandet om min egen och andras okunnighet i ämnet gjorde att jag försökte fördjupa mina kunskaper. Eftersom döden är så närvarande i vardagen så borde det inte vara så överraskande och brutalt när den kommer nära.
Vi har i Sverige tills nyligen haft en statskyka och därmed ofta kopplat begreppet begravning till denna kyrka och dess ceremoni. Idag är begravningsverksamheten en statlig angelägenhet oberoende av religiös tro men huvudmannaskapet har i de flesta fall tilldelats lokala församlingar i Svenska kyrkan. I framtiden kommer sannolikt detta huvudmannaskap att tilldelas kommunerna.
Fotosidan har en bra uppgift att diskutera och debattera olika frågor och ibland kan en bild berätta mera än tusen ord. Det är viktigt med bilder där det är svårt att formulera sig i ord.
Jag försöker själv att dokumentera arbetet med döden på olika sätt och planerar att i framtiden visa detta arbete. Det handlar om mitt eget behov av att bearbeta känslor och att bidra till att avdramatisera något så svårt som döden. På min hemsida har jag även samlat en del länkar som berör ämnet begravning.
Begravning

 

[BugEyes]

Så har jag då varit på begravningen idag.
Hade kameran med mig och tog bara några bilder inne i kyrkan, före och efter ceremonin. Sedan fler bilder efter på besökare, talare mm.
Ska ge bilderna till familjen och det var uppskattat.

 

[chrullo]

Vacker bild.

 

[ernor_86]

Min farfar begravdes i helgen och min papa och hans bror ville att jag skulle fotografera.

Jag fotade efter att alla hade lämnat kyrkan. Motiven var kistan med blomsterarrangemanen och kyrkan i sig. Att fota under själva cermonin var inte att tänka på mitt ibland alla känslor, hade någon gjort det hade jag nog upplevt det som ganska stötande.

- Erik

 

[Martin F]

När min morbror begravdes för nåt år sedan skulle begravningsbyrån ta bilder av kistan och arrangemanget efter ceremonin, så jag passade på att göra detsamma. Hade ingen lust att ha en massa bilder på gråtande släktingar (mig själv inräknad), men vi ville gärna minnas hur det såg ut. Eftersom begravningsbyrån använde nån Polaroidkamera var det bra att jag också tog lite bilder.