---
Digitala sensorer är inte särskilt bra på långa exponeringar. Enklast är att helt enkelt fota med film när exponeringstiden överstiger några sekunder.
Det är faktiskt precis så mycket tvärtom som det någonsin kan bli...
Det är KEMISK FILM som inte är särskilt bra på långa exponeringar! Först har du reciprocitetseffekten. Den gör att när man ökar exponeringstiden, så sjunker filmens känslighet. "Man får inte ut det man ska."
Ex. Om du använder en typisk kemisk film med känsligheten säj ISO 400 och ställer in en digitalkamera på samma värde, så får du naturligtvis samma exponering för samma motiv, samma bländare etc. FÖRUTSATT att du håller dig inom det "normala" exponeringstidsintervallet.
Är det svagt ljus och du behöver använda säj 2 min exponeringstid, så är det inga problem med en digitalkamera. Men med kemisk film behöver du köra i kanske 4 min för att få samma exponering. Vid längre exponerinngstider blir det snabbt ännu värre - kurvan är exponentiell. I databladen för många filmer kan man hitta uppgifter om detta - kallas för reciprocitetsfaktorn. Kan anges som en exponent, t.ex. 1,1 (varierar mellan olika filmer).
Behöver du använda säj 30 min exponeringstid med en digitalkamera, så kommer du att behöva använda använda typ 4 timmar med kemisk film. Dessa siffror är inte exakta utan varierar som sagt beroende på vald film.
Sedan har vi känslighetskurvan. För digitala sensorer är den i princip linjär, vilket som bekant inte alls gäller kemisk film. Vid låga exponeringar reagerar film nästan inte alls. Ett (svagt) ökande ljus in, ger nästan inga spår alls på filmen. På en graf med in på X-axeln och ut på Y-axeln så blir kurvan med gravis ökande ljus nästan horisontell, tills man kommit över ett tröskelvärde. Då böjer kurvan av uppåt och man får därefter en i stort sett linjär återgivning. Tills man börjar nå filmens maxexponering, då börjar känsligheten avta och kurvan böjer av, tills den blir helt horisontell. Delen under den linjära delen brukar kallas för kurvans "tå", och den ovanför för kurvans "skuldra".
Fortsätter man att öka exponeringen ytterligare avtar känsligheten och kurvan böjer av nedåt. Bilden omvandlas från positiv till negativ (eller tvärtom). Kallas solarisation.
Den första egenskapen gör att maximal exponeringstid är begränsad för film, men vid praktiskt bruk inte för digitala sensorer (även om man kan behöva kyla dem och använda "dark frames" etc.).
Den andra faktorn (att digitala sensorer är linjära) gör att man kan få fina bilder av objekt som är omöjliga att få fram med kemisk film (och ännu mindre se med ögat). Man kan ta 5, 100, 1000 (or whatever) bilder av samma objekt. Sedan kan man låta dessa genomgå en 2-dimensionell korrelationsanalys. Kan (i princip enkelt) göras med stackning av bilderna. Ju fler bilder man stackar, ju svagare objekt kommer att "växa fram" ur bruset.
Pointen här är att man med en sådan "stack" kan få fram en tydlig bild av objekt som är så ljussvaga att de är fullständigt dränkta i bruset på alla de separata bilderna. Detta går INTE att göra med kemisk film. Alla svaga objekt försvinner i filmkurvans "tå", så det spelar ingen roll hur många bilder man än stackar. Det man inte kan se på en enstaka bildruta, kan man fortfarande inte se i de "stackade".
.
