Pratas mycket om iso vid beskärning. Även i den här tråden.
Har en liten fråga, om vi säger att kamera med aps-c sensor har 12 mp och fullformataren har 24 och man gör om bilden till samma utsnitt hur blir iso förhållandena då?
Blir det fortfarande till fullformatarens fördel?
Som Erland säger, det generella svaret är att beskär du till aps-c så får du brusegenskaperma hos aps-c. Antalet pixlar spelar i praktiken oftast en försumbar roll (och de små skillnader som finns kan slå åt bägge håll).
Sedan, som andra påpekat, finns det också vissa skillnader mellan olika gamla sensorer, men där pågår en slags utjämning. Förr var skillnaderna ganska tydliga mellan ett par sensorer som var ett par år olika gamla. Idag har den utvecklingen saktat in och även om sensorer fortfarande blir bättre med tiden så blir skillnaderna från ett år till ett annat gradvis allt mindre.
En tredje faktor som en del har nämnt är att mindre sensorer rent generellt tenderar att ha en mer avancerad teknik än större. Så som tillverkningsekonomin ser ut kan man av flera skäl kosta på sig mer avancerad teknik i en mindre sensor. Under några år låg till exempel aps-c-sensorer ofta några år före småbildssensorer, och småbildssensorer låg flera år före mellanformatssensorer. Men på den tiden låg också Four Thirds-sensorer några år efter aps-c, fast de var mindre. Idag kan man nog ganska svepande säga att alla systemkamerasensorer, från Four Thirds via aps-c till småbild ligger på i stort sett samma tekniknivå. Även de mellanfomatssensorer som görs med cmos-teknik är numera ikapp sina mindre kusiner teknikmässigt. Däremot är det så att sensorer i riktigt små storlekar, i synnerhet sådana som görs i enorma tillverkningsserier som mobilsensorer, som har mer avancerad teknik. Men de har i gengäld så mycket mindre yta att den tekniken inte ens är i närheten av att kompensera för storleksfördelarna hos en större sensor.
Så idag stämmer generellt principen att en dubblering/halvering av ytan (som ju steget aps-c till/från småbild ungefär är) nästan alltid ger ett stegs prestandaskillnad.
Men det finns sedan en prestandafaktor ytterligare som förvånansvärt ofta glöms bort i diskussioner, och det är hur en sensor (och dess utläsning m m) är optimerad. Skillnaderna mellan Nikon D5 och D500 är ganska talande där. De är ungefär jämngamla teknikmässigt och de skillnader man kan se mellan dem beror huvudsakligen just på lite olika prioriteringar. Beskär du en D5-bild till aps-c kommer D500 vara den bättre kameran på låga iso, med ett märkbart större dynamiskt omfång. Men en bit upp i skalan jämnas skillnaderna ut och skruvar du upp iso rejält högt så är det D5 som är bättre (fortfarande ser jag på en beskuren D5, t.ex. körd i DX-läge). D500 har mer (än D5) optimerats för att vara en universalkamera, D5 har optimerats för utläsningshastighet och för prestanda på riktigt höga iso.
(nu kan någon anmärka att D500 ju har nästan lika hög utläsningshastighet som D5, 10 bilder/sek vs 12 bilder/sek, men dels kan D5 faktiskt gå upp till 14 bilder/sek (utan AF) och dels borde egentligen D500 klara nästan dubbla hastigheten jämfört med D5 eftersom det är svårare (mer energikrävande) att läsa ut en stor sensor snabbt än en mindre)