Att kollektivt i förening vägra leverera kallas att strejka. Det har historiskt i vissa fall varit enda sättet att bli överens om de förhållanden som skall råda och vara långsiktigt hållbara.
Ja jag var en av de som ledde strejken på Linjeflyg om det var 1970 eller 1971 och deltog i förhandlingarna, så jag vet t.o.m. vad en vild stejk är och hur systemet funkade redan då för att lägga lock på dessa. Den hanteringen utvecklade de sossestyrda facken efter strejken i malmfälten. Gick inte så där jättebra för oss heller. Slutade med att jag lämnade LIN rätt snart efter det och jag lämnade även mitt första yrke som flygtekniker för evigt.
Innan ni fotografer på allvar tar er an Bonniers så kan ni ju värma upp er med att läsa "Typerna och den datoriserade draken" som skrevs av Sture Ring på DN från 1981. Lustigt nog producerad av Förlags AB Marieberg och tryckt hos DN:s tryckeris Civilavdelning.
Jag följde utvecklingen på nära håll på DN då jag jobbade ett tag för en liten ingenjörsfirma (INGOL) som var inhyrd bl.a. för att hjälpa till med ombyggnad av tryckverken för den nya tekniken som kallades "direktlito". Man ersatte gjutningen av de sadelformade högtrycksmatriserna med en distans i aluminium som man kunde spänna fast "offsetplåtarna" i. Sedan måste en del valsar förkoppras för att stå emot det vatten som dessa gamla tryckverk inte var gjorda för.
Det hade varit mycket av "förhandlingar, konflikter och strejker" på DN/Expressen under 70-talet och konflikterna på DN var de kanske första stora kraftmätningen i Sverige mellan anställda och fack kring datoriserad produktion. Det var ingen tillfällighet att de gjorde allt för att knäcka grafikerna. De som jobbade på DN hade kunnat driva upp sina löner mer än många andra i den grafiska branschen därför att de helt jobbade med färskvara. Jag ska inte säga att det begicks produktionssabotage men det räcker ju med att säga att under den tiden jag jobbade där så hände det rätt ofta att pappersbanan gick av och för att det skulle ske räckte det med att någon kom åt en papperskant så där i förbigående och då tickade pengarna iväg snabbt. Det kanske inte blev några tidningar till Gotland den dagen t.ex.
Inte ens DN hade råd med detta och än värre var det för de som tryckte veckotidningarna. Men de som tryckte veckotidningar kom snart på att de kunde parera de lönekostnader som DN-grafikerna drivit upp genom att helt enkelt trycka i andra länder. Så tidningen "SE" började man trycka i Finland, om jag inte missminner mig och en del annat trycktes i Ungern. Det var mer lönsamt att trycka i Ungern och skeppa tidningarna till Sverige än i Sverige. Idag finns inte längre några tryckhallar i Bonnier-husets gatuplan. Jag jobbade där också (uthyrd av INGOL) under en sommar i djuptryckstryckeriet och tryckte veckotidningar. Så de som var med att betala DN-grafikernas initiala framgångar var de som fick sparken i veckotidningsproduktionen. De var grafiker de med.
Mig veterligen har väldigt lite sagts om denna outsorcing av trycktjänster som belv resultatet i den delen av tryckbranschen som inte tryckte färskvara.
Nåväl "journalisterna" blev vinnarna efter dessa konflikter för de tog över mycket av grafikernas jobb. De fick skriva in texterna direkt i datorsystemen och de som sysslat med korrekturläsning avskedades de med för deras jobb gjordes av stavnings- och avstavningsprogrammen. Grafikerna snackade om att kvaliteten på tidningarna skulle rasa och det gjorde den men under den här tiden var det inte det som var det värsta, utan att man hade så stora initiala problem med tekniken. Offset-plåtarna som gick direkt mot det hårda och slipande pappret istället för mot gunnivalsar som i riktiga offset-pressar var för mjuka och höll inte. Många fick länge bleka tidningar som knappt gick att läsa eller tidningar med sidor som var helt blanka. I det sammanhanget var journalisternas taskiga stavning eller avstavning det minsta problemet i sammanhanget. Bonniers fick rätt även där. Idag har datorprogrammen blivit bättre på stavning och avstavning och det är tillräckligt bra för att endast en mycket liten del av läsarna ska orka tjafsa.
I mitten av 1800-talet illustrerades tidningarna av xylografer som ristade dessa illustrationer med kopparsticksverktyg i ändträ av boxbomträ. När så filmtekniken kom så slogs dessa obarmhärtigt ut då fotografering var oerhört mycket effektivare och billigare än xylografin. Nu står vi i slutet av "fotografernas era" där framställningen av digitala fotografier effektiviserats oerhört starkt och där det nu finns DAM-system som kan utföra det efterarbete som bara fotograferna kunde i början. Det blir inte alls lika bra som om jag skulle ha gjort det säger kanske fotografen. "Nää vi vet det" , säger den som tidigare hade fotografen anställd, "men det blir tillräckligt bra för att ingen ska bry sig". Har ni hört det förr?
Förvänta er inte någon "rättvisa" i en konflikt med ett företag som Bonnier för de gör vad de gör för att de kan göra det de upptäckt att de faktiskt kan. Återigen, grafiska facket på DN/Expressen var ett väldigt starkt fack och de var kanske det starkaste och mest taktiskt drivna fack som vi sett i Sverige men inte ens de hade en chans mot Bonniers. Men lycka till ändå. Ni kommer behöva det.
