Problemet med hålkameran är att man vill ha ett så litet hål som möjligt för att få skarpa bilder enligt vanlig geometrisk optik. Men när hålet är litet blir i stället bilderna suddiga pga diffraktion. Därför blir bilderna aldrig bra med en så liten sensor som i en digitalkamera. För att få acceptabla bilder behövs ett stort bildplan där man kan tolerera en stor "circle of confusion". Helst storformatsfilm eller ännu större.
Den optimala storleken på hålet, då bilden blir skarpast, är när oskärpan pga av geometrisk optik och oskärpan pga diffraktion är precis lika stora. Den ges av formeln
D = rot(2,44*lambda*xi*xs/(xi+xs))
där rot betyder kvadratroten,
lambda är ljusets våglängd (i meter)
xi är avståndet mellan hålet och sensorn (i meter)
xs är avståndet mellan motivet och hålet (i meter)
Antag t ex att xi = 5 cm och xs = 5 m och ett genomsnittligt värde på lambda är 550 nm. Då blir den optimala håldiametern ca 0,25 mm.
Om xs = oändligheten förenklas formeln något,
D = rot(2,44*lambda*xi)
Detta ger ungefär samma storlek på D, 0,26 mm.
Jag har ett kompendium om bl a detta från när jag undervisade i optik i Lund. Om någon är intresserad kan jag skicka en pdf.
Johannes