Första erfarenheterna med E-300 för knappt 6 år sedan var att hitta rätt exponering och i förekommande fall vitbalansen. Erhöll så pass mycket bättre bildresultat från dess Kodak-sensor med att fota i råformat (.ORF) att jag övergick till att låta PC'ns datakraft räkna fram bilderna.
Den nyare E-400 hade en väsentligt träffsäkrare exponering och vitbalansering, men fortfarande behövdes en extern PC, framför allt eftersom kameran saknade intern brusfiltrering. Tyvärr blir de okomprimerade råfilerna relativt ohanterliga för denna 10 Mpixelkamera, så de flesta bilder tar jag i JPG med E-400 och sällan över 400 ISO. Alla senare lanserade kameror, dvs efter E-400 har haft inbyggda brusfilter och likt E-400 en tillförlitlig exponering och vitbalans, där i mitt fall bildkvaliteten från E-3 räckte ytterligare några snäpp uppåt på ISO-skalan. Dess inbyggda vitbalanssensor, vilken funnits även tidigare på E-1, hjälper till att leverera konsistent färgkvalitet.
Kontinuerliga framsteg inom halvledartillverkningen har möjliggjort ytterligare integration och prestanda hos bildbehandlingskretsarna, vilka Olympus väl tillvaratagit genom att se till att bildkvaliteten från t.ex. E-PL1 och nu senast E-5 nått ytterligare synbara förbättringar. Med en svagare optisk lågpassfiltrering så nås kamerans sensor av mer information till bildbehandlingskretsarna, som blivit kraftfullare att optimera fram en naturtrognare bild. Olympus gamla mantra med telecentriskt konstruerade objektiv har säkert bidragit till att det fortfarande lönar sig att förbättra kamerornas bildbehandlingskedja.
