Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Bildens oskrivna regler.

Produkter
(logga in för att koppla)
Måste påpeka att plastisk komposition inte är samma sak som materiell komposition.

I detta fallet fotografi, är materiell komposition hur vi använde ljuset, filmen och pappret.

Plastisk (för er som inte vet vad det betyder, så tänk visuellt mönster och uttryck) komposition rör mera hur man bygger upp ett motiv med tredjedelar, gyllene snitt cirklar, ramar, diagonaler, rörelsedynamik etc...

Vilket betyder att motljus med eller utan upplättnings blixt faller i kategorin materiell komposition, emedans var jag sätter modellen i bildytan är en plastisk kompositionell fråga.

För mer info om Materiell, pastisk och ikonisk komposition rekomenderar jag boken Bildtolkning av Jan-Gunnar Sjölin som ges ut av Studentliteratur.
Mycket bra bok, inga regler i den mest tolkningsmöjligheter.

Chris
 
Jekas skrev:
Som kreativ amatörfotograf med en estetisk grund kan jag många gånger störa mig på fotografins alla oskrivna regler vad gäller hur bilder får och ska se ut. Tex att de inte får vara för utfrätta, för mörka, att himlen inte får vara för ljus etc. Det är synd då jag anser att man bör individualisera bilder istället för att "rama in dem alla i samma sorts ram". Det gör mig frustrerad att min konstnärliga sida inte är den som har mest att säga till om. Det känns som om dessa regler är förlegade i dagens läge när vi har alla möjligheter att sudda ut gränserna mellan klassiskt foto och abstrakt konst.

Du får ursäkta men jag tycker att klyschorna haglar tätt i det där inlägget.

Du, jag och alla andra har förvisso all rätt i världen att vara hur "individuella" och "kreativa" vi vill. Dock är det ju så att det faktum att man tycker sig vara individuellt konstnärlig inte ger någon sorts dispens gentemot andras smak och omdöme så att de ska acceptera ("betrakta och gilla") vad man nu producerar oavsett vad skräp det är.

Om du fotograferar enbart för ditt eget höga nöjes skull och inte bryr dig om hur andra ser på dina verk så spelar det ju ingen roll. Då spelar ju i princip ingenting någon roll...

Vad jag vill säga är att om, jag repeterar, om det är så att du väljer att sticka av bara för avstickandets skull och får negativ kritik, så gör du dig själv en björntjänst om du sluter dig själv som en mussla och tänker att det är fel på alla de andra för det är du som är den stora nydanande kreativa konstnären istället för att ta åt dig av kritiken.

Nu säger jag inte att just du är sån och ta inte åt dig isf. men ditt inlägg stämde så pass bra på en viss "stämning" som jag har gått och stört mig på att jag var tvungen att skriva av mig lite... ;-)

Det är ju trots allt så att "reglerna" om bildkomposition (rekommendationer eller riktlinjer är som sagt bättre benämningar) är just den estetiska grunden. De är egentligen inte kompositionsinstruktioner utan snarare förklaringar till varför vissa typer av bilder som är uppbyggda på ett visst sätt, "fungerar" på så sätt att de går hem hos betraktaren. Ingenting hindrar en bild som inte "följer reglerna" från att också fungera men för den skull kan man inte förneka att kompositionsläran bygger på lång samlad erfarenhet av vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Värt att beakta är också att det faktum att en person i sin negativa kritik hänvisar till en viss regel som förslag på hur något kan göras bättre, inte behöver innebära att personen sågar bilden just för att den inte följer regeln.
Det kan ju lika gärna vara så att betraktaren helt enkelt inte gillar bilden eller en del av den för det bara ser fel ut eller för att månen är i nedan och hänvisar till reglerna som ett exempel på vad man kan falla tillbaka på.

Effekten kanske blir densamma i praktiken men det ligger en skillnad i drivkraften till kommentaren.

Det som stör mig är alltså att det verkar vara inne att producera något man påstår är "regelbrytande kreativ konst" men som egentligen bara är låg kvalitet och sedan kalla alla som kritiserar en för traditionella, konservativa, inskränkta okonstnärliga tråkmånsar.

Sammanfattningsvis: Att en bild följer en viss regel gör inte bilden bra. Men det man ska komma ihåg är att omvänt gäller också att det faktum att en bild inte följer en viss regel inte heller gör att bilden är bra.

Som exempel kan jag använda modellbilden som det länkades till tidigare:
http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm?set=lp&ID=222933

Fotografen får som sagt informera betraktaren om att överstrålningen är gjort med flit. Men spelar det någon roll om det är avsiktligt? Är det inte resultatet som räknas?


Chris: Indelningen i materiell och plastisk komposition är ny för mig. Har jag fattat det rätt om jag tolkar ditt inlägg som att plastisk komposition är den traditionella bildkompositionsläran om bildelementen och deras placering i bildytan medan materiell komposition handlar om hur man finner eller skapar de aktuella elementen?
 
Svar till Erik

Okej, så här är det. Plastisk betyder i modern konstteori "vissuellt illusoriska mönster", men har även den betydelsen att allt som finns i en bild är uppbyggt av uttryck. En vit duk med en svart fyrkant
i nedre vänstra hörnet visar tre plastiska utryck

1) vit "bakgrund"
2 svart fyrkant
3) placerad i vänster nedre hörn.

detta kan man säga är det du menar med klassisk bildkomposition. Skillnaden är att amatörböcker som "bildkomposition" av Ulf nånting som fanns på bokrean, ofta blandar ihopa plastiska och materiella egenskaper.

de materiella egenskaperna är vilket medium du väljer att arbeta med, vilka färger du väljer, vilken typ av färg (olja, akryl, akvarell, tuch, foto etc) du väjer och hur du applicerar dessa material på "duken".

I exemplet med bilden Skogen av Jesper Person är valet att modellen lutar sig mot et träd plastisk komposition, att vi sedan väljer att visa trädet i höger halva och modellen i mitt sektionen av bilden formandes fyra paraleller (den tomma ytan, modellen, trädet, tomma ytan igen) är alla plasitiska.

Valet att placera en ljuskälla (i detta fallet solen) bakom modellen för att skapa ett dis är materiella val.

Varför?
Jo vi måste ta vårt medium med i beräkningen, i fotografin använder vi ljuset som pensel, där av namnet fotografi som komemer från grekiskans photos (ljus) grafika (rita), alltså är ljuset en materiell egenskap.

Hoppas att det besvarar frågan.


En kommentar ang. Eriks inlägg.

Jag förstår inte riktigt vart du vill komma med ditt inlägg.

Det första stycket handlar mest om hur illa du tycker om konstnärlig frihet om jag förstått saken rätt, vilket jag misstänker att jag inte gör. För jag får inte riktigt ihopa det med resten av inlägget.

Kan du förklara vad du menar igen?



Chris
 
Ok, vi får se om jag lyckas uttrycka det bättre den här gången.

Vad jag stör mig på är pretentiösa självutnämnda "esteter" som hävdar att något betraktaren upplever som skräp egentligen är stor konst och att betraktaren på något sätt är dum när han inte inser detta.

Att försvara sin bild med att det var ett medvetet val att kapa vid fotknölarna och att låta en lyktstolpe sticka upp ur någons huvud är meningslöst då det i princip inte förändrar hur betraktaren upplever bilden. Jag hävdar att huvudregeln är att om fotografen måste förklara att ett visst kritiserat förhållande i bilden beror på ett kreativt beslut från dennes sida, då är det fotografiet det är fel på och inte betraktaren.

Om det "nya greppet" tvärt om är lyckat så lär betraktaren per definition ge positiv respons, t.ex. "Fan vad fräckt att du kapade fötterna!".

Vad jag menar är egentligen att även om intrycket av en bild går att relatera till de olika "regler" som utgör kompositionsläran, likväl som det går att använda reglerna till stöd när man komponerar bilder, är det ytterst ändå varje betraktares känsla för vad som ser bra ut som fäller det slutgiltiga avgörandet.

Alltså: Bara för att kritikern hänvisar till en viss kompositionsregel behöver inte det innebära att det är observationen av regelbrottet i sig som är upphov till kritiken. Det kan lika gärna bero på att bilden inte känns rätt och att regellösningen är det mest lättillgängliga åtgärdsförslaget.

Det förekommer givetvis att betraktaren är antingen en nybörjare eller gammal rabiat regelfascist som förläst sig på Ulf Sjöstedt och sågar bilden på nästan automatiska grunder men jag tror att man gör sig själv en björntjänst om man som fotograf utgår från att det är så ens publik tänker.

Avslutningsvis vill jag påpeka att mina exempel naturligtvis är tillspetsade och stereotypa i bästa högkontrastigt svartvitt för att kunna tjänstgöra som just exempel.
 
Intressant diskussion och bra inlägg:
Har dock inget mer att tillägga, men ett par tänkvärda citat kanske är på plats :)


"There are no rules for good photographs, there are only good photographs."
Ansel Adams

"Bad artists always admire each other's work"
Oscar Wilde

"The purpose of art is washing the dust of daily life off our souls."
Pablo Picasso

"Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once we grow up."
Pablo Picasso

"We all know that art is not truth. Art is a lie that makes us realize the truth."
Pablo Picasso

"Every portrait that is painted with feeling is a portrait of the artist, not of the sitter."
Oscar Wilde

"No great artist ever sees things as they really are. If he did, he would cease to be an artist."
Oscar Wilde

"I don't believe it. Prove it to me and I still won't believe it.
Douglas Adams

"A common mistake that people make when trying to design something completely foolproof is to underestimate the ingenuity of complete fools."
Douglas Adams
 
Vad gäller rent tekniska "regler" som t.ex. igengrodda skuggor eller utfrätta högdagrar så tycker jag man kan se det på två sätt:
- Bilder där man medvetet jobbat med ovanstående som en effekt i bilden. Blygsam som jag är så hänvisar jag till ett eget exempel: http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm?set=lp&ID=119046
Här var meningen att bakgrunden skulle vara utfrätt. Sålunda bryter jag väl uppenbarligen mot "regeln" om full täckning hela vägen, men nog vinner bilden på den utfrätta bakgrunden. Jag tror inte den skulle vara lika bra (om den nu är bra) om den fula, gråa garageväggen bakom hade synts istället...
- Bilder där man bryter mot "reglerna" pga bristande kunnande, t.ex. ännu en av mina egna bilder: http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm?set=lp&ID=114980
Här är det väl knappast så att bilden vinner på att de högsta dagrarna är utfrätta?
Naturligtvis får man bryta mot "regler", men det ska inte bero på taskigt kunnade utan på ett medvetet val. Och det finns ju inget som garanterar att bilderna blir bättre bara för att man bryter mot konventionen? De kan bli det, men de kan oxå bli usla. Jag uppfattar gärna att folk som gnäller om "regler" gör det därför att de är för lata för att lära sig, och istället ska skapa "konst" genom att bryta mot regler eller konventioner. Och sen blir de förbannade och missförstådda när folk inte gillar deras alster.

/Tor (som är dålig på konstteori men har en del åsikter)

(och som inser att han upprepat vad vissa redan sagt ovan)
 
Okej....


Vad är bra "konst" enligt er då? (allmänn fråga till alla)

Jag som är i branchen på så sätt att jag arbetar på en konsthall och studerar inter-artiella förhållanden, har även jag mycket bestämda åsikter om definitionen på bra kons och var skillnade ligger på ett skickligt utfört hantverk.

Jag vill bara höra era definitioner före jag babblar på =)

Chris =)
 
Som jag ser det är det viktigt att tänka på att konst inte behöver vara vacker och skapa vällustkänslor hos betraktaren. Det kan också vara provocerande, skrämmande eller vad som helst.

Det gör att konst som jag ser det är kommunikation och grunden för all kommunikation är att den måste ta sig igenom bakgrundsbruset. Dvs för att vara konst måste bilden nå fram till betraktaren på något sätt.
 
Jag håller definitivt med om första stycket i ditt inlägg, men det andra stycket skriver jag inte under på.


Om grunden för alla konst är kommunikation som ska komma fram klart utan förvanskning och ta sig igenom "bakgrundsbruset", så är denna text som jag skriver här ett stycke solklar konst för dig. Då du kan läsa den och förstå vad jag menar.

Då är räkningen du får från hyresvärden i slutet på månaden konst.

Nope håller inte med dig....
Ska ge min definition lite senare, ska bara låta fler få svara först, innan jag rör om i grytan =)

Chris
 
Danyael_X skrev:

Om grunden för alla konst är kommunikation som ska komma fram klart utan förvanskning och ta sig igenom "bakgrundsbruset", så är denna text som jag skriver här ett stycke solklar konst för dig. Då du kan läsa den och förstå vad jag menar.

Då är räkningen du får från hyresvärden i slutet på månaden konst.

Chris

Nu tror jag du är ute och cyklar rejält. Daniel säger inte att kommunikation är lika med konst. Han säger att en förutsättning för att någonting ska vara konst är att det kommunicerar, men inte att kommunikation är det enda krav som behöver uppfyllas för att något skall vara konst.
 
Tack Tor. Precis så menade jag.

Sen kom jag att tänka på uttrycket "det är väl ingen konst" i meningen att någonting är lätt. Det väckte tanken att konsta kanske inte ska vara lätt, eller att konst ska vara en ansträngning utöver rutinen om ni förstår hur jag menar. Att bara trycka av en bild helt slumpvis med kameran utan att en titta i sökaren är kanske inte konst oavsett hur bra bilden råkar bli. Jag säger nu inte att det är så men det är värt att fundera på om prestationen bakom konstverket är viktig eller om det bara ät "slutprodukten" som spelar roll.
 
Vad är bra konst?

Först kanske man ska besvara frågan "Vad är konst?"?

Sen är ju ordet "bra" relativt, så bra för mig kanske är dåligt för en annan.
Så det är svårt att ge ett exakt svar.
Situation, syfte och sammanhang är också viktigt för konsten.

Bra konst behöver inte vara fin eller tekniskt fulländad, men den måste väcka en känsla.
Den kan provocera, ifrågasätta, uttrycka, skämta, berätta eller bara vara.
Bra konst tycker jag ska vara kreativ och orginell.

Jag har tyvärr inget riktigt bra svar på frågan, men jag vill gärna höra vad ni andra kommer fram till :)
 
Intressant, alla vet vad "bra" konst är, dvs något som de kan relatera till och uppskatta de känslor och ikoniska relationer som finns i en bild.

Med Ikonisk relation, menar jag att en bild på en blomma kan relateras till den faktiska världenoch vi känner igen blomman som en tulpan och inte en ros. Detta är för enklat, men förklarar vad det betyder.


Men ingen kan ge en definition på vad konst är.

Nu ska jag ge min bild på konst, som jag delar med Scott McCloud (serieskaparen bakom Zot! mfl). Man kan dela in konst i 6 nivåer.

1. Ide/mening
2. form
3. Idiom/genre
4. Struktur
5. Hantverk
6. Yta.

Se det som en lök eller ett äpple, där Idéen är kärnorna och Ytan är skalet på äpplet.

Alla börjar i stort sett alltid med ytan, en del kanske har en vag aning om vad grund iden är eller kanske vilken form och struktur de vill arbeta med.

Iden är själva kärnan, det essentiellt viktigaste, själva innehållet i det som kreatören vill förmedla. Det kan vara känslor, filosofi eller liknande.

Formen är hur verket ska gestaltas. I en bok, en serietidning, en staty, ett foto eller kanske en oljemålning.

Idiomet eller genren är vilken "skola" eller "-ism" verket hamnar i. Detta bestämmer i sintur vilket vokabulär man använder sig av när man försöker kommunisera sin ide. Även om ett verk inte hamnar i ett etablerat eller känt genre eller ism så är det alltid del av en genre, sin egen. Man kan ju faktiskt ha skapat en ny genre.

Strukturen, hur sätter jag ihopa mitt verk, vad ska jag ta med och vad ska jag utelämna för att få fram min ide så bra som möjligt. Det är här vi komponerar verket.

Hantverket, nu har vi den sora uppgiften att använda de praktiska kunskaper och erfarenheterna vi har för att lösa problemen i skapandet av verket. Att får jobbet gjort.

Ytan. Det vi ser, det mest uppenbara av ett verk.
Och det mest iögon fallande och kanske mest ointressanta. Vår exponering av vårt verk.

Om vi har ett verk som bara består av yta så är det som ett äpple som är rött och fint, men när vi biter i det för att ta en tugga så är det ihåligt och intet sägande. Där fins inget innehåll.

Och som jag sa de flesta av oss börjar med just ytan, och börjar försöka (i vårt fall) ta bilder som ser ut ungefär som våran favorit fotograf. Min favorit fotograf är Ansel Adams (och Man Ray), så jag tar min nikon och beger mig ut i naturen och börjar ta bilder, och efter ett tag så anser jag mig ta bra bilde, mina vänner tyker att jag tar bra bilder.

Nästa naturliga steg är att jag tar mna bilder till en riktigt fotograf. Jag träffar säg, Dawid eller Lennart Nilsson på något galleri. De sågar mina bilder totalt.

Så jag får börja om och lära mig mitt hantverk, jag går på en konsthögskola och lär mig fotografering från grunden och upp till medelsvår och halvavancerade tekniker. Nu kan jag nog få ett jobb som porträttfotograf eller fotojournalist i nångon minder stad, men jag utmärker mig inte från andra fotografer.

Men jag kanske vill mer, jag börjar experimentera och funderar ut de där riktigt kniviga och svåra kompositionerna, jag lär mig de finare skillnadena mellan olika toner, papper och framkallare, allt för att få fram ett så bra slut resultat som möjligt. jag lär mig olika gestaltnings tekniker och perspektiv. Nu kan jag strukturen, och antagligen är jag en av de bästa fotografern i landet till mitt yrkes kunnande.

Men jag ger mig inte, jag ser att vad jag gör gör alla andra, jag är bara bättre på det än de flesta. Jag vill ha en egen identitet, jag gör samma gammla saker fast på nya och spännande sätt, utveklar helt nya tekniker och till sist har jag gjort mig av med de gammla sakerna helt och hållet. Och nu har jag nått eliten i landet och får antagligen priser som erkänner mig ocm jag har tur. Fattigdom och utfrysning är oxså en möjlighet (se bara på Sture Johanneson och Lars Hildesbrant).

Nu kanske jag är nöjd, det vore de flesta, men kanske jag börjar få en känsla av att jag glömt bort något, nånting viktigt och fundamentalt. Och det är bara en tidsfråga innan jag ställer frågan
"varför gör jag detta?" och nu uppenbarar sig formen och iden för mig. Och jag kan välja, Vill jag säga någonting om livet, universum och allting genom min konst eller vill jag säga någonting om konsten i sig. och den kanske viktigaste frågan "har jag något att säga överhuvudtaget?"


Konst är ett verk som har alla 6 nivåer i sig, något som kommar att stå fast inför tidens tand och gälla för flera personer i flera generationer framför oss.
Och en konstnär är en som har gått hela den långa hårda vägen fram till de fundamentala frågorna som denne antagligen ställde när hon (eler han) började.

Alla som bara kommer till strukturen och Idiomet är bara väldigt skickliga konsthantverkare, som med största sannolikhet är internationellt kända (inte alltid, men oftast)

Och verk som bara kommer till strukturen eller idiomet är väldigt välgjort konsthantverk eller design produkt.

Det är därför som det är så svårt att veta vad som är "bra" eller "dålig" konst. Jag ser själv det som en skillnad i mellan "konst" och "konsthantverk" och i vissa få fall "dravel".

Dravel är folk folk som gör uppenbara plagiat eller inte ens försöker få ytan rätt. Lallandes idioter med andra ord. Men jag har bara träffat på två sådana i hela mitt liv så det är ingen risk att man blir utsatt för sånt =). Big Brother är dravel, West Wing är konsthantverk och Natrual Born Killers är konst.

Det är så jag ser på den humanistiska världen. Hoppas ni har orkat läsa mitt långrandiga babblande =)


Chris
 
Intressant, alla vet vad "bra" konst är, dvs något som de kan relatera till och uppskatta de känslor och ikoniska relationer som finns i en bild.

Men det är ju mycket skräpkonst som uppfyller denna beskrivning?
Måste jag uppskatta de känslor som konstverket förmedlar?
I abstrakt konst, finns det inga ikoniska relationer där? Vad händer då?



Konst är ett verk som har alla 6 nivåer i sig, något som kommar att stå fast inför tidens tand och gälla för flera personer i flera generationer framför oss.

Håller inte med här. Jag kan hålla med att konsthantverk kanske måste ha alla 6 nivåer i sig, men inte konst.
Jag menar att konst går att skapa utan skapelseprocessen, idé/syfte är det enda som behövs.

Tex. Dan Wolgers brukar ju skippa steg 2-6 i många fall. Är det inte konst då?
Om jag hittar ett godispapper på gatan så är det ju inte konst, men om jag hänger upp det på väggen, är det konst då? Eller är det bara en tavla? Om jag sedan ställer ut tavlan på Louvren, är det fortfarande inte konst då?

Om jag tar en bild på en skruvmejsel, rent dokumentärt. Är det konst?
Om jag tycker att den blev så fin så jag vill rama in den och hänga upp den. Är det konst då?
Om någon retar sig på att skruvmejseln ser ut som en fallosymbol. Är det konst då?
Om det sedan blir en debatt om skruvmejselns form och jag ställer ut tavlan i ett provokativt syfte. Är det konst då?

Barn kan ju inte läsa från början, är barnens bilderböcker konst?
Folk på 1300-talet kunde inte läsa och Giotto fick i uppdrag att måla berättelsen på kyrkväggen för att förenkla mässen. Var det konst då?
Är det konst idag? Har tiden skapat konsten?

Frågan är inte så enkel som man kan tro. Det är svårt att säga när konst uppstår...och vad som är konst och icke konst.
 
Jekas skrev:
Som kreativ amatörfotograf med en estetisk grund kan jag många gånger störa mig på fotografins alla oskrivna regler vad gäller hur bilder får och ska se ut. Tex att de inte får vara för utfrätta, för mörka, att himlen inte får vara för ljus etc. Det är synd då jag anser att man bör individualisera bilder istället för att "rama in dem alla i samma sorts ram". Det gör mig frustrerad att min konstnärliga sida inte är den som har mest att säga till om. Det känns som om dessa regler är förlegade i dagens läge när vi har alla möjligheter att sudda ut gränserna mellan klassiskt foto och abstrakt konst.


Vi lever idag i en tid när konsten ganska länge varit postmodern. Samhället är som bekant likt en seg ödla i jämförelse! Nu ser vi i samhället den liberalisering i förhållande till den "moderena" skapandetraditionen som avantgardekoonstnärerena upplevde/(inlevde) i spetsen omkring på -50talet (Duchamp mfl,,).

I det postmoderena samhället ligger det att individen ÄR i fokus, individens upplevelse av det den skapar ÄR det rätta oavsett vad modernismens "gränser" pekar på!

Alltså så är dessa skapanderamar och regler endast ett kvalitativt arv från en lång skapandetradition. Eftersom vi idag har kommit långt in i syntesen av moderent och postmodernt levene både inom och utom konstens arenor så är det ingen vitts i att hänga upp sig i dessa "förlegade regler", om du bryter dem så gör du bara som man gjort inom konsten i över 50 år. De som lever i den överetygelsen att du gör fel, blir färre färre och allt färre.

Viktigt är dock att INTE glömmma att förstå dessa oskriivna regler, hur de fungerar och varför de uppstått. De ÄR viktiga grunder att ha som avstamp!




Typiskt för det postmoderna tänket ÄR ju som begreppet antyder att man tar avstånd ifrån den tidigare dominereande traditionen. Men med tanke på modernismens stora och rika viktighet så vore det minst sagt onyttigt för den skapande att inte ägna den uppmärksamhet! Revolten borde du/vi i alltså spara oss för här, enligt mig!


(Detta är dock en långt gången förenkland bild, såklart!)

/Niclas,
 
jonasgauffin skrev:



Håller inte med här. Jag kan hålla med att konsthantverk kanske måste ha alla 6 nivåer i sig, men inte konst.
Jag menar att konst går att skapa utan skapelseprocessen, idé/syfte är det enda som behövs.


Hur då?. Om inte hela publiken är tankeläsare vill säga:)
Ett fysiskt objekt måste till? (möjligtvis inte om man jobbar med ljud?)
Sen kan ju idén vara det väsentliga, poängen.





jonasgauffin skrev:
Tex. Dan Wolgers brukar ju skippa steg 2-6 i många fall.


Hur menar du då? Lägger han ingen vikt vid formen?
 
anna carlsson
(ariadne) skrev:
Hur då?. Om inte hela publiken är tankeläsare vill säga:)
Ett fysiskt objekt måste till? (möjligtvis inte om man jobbar med ljud?)
Sen kan ju idén vara det väsentliga, poängen.

Jag kan ju ta något som redan finns och göra konst av, utan att förändra dess form. Bara förändra dess syfte och sammanhang, och därigenom skapa konst.
tex, en upphittad sten eller kanske en redan tillverkad sak, som en vägskylt kanske...

Hmm, intressant att du nämner att ett fysiskt objekt måste finnas...jag är inte helt säker på det faktiskt. Men jag vet inte...ska tänka på det :)



anna carlsson
(ariadne) skrev:
Hur menar du då? Lägger han ingen vikt vid formen?

Han lägger nog vikt vid formen, men han bestämmer inte alltid själv hur formen ska se ut och inte heller skapar han formen.
En gång så stal han en parkbänk på Liljevals som han sålde, konstverket blev alltså en saknad parkbänk på ett museum....

En annan gång anlitade han en reklambyrå att göra konstverk åt honom, han bara signerade dem...
 
jonasgauffin skrev:
Jag kan ju ta något som redan finns och göra konst av, utan att förändra dess form. Bara förändra dess syfte och sammanhang, och därigenom skapa konst.
tex, en upphittad sten eller kanske en redan tillverkad sak, som en vägskylt kanske....


jo, men det spelar ju ingen roll?
om formen är upphittad eller skapad av en själv.

jonasgauffin skrev:
Hmm, intressant att du nämner att ett fysiskt objekt måste finnas...jag är inte helt säker på det faktiskt. Men jag vet inte...ska tänka på det :)....


det enda jag kan tänka mig är ljudkonst (om inte själva "kroppen" bakom ljudet ( en människa, en bandspelare, ett piano) är en väsentlig del och en synlig del av verket.


jonasgauffin skrev:
Han lägger nog vikt vid formen, men han bestämmer inte alltid själv hur formen ska se ut och inte heller skapar han formen.
En gång så stal han en parkbänk på Liljevals som han sålde, konstverket blev alltså en saknad parkbänk på ett museum....

det beror väl på hur man menar med form också. nu var jag inne på materia och det fysiska, men ett verks form är ju också hur man prestenterar det. man kan inte prestentera en idé utan att ge det en kropp, en form?
 
menar att även omjag hämtar en sten ute på gatan så ger jag därmed idén en form.
likaväl som att jag själv gör en skulptur i lera.
 
ANNONS