AlexanderB
Medlem
Just bilden på Marine i trappan är en bild, som så många andra av de jag tagit, där vi samarbetat i hur vi ville ha bilden arrangerad.
Jag såg trappan som ett oerhört häftigt komplement till hennes kropp och försökte att göra någonting med det hela helt enkelt.
Jag älskar det trapphuset med de gamla knarrande trappstegen och det härliga kalla ljuset som sken in från innergården och kände att här Måste jag porträttera Marine.
Och resten av bilderna kom väldigt naturligt till oss.
Det är ett väldigt bra flöde mellan just mig och henne, både som vänner och som modell-fotograf.
Och allting improviserades ihop helt och hållet.
Grundidén var att vi ska fota i trapphuset och vi hade inga andra utgångspunkter än så.
Sen sker det någonting i mina fotografiska möten som jag inte kan eller ens Vill försöka sätta ord på eller försöka förklara... och detta gör det något svårt för mig i situationer som denna.
Mycket för att det kräver av mig att jag ska öppna mig på ett personligt plan, vilket helt enkelt inte känns bra (framförallt inte inför främmande människor).
Sedan så dras jag också till att jag inte heller vill ha någon förklaring allt som oftast när jag ser andras intima bilder de tagit.
Jag vill drömma ihop en berättelse kring det som sker i bilden jag ser på alldeles själv utan att få allting serverat.
För mig är det lite som att gå på en magishow... jag vill inte få allting förklarat för mig för att jag ska "förstå" eller "uppskatta" det jag sett eller ser.
Och så fungerar jag mycket som fotograf i min egen relation till mig själv.
Just att jag inte ifrågasätter mina impulser utan istället låter det ske.
Kanske att jag ifrågasätter långt efteråt, men oftast då för att jag sett ett mönster i det jag gjort och vill veta mera om varför jag dragits till en viss typ av komposition eller annat i mina bilder.
Jag värdesätter min egen integritet väldigt mycket på fler än ett sätt.
Och jag värdesätter min egen väg och mitt eget sätt i hur och vad jag fotograferar.
Jag söker någonting som ska komma ur Mötet mellan mig och den jag porträtterar mycket mera än att jag vill visa någonting jag redan innan jag tagit bilden bestämt mig för hur det ska se ut eller vara.
Det Kan också hända att jag vill visa den jag porträtterar någonting jag ser i denna person och att detta blir huvudmålet för en plåtning.
Men oftast är allting en enda stor improvisation där jag inte innan kameran kommer fram har några som helst bestämda mål.
Jag vill att mina fotografier kommer till mig, inte att jag gör mitt allt för att "fånga dem"... om ni förstår hur jag menar?
Men nu är det dags att sluta skriva för en stund, det känns så frustrerande att inte finna orden tillräckliga nog för att förklara.
Jag vill ändå pröva att göra det litegranna, för att se vad som sker.
Men jag märker mer och mer att jag inte kommer att lyckas utan att behöva bli mera personlig än vad jag känner mig bekväm i att vara.
Internet och jag verkar fortfarande ha svårt för att komma överens helt enkelt.
Mvh,
Alexander
Jag såg trappan som ett oerhört häftigt komplement till hennes kropp och försökte att göra någonting med det hela helt enkelt.
Jag älskar det trapphuset med de gamla knarrande trappstegen och det härliga kalla ljuset som sken in från innergården och kände att här Måste jag porträttera Marine.
Och resten av bilderna kom väldigt naturligt till oss.
Det är ett väldigt bra flöde mellan just mig och henne, både som vänner och som modell-fotograf.
Och allting improviserades ihop helt och hållet.
Grundidén var att vi ska fota i trapphuset och vi hade inga andra utgångspunkter än så.
Sen sker det någonting i mina fotografiska möten som jag inte kan eller ens Vill försöka sätta ord på eller försöka förklara... och detta gör det något svårt för mig i situationer som denna.
Mycket för att det kräver av mig att jag ska öppna mig på ett personligt plan, vilket helt enkelt inte känns bra (framförallt inte inför främmande människor).
Sedan så dras jag också till att jag inte heller vill ha någon förklaring allt som oftast när jag ser andras intima bilder de tagit.
Jag vill drömma ihop en berättelse kring det som sker i bilden jag ser på alldeles själv utan att få allting serverat.
För mig är det lite som att gå på en magishow... jag vill inte få allting förklarat för mig för att jag ska "förstå" eller "uppskatta" det jag sett eller ser.
Och så fungerar jag mycket som fotograf i min egen relation till mig själv.
Just att jag inte ifrågasätter mina impulser utan istället låter det ske.
Kanske att jag ifrågasätter långt efteråt, men oftast då för att jag sett ett mönster i det jag gjort och vill veta mera om varför jag dragits till en viss typ av komposition eller annat i mina bilder.
Jag värdesätter min egen integritet väldigt mycket på fler än ett sätt.
Och jag värdesätter min egen väg och mitt eget sätt i hur och vad jag fotograferar.
Jag söker någonting som ska komma ur Mötet mellan mig och den jag porträtterar mycket mera än att jag vill visa någonting jag redan innan jag tagit bilden bestämt mig för hur det ska se ut eller vara.
Det Kan också hända att jag vill visa den jag porträtterar någonting jag ser i denna person och att detta blir huvudmålet för en plåtning.
Men oftast är allting en enda stor improvisation där jag inte innan kameran kommer fram har några som helst bestämda mål.
Jag vill att mina fotografier kommer till mig, inte att jag gör mitt allt för att "fånga dem"... om ni förstår hur jag menar?
Men nu är det dags att sluta skriva för en stund, det känns så frustrerande att inte finna orden tillräckliga nog för att förklara.
Jag vill ändå pröva att göra det litegranna, för att se vad som sker.
Men jag märker mer och mer att jag inte kommer att lyckas utan att behöva bli mera personlig än vad jag känner mig bekväm i att vara.
Internet och jag verkar fortfarande ha svårt för att komma överens helt enkelt.
Mvh,
Alexander