Utomhus har man ofta scener som kameran kan gissa rätt, dock långt ifrån alltid. Med blixten har du problemet att det huvudsakliga ljuset kommer från kameran. Låt säga att du har motivet 5.5 meter bort, men du har någonting vid sidan mellan dig och motivet som bara är 2.7 meter bort och som också kommer med på bild. Denna sak vid sidan får då 4 gånger mer ljus på sig, kameran registrerar detta och väljer en mindre bländare alternativt mindre effekt på blixten, med resultat att motivet blev allför mörkt. Än värre blir det om den där saken dessutom är ljus, då kommer kameran att dra ned ännu mer med resultat att motivet längre bort blir kraftigt underexponerat. Detta är vådan av automatik (som alltså inte alltid gör saker lättare).
Gamla blixtar hade en skala på sidan där man helt sonika läste ut vilken bländare som gav rätt exponering för ett visst avstånd. Vid iso200 hade jag i exemplet ovan satt bländare 8 och motivet hade blivit bra, plain and simple (slutartiden är inte så noga och reglerar bara hur mycket av det befintliga ljuset som skall komma med).
Sama sak ute en solig dag utan blixt, i solsken så ger bländare 16 och en tid på samma som iso-talet rätt exponering, detta oavsett om man fotar något mörkt eller ljust, människa på sandstrand vid medelhavet eller snögubbe norr om polcirkeln, i synnerhet snögubben kommer kamerans automatik att gå bet på, ibland med så mycket som två hela steg (varje steg är en dubblering/halvering av ljusmängd).
Det hela kokar alltså ned till att lära sig hur mycket man måste kompensera med blixtkompensationen vid olika sorters motiv, hur automatiken kommer att reagera i olika situationer. Näe, just det, det är inte så lätt.
