En distad elgitarr (eller distortion öht) är ju, rent tekniskt, det som är allra svårast att återge då distortionen gör att man i praktiken har oändligt många övertoner. Det spelar alltså, rent teoretiskt, ingen roll om man kan återge frekvenser upp till flera GHz, det blir ändå en appromixation.
Och som jag varit inne på tidigare så är det en definitionssak vad som är "naturligt". Att, som vinylmediat, färga ljudet med en ickelinjär frekvensgång kan omöjligt ligga närmare originalet än vad man hamnar med en linjär frekvensgång.
Lyssnar man live så får man ingen distortion (annat än om det är så högt att trumhinnan "bottnar"), vilket rimligen innebär att så lite distortion som möjligt är så nära originalet som möjligt.
Det finns inte heller något brus, annat är ljud från publik, eller, i dessa moderna tider, ventilationsanläggningar, i en del lokaler. Alltså bör så lågt brus som möjligt vara så nära originalet som möjligt, osv osv osv.
Hurvida man sedan kan tillgodogöra sig frekvenser som ligger över 20kHz (eller neråt 16kHz för en genomsnittslig vuxen) man kan tvista om.
Själv tror jag att man kan det. Jag kan KÄNNA (men inte höra) att en datorskärm är igång, trots att horisontalavlänkningen ligger på en mycket högre frekvens än på en TV, där jag faktiskt hör den.
Så, visst, där har dagens CD-media ett tillkortakommande, förutsatt att man har högtalare som faktiskt kan återge frekvenser över 20kHz.
Att sedan Ella Fitzgerald kan svänga otroligt mycket mer från en simpel köksradio än "dire straits" från en anläggning för hundratusentals kronor är en helt annan sak.
Edit:
Ang. live: Hur vet man att en violin låter som en violin och inte något annat? Rummet färgar ju dess ljud.