Gadget
Aktiv medlem
I fall någon skall orka att läsa allt det här får ni fylla minst 2 termosar med kaffe...
Jag kommer nog alltid att vara intresserad av prylar, men vill numera tänka 2ggr eller mer innan jag skrotar det gamla och hylla det nya. Jag vill lyssna på mina egna behov och inte hopplöst följa andras. För andra människor kanske verkligen har behov av en snabbare kamera, mer upplösning, mindre och finare brus på högre känslighet, mm, mm än vad jag har.
Är man inte ekonomiskt oberoende så får man ju prioritera inköpen och jag som vill ha mer av allt, vilket är omöjligt, men vad är förnuftigt? Jag har en, i mitt tycke, bra kamera, bra objektiv och tillbehör, en kalibrerad/profilerad bra skärm och en sanslöst bra dator.Varför vill jag då bara ha bättre saker hela tiden???
Det finns alltid det som är bättre, men just nu känns det som att äga High-End musikanläggning och bara ett fåtal cd-skivor. Mer bilder och mer papperskopior är vad som gäller för min del!!! Jag har hittat ett fotolabb (Dox) som fixar papperskopior i en kvalitet som är över förväntan och det är jag som har tagit bilderna, med min, som det säkert anses, "stenålderskamera" (Canon D60).
I mitt numera mindre hetsiga intresse för tung HiFi så har jag nytta av de erfarenheterna för foto och dess prylar.
Med det menar jag att jag känner igen fokuseringen på utrustningen som också ofta tar överhanden ifrån det huvudsakliga, musiken, och i det här fallet fotograferandet.
Jag får ofta någon förkärlek till de verktygen man använder, men drivkraften är ändå musiken och det känslomässiga i att fotografera. Prylarna är ett intresse, men att säga att musiken och bilder är ett intresse är nästan som att säga att sin fru eller sambo är ett "intresse".
Det handlar mer om kärlek och kunna uttrycka vad man känner. Nu skapar jag ju inte själv musik, men jag tar ju ändå del av andras verk.
Att försöka uppnå det "optimala" med en viss utrustning ger upphov till en ständig kamp och jag tänker att "om jag bara hade den och den prylen" så blir det betydligt bättre. Det gör i sin tur att jag blir begränsad i användandet i det jag redan har eftersom det sällan duger, vilket det egentligen mer än väl gör och oavsett om det kommer nytt hela tiden så blir inte det jag har genast sämre.
Det behöver ju inte betyda att jag sitter med Photoshop 4, 16MB ram-minne och Windows 95 och försöker utnyttja PS 4 "till fullo", men man kanske skulle lyssna på sina egna behov istället för att följa andras ibland. Följa andras råd är en sak, men behov en annan.
Jag har tröttnat på att jaga det "optimala", för jag har insett att det är jag själv som är den svagaste länken i den här kedjan... Jag har lärt mig MASSOR om färghantering och olika sätt att arbeta i Photoshop, mm, och det på knappt 2 år, på gott och ont. Det positiva är ju att jag har nått en kunskapsnivå som jag är mer än nöjd med, men det negativa är väl att all den tid det har tagit att lära sig det kunde jag använt till att utveckla fotograferandet istället.
Visst, det går väl hand i hand, men jag känner mig lite som ett fån när man är ute och fotograferar och hjärnan är fylld av proffsigt kunnande, men man har ingen vana eller rutin på det hela.... Man lär sig inte det över en natt och som med allting annat handlar det om erfarenhet och det är ju ingenting man läser sig till, även om det är till stor hjälp för att förstå vad man sysslar med. Jag har en mängd böcker om träning, kost och hälsa, men av att läsa de böckerna blir jag knappast vältränad, bara mer medveten om vad jag borde göra!
Jag skulle utan tvekan byta bort alla objektiv utom 1 förstås, i fall jag istället kunde få ett bättre bildseende. Jag antar att jag lär mig även det med tiden jag tränar på att "bli ett med kameran" eller hur man skall uttrycka det. Jag tror inte för en sekund att jag skulle få bättre eller sämre bilder beroende på om jag använder digital eller analog utrustning, bara annorlunda hantering på väg mot slutresultatet. Det man tränar på blir man helt enkelt bra på!
Analog vs digitalt känns som cd vs vinyl eller rörprylar och transistorer inom HiFi.
Jag skulle helt klart kunna leva med båda världarna och njuta av dess egenskaper och karaktär, det vet jag med säkerhet.
Man upptäcker nog för- och nackdelar med allt, men det är i mitt tycke inget "rätt" eller "fel",
bara annorlunda tycke och smak. Det ena behöver inte utesluta det andra, man hittar ett eget sätt som fungerar för det man har tänkt. Letar man efter fel lär man hitta det i vad det än gäller och det blir svårt att se fördelarna, därmed fortsätter "jagandet" efter något bättre.
I tron om att man tar genvägar för bättre kvalitet med diverse prylar så kan man göra av med mycket pengar, till mer än vad man egentligen behöver.
Det underbara ligger väl snarare i hur man hanterar saker och ting och framförallt hur man trivs med sättet att arbeta.
Trivs man med något så är det lättare att lyckas och vad man trivs med kan ingen annan styra. Yrkesmässiga arbetssätt vet jag inte så mycket om, men som amatör gäller det väl att prova sig fram och hitta något man trivs med och dessutom bestämma en ekonomisk nivå.
Det spelar nog mindre roll om det står Canon eller Nikon eller nåt annat på prylarna, men även det handlar ju om vad man trivs med och den psykiska biten i sitt liv blir kanske mer tillfredställt av speciella märken, mm.
Det psykiska kan man ju skratta åt och tycka är mindre viktigt, men med sunt förnuft bör man ju ta även den biten på allvar.
Megapixlar och kamerahus med den viktiga sensorn och funktioner är ju en sak, men optiken borde väl ha den allra största uppmärksamheten av vad man väljer!?
Det underbara i att betrakta andras verk och att kanske få inspiration är väl oftast inte vilken utrustning de använder utan att man tar del av deras sätt att ge uttryck till det de gör.
Att likt en skulptör ge form till något från sitt hjärta och hjärna med hjälp av teknik och känslor eller "föreviga" en händelse med kameran precis som den är. I fall man själv tycker att vissa regler bör finnas med i det man sysslar med så följer man väl givetvis det, men man bör väl också acceptera andras sätt att arbeta med samma sak.
Tillexempel, mer eller mindre användande av Photoshop för sina bilder...
"I'm reminded of the probably apocryphal story of Michelangelo being asked, while he was sculpting his David, "How do you know what to carve away"? His response was reported to be, 'I simply remove everything that doesn't look like David." So too the photographer must remove everything that doesn't look like what he or she want the photograph to contain.
The photographer, by excluding, creates".
Jag vill uppnå en balans av teknik och känsla och få erfarenhet, så vad jag vill säga till mig själv är att "sitt inte där framför datorn bara, gå ut och experimentera, skapa och använd kameran!!!" Att jag inte bara skall gå ut med det målet att försöka få till något fantastiskt och imponerande och när ljuset "är som bäst", utan faktiskt ta mängder med bilder på vad som helst, när som helst och på olika sätt. En "skärmdump" via ögonen, hjärnan och hjärtat av det man ser, som är känslomässig, "korrekt" eller vad man nu önskar, det klarar väl de flesta kameror, oavsett analogt eller digitalt, oavsett Canon eller Nikon, m.fl. Men, klarar JAG det??? Självklart! Ge mig bara en livstid med en kamera!!! Man blir ju aldrig "fullärd".
Av allt jag vill fotografera så känns en hel del lite besvärligt, man vill inte "tränga sig på" med en kamera, inte vara i vägen eller ge upphov till diverse misstankar om vad man skall använda bilderna till. Det handlar väl om hur man är som person. Det får man ju jobba på det också!
När jag väl sitter där med bilderna framför datorn så vill jag ta mig tid till att betrakta det jag åstadkommit. Michael Reichmann/The Luminous Landscape beskriver det bra:
"Once the image is in Photoshop the first thing that I do is - nothing! I resist the temptation to start right in, and instead I make the file full-screen, sit back with a cup of something hot or cold, and think about it. How should it look? What is the photograph really about?
What are its strengths? What are its weaknesses?"
God Jul Och "Grått Nytt Hår" Önskar Benny!
Jag kommer nog alltid att vara intresserad av prylar, men vill numera tänka 2ggr eller mer innan jag skrotar det gamla och hylla det nya. Jag vill lyssna på mina egna behov och inte hopplöst följa andras. För andra människor kanske verkligen har behov av en snabbare kamera, mer upplösning, mindre och finare brus på högre känslighet, mm, mm än vad jag har.
Är man inte ekonomiskt oberoende så får man ju prioritera inköpen och jag som vill ha mer av allt, vilket är omöjligt, men vad är förnuftigt? Jag har en, i mitt tycke, bra kamera, bra objektiv och tillbehör, en kalibrerad/profilerad bra skärm och en sanslöst bra dator.Varför vill jag då bara ha bättre saker hela tiden???
Det finns alltid det som är bättre, men just nu känns det som att äga High-End musikanläggning och bara ett fåtal cd-skivor. Mer bilder och mer papperskopior är vad som gäller för min del!!! Jag har hittat ett fotolabb (Dox) som fixar papperskopior i en kvalitet som är över förväntan och det är jag som har tagit bilderna, med min, som det säkert anses, "stenålderskamera" (Canon D60).
I mitt numera mindre hetsiga intresse för tung HiFi så har jag nytta av de erfarenheterna för foto och dess prylar.
Med det menar jag att jag känner igen fokuseringen på utrustningen som också ofta tar överhanden ifrån det huvudsakliga, musiken, och i det här fallet fotograferandet.
Jag får ofta någon förkärlek till de verktygen man använder, men drivkraften är ändå musiken och det känslomässiga i att fotografera. Prylarna är ett intresse, men att säga att musiken och bilder är ett intresse är nästan som att säga att sin fru eller sambo är ett "intresse".
Det handlar mer om kärlek och kunna uttrycka vad man känner. Nu skapar jag ju inte själv musik, men jag tar ju ändå del av andras verk.
Att försöka uppnå det "optimala" med en viss utrustning ger upphov till en ständig kamp och jag tänker att "om jag bara hade den och den prylen" så blir det betydligt bättre. Det gör i sin tur att jag blir begränsad i användandet i det jag redan har eftersom det sällan duger, vilket det egentligen mer än väl gör och oavsett om det kommer nytt hela tiden så blir inte det jag har genast sämre.
Det behöver ju inte betyda att jag sitter med Photoshop 4, 16MB ram-minne och Windows 95 och försöker utnyttja PS 4 "till fullo", men man kanske skulle lyssna på sina egna behov istället för att följa andras ibland. Följa andras råd är en sak, men behov en annan.
Jag har tröttnat på att jaga det "optimala", för jag har insett att det är jag själv som är den svagaste länken i den här kedjan... Jag har lärt mig MASSOR om färghantering och olika sätt att arbeta i Photoshop, mm, och det på knappt 2 år, på gott och ont. Det positiva är ju att jag har nått en kunskapsnivå som jag är mer än nöjd med, men det negativa är väl att all den tid det har tagit att lära sig det kunde jag använt till att utveckla fotograferandet istället.
Visst, det går väl hand i hand, men jag känner mig lite som ett fån när man är ute och fotograferar och hjärnan är fylld av proffsigt kunnande, men man har ingen vana eller rutin på det hela.... Man lär sig inte det över en natt och som med allting annat handlar det om erfarenhet och det är ju ingenting man läser sig till, även om det är till stor hjälp för att förstå vad man sysslar med. Jag har en mängd böcker om träning, kost och hälsa, men av att läsa de böckerna blir jag knappast vältränad, bara mer medveten om vad jag borde göra!
Jag skulle utan tvekan byta bort alla objektiv utom 1 förstås, i fall jag istället kunde få ett bättre bildseende. Jag antar att jag lär mig även det med tiden jag tränar på att "bli ett med kameran" eller hur man skall uttrycka det. Jag tror inte för en sekund att jag skulle få bättre eller sämre bilder beroende på om jag använder digital eller analog utrustning, bara annorlunda hantering på väg mot slutresultatet. Det man tränar på blir man helt enkelt bra på!
Analog vs digitalt känns som cd vs vinyl eller rörprylar och transistorer inom HiFi.
Jag skulle helt klart kunna leva med båda världarna och njuta av dess egenskaper och karaktär, det vet jag med säkerhet.
Man upptäcker nog för- och nackdelar med allt, men det är i mitt tycke inget "rätt" eller "fel",
bara annorlunda tycke och smak. Det ena behöver inte utesluta det andra, man hittar ett eget sätt som fungerar för det man har tänkt. Letar man efter fel lär man hitta det i vad det än gäller och det blir svårt att se fördelarna, därmed fortsätter "jagandet" efter något bättre.
I tron om att man tar genvägar för bättre kvalitet med diverse prylar så kan man göra av med mycket pengar, till mer än vad man egentligen behöver.
Det underbara ligger väl snarare i hur man hanterar saker och ting och framförallt hur man trivs med sättet att arbeta.
Trivs man med något så är det lättare att lyckas och vad man trivs med kan ingen annan styra. Yrkesmässiga arbetssätt vet jag inte så mycket om, men som amatör gäller det väl att prova sig fram och hitta något man trivs med och dessutom bestämma en ekonomisk nivå.
Det spelar nog mindre roll om det står Canon eller Nikon eller nåt annat på prylarna, men även det handlar ju om vad man trivs med och den psykiska biten i sitt liv blir kanske mer tillfredställt av speciella märken, mm.
Det psykiska kan man ju skratta åt och tycka är mindre viktigt, men med sunt förnuft bör man ju ta även den biten på allvar.
Megapixlar och kamerahus med den viktiga sensorn och funktioner är ju en sak, men optiken borde väl ha den allra största uppmärksamheten av vad man väljer!?
Det underbara i att betrakta andras verk och att kanske få inspiration är väl oftast inte vilken utrustning de använder utan att man tar del av deras sätt att ge uttryck till det de gör.
Att likt en skulptör ge form till något från sitt hjärta och hjärna med hjälp av teknik och känslor eller "föreviga" en händelse med kameran precis som den är. I fall man själv tycker att vissa regler bör finnas med i det man sysslar med så följer man väl givetvis det, men man bör väl också acceptera andras sätt att arbeta med samma sak.
Tillexempel, mer eller mindre användande av Photoshop för sina bilder...
"I'm reminded of the probably apocryphal story of Michelangelo being asked, while he was sculpting his David, "How do you know what to carve away"? His response was reported to be, 'I simply remove everything that doesn't look like David." So too the photographer must remove everything that doesn't look like what he or she want the photograph to contain.
The photographer, by excluding, creates".
Jag vill uppnå en balans av teknik och känsla och få erfarenhet, så vad jag vill säga till mig själv är att "sitt inte där framför datorn bara, gå ut och experimentera, skapa och använd kameran!!!" Att jag inte bara skall gå ut med det målet att försöka få till något fantastiskt och imponerande och när ljuset "är som bäst", utan faktiskt ta mängder med bilder på vad som helst, när som helst och på olika sätt. En "skärmdump" via ögonen, hjärnan och hjärtat av det man ser, som är känslomässig, "korrekt" eller vad man nu önskar, det klarar väl de flesta kameror, oavsett analogt eller digitalt, oavsett Canon eller Nikon, m.fl. Men, klarar JAG det??? Självklart! Ge mig bara en livstid med en kamera!!! Man blir ju aldrig "fullärd".
Av allt jag vill fotografera så känns en hel del lite besvärligt, man vill inte "tränga sig på" med en kamera, inte vara i vägen eller ge upphov till diverse misstankar om vad man skall använda bilderna till. Det handlar väl om hur man är som person. Det får man ju jobba på det också!
När jag väl sitter där med bilderna framför datorn så vill jag ta mig tid till att betrakta det jag åstadkommit. Michael Reichmann/The Luminous Landscape beskriver det bra:
"Once the image is in Photoshop the first thing that I do is - nothing! I resist the temptation to start right in, and instead I make the file full-screen, sit back with a cup of something hot or cold, and think about it. How should it look? What is the photograph really about?
What are its strengths? What are its weaknesses?"
God Jul Och "Grått Nytt Hår" Önskar Benny!
