Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Att skanna gamla diabilder. Tips & tricks

Produkter
(logga in för att koppla)
Om du har tagit bort dammet innan så behöver du inte använda nån dammfunktion, vilket såklart är det absolut bästa. Att köra bensin på foton skulle jag vara jäkligt försiktig med, vet inte om det skadar, men låter inte alldeles lysande idé att tvätta sin bildskatt i bensin.

Ingen fara alls. Har gjort det med många hundra bilder nu och det händer inte ett dugg med de bilder jag tvättat hittills. Överlägset bäst metod hittills och jag fick tipset här på FS. Vet inte frånvem meen tack för det har löst en massa problem för mig med att behöva klona skit i efterhand. Tvätta i bensin och blås rent och kör. Fem-max tio minuter och i två bad helst.

När du har digitaliserat så behöver du inte bry dig om dina plastrutor längre, för då är du ju hemma eller hur?

Mycket värre risker med att mekaniskt rensa bilder från ramklisterrester. Lätta att slinta och repa, men inga sådana risker med bensin. Men glöm inte vädra för det är ju inte riskfritt med bensin.
 
Det är inte 95-oktanig från närmaste mack man använder. Klart olämpligt.
Man ska använda kemiskt ren bensin, som brukar säljas i färgaffärer (och kanske fortfarande i vanliga livsmedelsbutiker av bättre sort).

Men om det räcker med en blåsborste så är det förstås snabbare, men man bör ha hyfsat dammfri miljö, annars blåser man bara runt dammet som snart lägger sig där man inte vill ha det.

Ja, precis ingen fulsoppa utan kemiskt ren bensin ska det vara.
 
Om 25 år

Ingen fara alls. Har gjort det med många hundra bilder nu och det händer inte ett dugg med de bilder jag tvättat hittills. Överlägset bäst metod hittills och jag fick tipset här på FS. Vet inte frånvem meen tack för det har löst en massa problem för mig med att behöva klona skit i efterhand. Tvätta i bensin och blås rent och kör. Fem-max tio minuter och i två bad helst.

När du har digitaliserat så behöver du inte bry dig om dina plastrutor längre, för då är du ju hemma eller hur?

Mycket värre risker med att mekaniskt rensa bilder från ramklisterrester. Lätta att slinta och repa, men inga sådana risker med bensin. Men glöm inte vädra för det är ju inte riskfritt med bensin.

Plastrutorna kommer jagvalltid kunna se, även när Apple och MS bytt operativ sjuttitolv gånger och inge n vet vad jpg mm är...... Smart backup, inte helt beständiga men det är inget
 
Nää, det är just det du inte kommer kunna göra. Ingen större upplevelse att kolla på negativ eller hur vare sig den är i svart/vit eller i färg. Att du skulle ta fram dina gamla dian och titta på dem efter en digitalisering ställer jag mig tvivlande till. Dessutom är just positiv diafilm det mest instabila och sämsta material vi har som fotomedia. Taskig DR och lågt infoinnehåll och kemiskt instabilt är det också över tid vid all jämförelse mot exv. svart/vitt, vilket leder till att man ofta väldigt snabbt tappar åtminstone den gröna kanalen.

Om man dessutom menar allvar med att digitalisera så måste orginalramarna slaktas.Visst kan man pilla in dem i Hama-ramar utan glas efteråt, men frågan är väl hur många som orkar det.

När bilderna är digitaliserade så har man en unik möjlighet att restaurera dem om man vill genom att efterbehandla dem i en bra RAW-konverterare och om man verkligen har långtidslagringsneuroser, så finns det en jättebra bot mot det också. Skaffa en riktigt bra fotoskrivare och skriv för guds skull ut de bilder du bara inte står ut med att de skulle försvinna.

Jag gick i pension förra veckan men har innan dess jobbade jag på Stockholms Stadsmuseum med att designa och utveckla integrationen av museets viktigaste digitala system: Fotografidatabasen och Föremålsdatabasen och göra publicering av alla museets digitala tillgångar i ett enda sökgränssnitt - Digitala Stadsmuseet eller digitalastadsmuseet.stockholm.se. Så här kan nu även du se vad som händer med färgbilder över tid:

http://digitalastadsmuseet.stockhol...eId=5002&sorting=ModifiedTimeAsc&search=cron*

Gustaf W:son Cronquist är en av våra viktigaste stockholmsfotografer och han är känd för att ha tagit många av museets tidigaste färgfotografier.

Så gamla färgbilder på plast är inget att hålla sig i tyvärr! Digitalisera så fort ni kan om ni har sånt för de blir sämre för var dag som går.
 
Nää, det är just det du inte kommer kunna göra. Ingen större upplevelse att kolla på negativ eller hur vare sig den är i svart/vit eller i färg. Att du skulle ta fram dina gamla dian och titta på dem efter en digitalisering ställer jag mig tvivlande till. Dessutom är just positiv diafilm det mest instabila och sämsta material vi har som fotomedia. Taskig DR och lågt infoinnehåll och kemiskt instabilt är det också över tid vid all jämförelse mot exv. svart/vitt, vilket leder till att man ofta väldigt snabbt tappar åtminstone den gröna kanalen.

Om man dessutom menar allvar med att digitalisera så måste orginalramarna slaktas.Visst kan man pilla in dem i Hama-ramar utan glas efteråt, men frågan är väl hur många som orkar det.

När bilderna är digitaliserade så har man en unik möjlighet att restaurera dem om man vill genom att efterbehandla dem i en bra RAW-konverterare och om man verkligen har långtidslagringsneuroser, så finns det en jättebra bot mot det också. Skaffa en riktigt bra fotoskrivare och skriv för guds skull ut de bilder du bara inte står ut med att de skulle försvinna.

Jag gick i pension förra veckan men har innan dess jobbade jag på Stockholms Stadsmuseum med att designa och utveckla integrationen av museets viktigaste digitala system: Fotografidatabasen och Föremålsdatabasen och göra publicering av alla museets digitala tillgångar i ett enda sökgränssnitt - Digitala Stadsmuseet eller digitalastadsmuseet.stockholm.se. Så här kan nu även du se vad som händer med färgbilder över tid:

http://digitalastadsmuseet.stockhol...eId=5002&sorting=ModifiedTimeAsc&search=cron*

Gustaf W:son Cronquist är en av våra viktigaste stockholmsfotografer och han är känd för att ha tagit många av museets tidigaste färgfotografier.

Så gamla färgbilder på plast är inget att hålla sig i tyvärr! Digitalisera så fort ni kan om ni har sånt för de blir sämre för var dag som går.

Jadu det är tur stt du finns som sitter inne med sanningen. Så dumt av mig att försöka uttrycka en annan och helt befängd åsikt när det finns någon som vet, och inte hade jag fattat att man måste pilla ut plasten ur ramen...

Skall aldrig tycka till igen
 
Det är förstås helt valfrit hur man vill göra med sina gamla diabilder efter att man skannat dom (eller om man helt låter bli). Nu handlar ju dock tråden om just hur man skannar dem på bästa sätt, och Sten-Åke ger en hel del bra tips (och har tack vare sitt tidigare yrke god kunskap och erfarenhet kring vad som krävs). Att vara sarkastisk hjälper ju vare sig dig själv eller andra och leder mest till dålig stämning.

Grattis till pensionen för övrigt, Sten-Åke :)
 
Det är förstås helt valfrit hur man vill göra med sina gamla diabilder efter att man skannat dom (eller om man helt låter bli). Nu handlar ju dock tråden om just hur man skannar dem på bästa sätt, och Sten-Åke ger en hel del bra tips (och har tack vare sitt tidigare yrke god kunskap och erfarenhet kring vad som krävs). Att vara sarkastisk hjälper ju vare sig dig själv eller andra och leder mest till dålig stämning.

Grattis till pensionen för övrigt, Sten-Åke :)

Ber om ursäkt att jag uttryckte mig sarkastiskt. Förlåt Sten-Åke !
 
Det är OK Lennart! Sluta inte skriv för en sådan skitsak. Alla har rätt till sin uppfattning och i just dessa fall så finns det verkligen få saker som är helt rätt! ... men det finns däremot en massa saker som är mindre rätt än annat.

Det är inte bara min sanning att vi nog inte har så mycket annat att ty oss till än en digitalisering. Det är nog rätt vedertaget att speciellt färgfilm tappar kvalitet med ibland oanad hastighet. Det är nog heller inte speciellt kontroversiellt att hävda att enda kända sättet idag att rädda dessa bilder och hindra ytterligare kvalitetsförluster är att digitalisera dem.

En digitaliserad bild är 100% stabil och kommer aldrig förlora kvalitet så länge man ser till att den förblir läsbar. Det är den stora utmaningen. Däremot kan man bli av med den på bråkdelen av en sekund om man inte ser upp.

Litar man inte på att man kommer klara av det så går det alltid att skriva ut digitaliserad bild. Jag har själv ett antal exempel på bilder som "gått hela det varvet runt". Skulle jag inte fixa till bilden utan skriva ut den rakt av på min Epson SC-600, så skulle det vara rätt svårt att avgöra vilken som var orginalet.

Jag har några bilder i A4 som en kamrat gjort åt mig i svartvitt från 70-talet. Jag fick aldrig tillbaka negativen. Jag skannade A4:eek:rna och har sedan skrivit ut kopior till andra som velat ha dem i både A3 och A4. Alltså pappkopia till digital fil och sedan ut som pappersutskrift igen. Det blev jättebra.

Så jag har svårt att se att det skulle ge mig ångest för framtiden. Jag skriver fortsatt ut de bilder jag är mest rädd om.

Däremot håller jag med till 100% om att långtidslagringsproblemen inte alls är nöjaktigt lösta men att plastrutorna skulle vara något för framtida redundans tycker jag känns verkligt tveksamt.
 
Senast ändrad:
Det är förstås helt valfrit hur man vill göra med sina gamla diabilder efter att man skannat dom (eller om man helt låter bli). Nu handlar ju dock tråden om just hur man skannar dem på bästa sätt, och Sten-Åke ger en hel del bra tips (och har tack vare sitt tidigare yrke god kunskap och erfarenhet kring vad som krävs). Att vara sarkastisk hjälper ju vare sig dig själv eller andra och leder mest till dålig stämning.

Grattis till pensionen för övrigt, Sten-Åke :)

Tack Anders, jag har knappt fattat att det är sant :).
 
Det är inte 95-oktanig från närmaste mack man använder. Klart olämpligt.
Man ska använda kemiskt ren bensin, som brukar säljas i färgaffärer (och kanske fortfarande i vanliga livsmedelsbutiker av bättre sort).

Men om det räcker med en blåsborste så är det förstås snabbare, men man bör ha hyfsat dammfri miljö, annars blåser man bara runt dammet som snart lägger sig där man inte vill ha det.

Jag har prövat det men när jag borstade ena sidan så verkade dammet bara hamna på undersidan istället p.g.a. statisk elektricitet. Jag höll på att bli nipprig av detta och kompletterade ibland med en fin duk istället. Det kan hända att man måste med bensin också för efter ett tag kan det bli så mycket lim i bensinen att det blir nödvändigt men då är det dags att byta bensin i bensinbadet.
 
Yes!

Det är OK Lennart! Sluta inte skriv för en sådan skitsak. Alla har rätt till sin uppfattning och i just dessa fall så finns det verkligen få saker som är helt rätt! ... men det finns däremot en massa saker som är mindre rätt än annat.

Det är inte bara min sanning att vi nog inte har så mycket annat att ty oss till än en digitalisering. Det är nog rätt vedertaget att speciellt färgfilm tappar kvalitet med ibland oanad hastighet. Det är nog heller inte speciellt kontroversiellt att hävda att enda kända sättet idag att rädda dessa bilder och hindra ytterligare kvalitetsförluster är att digitalisera dem.

En digitaliserad bild är 100% stabil och kommer aldrig förlora kvalitet så länge man ser till att den förblir läsbar. Det är den stora utmaningen. Däremot kan man bli av med den på bråkdelen av en sekund om man inte ser upp.

Litar man inte på att man kommer klara av det så går det alltid att skriva ut digitaliserad bild. Jag har själv ett antal exempel på bilder som "gått hela det varvet runt". Skulle jag inte fixa till bilden utan skriva ut den rakt av på min Epson SC-600, så skulle det vara rätt svårt att avgöra vilken som var orginalet.

Jag har några bilder i A4 som en kamrat gjort åt mig i svartvitt från 70-talet. Jag fick aldrig tillbaka negativen. Jag skannade A4:eek:rna och har sedan skrivit ut kopior till andra som velat ha dem i både A3 och A4. Alltså pappkopia till digital fil och sedan ut som pappersutskrift igen. Det blev jättebra.

Så jag har svårt att se att det skulle ge mig ångest för framtiden. Jag skriver fortsatt ut de bilder jag är mest rädd om.

Däremot håller jag med till 100% om att långtidslagringsproblemen inte alls är nöjaktigt lösta men att plastrutorna skulle vara något för framtida redundans tycker jag känns verkligt tveksamt.

Sten-Åke vi är överens!
 
Det är vanligare än man tror att man faktiskt är hyfsat överens efter ett tag .... när man klarat ut missförstånden som lätt uppstår i forum som dessa.

Jag vill gärna pusha lite för Moderskeppets och Crimsons video där de visar hur det kan gå till och vad man ska tänka på vid reprofoto av olika typer av media.

http://www.moderskeppet.se/live/fota-dina-aldre-bilder/

Längre ner i denna länk finns även Moderskeppets egna videos i ämnet.

Sedan följer en del frågor där man undrar om man kan använda sin I-phone som ljusbord. Visst går säkert det men jag undrar verkligen om de inte då måste gå upp i ISO och den vägen tappar onödigt med kvalitet. Skärpedjupet är mycket kort ofta när man reprofotar och då krävs det att man åtminstone kan köra på bländare 8 och kanske t.o.m. bländare 11. Vill man ner på basiso för att inte tappa onödig kvalitet genom försämrad DR så måste man nog ha bättre med ljus.

Allt är en väl ytterst en fråga om vad man är beredd att acceptera för resultat. Den bedömningen kan ingen annan stå för än man själv.
 
Sten-Åke Sändh;2115972 /.../ Allt är en väl ytterst en fråga om vad man är beredd att acceptera för resultat. Den bedömningen kan ingen annan stå för än man själv.[/QUOTE sa:
Det håller jag med om.

Jag har hållit på med avfotografering av dia och svv negativ i över tio år med hjälp av en bälg och diareprotillsats, eller ibland med ett reprostativ och har ett litet ljusbord som ljuskälla i båda fallen. Det ger typiskt en exponeringstid på 1/10 sek vid bl 8 och iso 200 som är basiso på min Pentax och även den Sony Nex C3 som numera ersätter Pentaxen i de här sammanhangen och där den funkar utmärkt med sin tippbara skärm och förstorade bild på skärmen när skärpan ska ställas in. (handhållen är Sonyn hopplös att använda) Är monteringen av kameran stabil så är exponeringstiden inget problem.

Även jag har mängder med diabilder från 60-talet monterade i Agfas klisterramar. Jag gör så att diorna får sitta kvar i ramarna, jag putsar bara av glasen på utsidan med en fiberduk och tar den förlust i kontrast och de prickar som ibland finns. De dior som har ett högt bevarandevärde bryts sedan ur ramarna och stoppas i sådana här negativfickor:
http://www.cyberphoto.se/info.php?article=124072
Jag ser alltså de på det här sättet digitaliserade bilderna som ett slags register där jag snabbt kan hitta en bild och skanna den eller fotografera av den monterad i en glaslös ram (eller negativhållare) om jag vill göra det.

Men jag har upptäckt att klistret som sitter kvar är synnerligen aktivt, hög tysk kvalité kan man säga, och det får nog bli ett bensinbad i vissa fall.

På tal om bensin för det här ändamålet så benämns den även som industribensin eller heptan eller n-heptan (som är den kemiska benämningen) och kan finnas i välsorterade färgaffärer i större förpackningar än Gripens till ett betydligt lägre literpris. Men ångorna är synnerligen hälsovådliga och brandfarliga så jag kommer att vara rätt restriktiv med den användningen eftersom jag, liksom de flesta, inte har något dragskåp hemma.
 
Det håller jag med om.

Jag har hållit på med avfotografering av dia och svv negativ i över tio år med hjälp av en bälg och diareprotillsats, eller ibland med ett reprostativ och har ett litet ljusbord som ljuskälla i båda fallen. Det ger typiskt en exponeringstid på 1/10 sek vid bl 8 och iso 200 som är basiso på min Pentax och även den Sony Nex C3 som numera ersätter Pentaxen i de här sammanhangen och där den funkar utmärkt med sin tippbara skärm och förstorade bild på skärmen när skärpan ska ställas in. (handhållen är Sonyn hopplös att använda) Är monteringen av kameran stabil så är exponeringstiden inget problem.

Även jag har mängder med diabilder från 60-talet monterade i Agfas klisterramar. Jag gör så att diorna får sitta kvar i ramarna, jag putsar bara av glasen på utsidan med en fiberduk och tar den förlust i kontrast och de prickar som ibland finns. De dior som har ett högt bevarandevärde bryts sedan ur ramarna och stoppas i sådana här negativfickor:
http://www.cyberphoto.se/info.php?article=124072
Jag ser alltså de på det här sättet digitaliserade bilderna som ett slags register där jag snabbt kan hitta en bild och skanna den eller fotografera av den monterad i en glaslös ram (eller negativhållare) om jag vill göra det.

Men jag har upptäckt att klistret som sitter kvar är synnerligen aktivt, hög tysk kvalité kan man säga, och det får nog bli ett bensinbad i vissa fall.

På tal om bensin för det här ändamålet så benämns den även som industribensin eller heptan eller n-heptan (som är den kemiska benämningen) och kan finnas i välsorterade färgaffärer i större förpackningar än Gripens till ett betydligt lägre literpris. Men ångorna är synnerligen hälsovådliga och brandfarliga så jag kommer att vara rätt restriktiv med den användningen eftersom jag, liksom de flesta, inte har något dragskåp hemma.

Håller med om att alla bör göra som de finner lämpligt. Det där med bensin låter inte så kul. Tidsödande, hälsåvådligt och brandfarligt. Inget jag skulle vilja hålla på med inomhus.
Resultatet på det jag skriver ut blir fullt acceptabelt I A4. Oftast mycket bättre än det jag beställde som A4-förstoringar på 90-talet. Det får duga för mig. Det är så många andra problem att ta hand om en del av bilderna. Som att bilder tagna i solnedgången gärna blir ilsket orange. Att i många äldre bilder grönt och blått bleknat medan rött lätt blir för intensivt.
Det skulle behövas en hel del efterbearbetningen för att göra bilderna full rättvisa. Det gör jag på bilder som någon vill ha utskriven eller jag själv vill göra det. Resten får räcka med att de är grovkorrigerade.
Av dryga 10 000 dia-bilder blev det kvar cirka 3 000. Så 30%. De var i och för sig ganska väl utrensade innan.
Nu har jag kvar nästa fas i att digitalisera bilder som släkten kan ha nöje av. Alla mina negativ. De sträcker sig inte lika långt tillbaka i tiden men de är fler. Här är det nog mindre problem med damm och klister. Fast man kan ju inte bara kika på bilden och bedöma om man skall skanna dem eller inte.
Man får nästan mata in 2 negativ-strippar i skannerna och åtminstone köra en pre-skanning för att se om det är värt att skanna eller inte. Det kommer ta tid.
Sedan är fas 3 något jag bara funderar på om jag skall göra. Fotoalbumen där inga negativ finns utan bara bilder inklistrade i gamla album.
Skall man ge sig på dem och pilla loss alla bilder och skanna dem. Många av dem är ju förresten redan lösa eftersom klistret har släppt. Det är väl björnklister kontra Karlssons kan jag tänka.
Så var och en måste väl sätta sin egen gräns för ambitionen.
Istället skulle jag vilja ge en elogé till oss alla som åtminstone försökt bevara gamla bilder.
Vi har åtminstone bevarat en del av vårt arv och historia.
Det finns mycket att ta hand om i ett dödsbo. Bilder är kanske inte det första man tänker på.
De flesta gamla album och bilder hamnar nog ofta på en soptipp är jag rädd.
Precis som många av dagens bilder dör i en diskkrasch.

Sedan har jag en strategi för gamla bilder för nu vuxna barn. Det är att sprida dem till så många av dem som möjligt. Om en disk kraschar har då någon annan förhoppningsvis en kopia.

Fast bäst är som sagt att göra fotoböcker av de bästa bilderna till var och en. Fotoböcker kraschar sällan och är grymt uppskattade presenter.
 
/.../
Fast bäst är som sagt att göra fotoböcker av de bästa bilderna till var och en. Fotoböcker kraschar sällan och är grymt uppskattade presenter.

Det är också ett mål jag har. En bok i tre ex som börjar med barn 1 på BB och slutar med att barn 3 tar studenten.
Det spänner över 26 år och risken är att den blir rätt tjock.
 
Jag har i detta nu köpt mig en Nikon F4 i absolut nyskick som är tänkt att jag skall scanna negativen ifrån. Tanken är att jag endast framkallar filmen och scannar därifrån.
Jag har scannat 50 år gamla diabilder och de blev riktigt bra med tanke på kameran som användes då.

Kan man dra upp scannade negativ i A3 utan förlust i kvalitet?
Har i detta nu endast en Epson flatbädd V370 som har visat sig fungera hyfsat
på framförallt dia och negativ färgfilm. Svartvita negativ gillar den inte alls.
 
Det håller jag med om.

Jag har hållit på med avfotografering av dia och svv negativ i över tio år med hjälp av en bälg och diareprotillsats, eller ibland med ett reprostativ och har ett litet ljusbord som ljuskälla i båda fallen. Det ger typiskt en exponeringstid på 1/10 sek vid bl 8 och iso 200 som är basiso på min Pentax och även den Sony Nex C3 som numera ersätter Pentaxen i de här sammanhangen och där den funkar utmärkt med sin tippbara skärm och förstorade bild på skärmen när skärpan ska ställas in. (handhållen är Sonyn hopplös att använda) Är monteringen av kameran stabil så är exponeringstiden inget problem.

Även jag har mängder med diabilder från 60-talet monterade i Agfas klisterramar. Jag gör så att diorna får sitta kvar i ramarna, jag putsar bara av glasen på utsidan med en fiberduk och tar den förlust i kontrast och de prickar som ibland finns. De dior som har ett högt bevarandevärde bryts sedan ur ramarna och stoppas i sådana här negativfickor:
http://www.cyberphoto.se/info.php?article=124072
Jag ser alltså de på det här sättet digitaliserade bilderna som ett slags register där jag snabbt kan hitta en bild och skanna den eller fotografera av den monterad i en glaslös ram (eller negativhållare) om jag vill göra det.

Men jag har upptäckt att klistret som sitter kvar är synnerligen aktivt, hög tysk kvalité kan man säga, och det får nog bli ett bensinbad i vissa fall.

På tal om bensin för det här ändamålet så benämns den även som industribensin eller heptan eller n-heptan (som är den kemiska benämningen) och kan finnas i välsorterade färgaffärer i större förpackningar än Gripens till ett betydligt lägre literpris. Men ångorna är synnerligen hälsovådliga och brandfarliga så jag kommer att vara rätt restriktiv med den användningen eftersom jag, liksom de flesta, inte har något dragskåp hemma.

Jag fattar - de digitaliserade bilderna för översikt och sökning och finlir vid behov. Funkar säkert galant.

" Det ger typiskt en exponeringstid på 1/10 sek vid bl 8 och iso 200 som är basiso på min Pentax och även den Sony Nex C3 som numera ersätter Pentaxen i de här sammanhangen och där den funkar utmärkt med sin tippbara skärm och förstorade bild på skärmen när skärpan ska ställas in"

Det är ju här jag hela tiden försökt komma ännu längre:
Med min fjärrstyrda blixt kommer jag ner till bländare 11 (8 ibland), 1/250 och ISO 100. Det är jag nöjd med. Nu kör jag ju med A7 II och slutaren i den är inte lika rasslig som i min äldre A7r som jag började med. Med A7r ville man ju ner i tid för att parera mikroskakningarna som kunde påverka vid för långa slutartider. Med NEX 7 skulle tiden kunna vara ännu längre då den ger ännu mindre vibrationer än A7 II.

Tack för tipset om negativfickorna. Ska faktiskt beställa en bunt så jag får ordning på "plastet" också.
 
Jag tycker också att man ska försöka förfina den metod som man valt. Nästa steg för mej är att prova ett annat förstoringsobjektiv, ett Rodenstock Rodagon 1:4 80 mm istället för det E-Ikor 1:4,5 75 mm som jag använt i många år på min bälg. Det som är säskilt intressant med Rodagonen är att det har 39 mm gänga i båda ändarna, så nu ska det experimenteras lite. De resultaten ska sedan jämföras med de fina resultat jag fått med ett Canon FD 1:3,5 50 mm macro i en provisorisk rigg.
 
Håller med om att alla bör göra som de finner lämpligt. Det där med bensin låter inte så kul. Tidsödande, hälsåvådligt och brandfarligt. Inget jag skulle vilja hålla på med inomhus........

............Fast bäst är som sagt att göra fotoböcker av de bästa bilderna till var och en. Fotoböcker kraschar sällan och är grymt uppskattade presenter.

Det är klart att det inte är något kul med bensin som man inte skulle vilja vara utan men som Bildsten också skriver så är klistret i Agfa-ramarna något alldeles extra. Den som försökt ge sig på det mekaniskt upptäcker snart att han/hon snabbt kommer förstöra ett antal bilder med repor och rester som inte går bort på annat sätt. Någon bild har jag t.om. lyckats riva sönder helt.

Skulle gärna välja annan metod om det fanns någon bra fungerande. Bensin funkar faktiskt klockrent och det är inte alls långsamt utan verkligt tidseffektivt. Allt skit rasar ju av bilderna efter 5-10 min och sedan är det bara att lätt blåsa av någon ev. mikrodroppe. Både ramrester och damm är hel borta vilket gör att man spar tid med kloning i RAW-konverteraren också. Att låta exv. Digital Ice fixa dammet i skannermjukvara är inget för mig i alla fall. Det funkar halvhyfsat men är galet långsamt och ineffektivt.

Jag har arbetat med att rationalisera olika IT-processer sedan början av 90-talet och är svårt yrkesskadad av det så jag letar alltid mer eller mindre omedvetet efter det mest rationella och jag har i ovan nämnda fall inte kunnat hitta någon bättre väg. Självfallet är det väldigt viktigt med god luftväxling och säkerhetstänk när man håller på. Alternativet är långt mycket sämre tyvärr.

När det gäller Fotoböcker, har du några tips där? Det finna ju en sådan funktion i Lightroom men den funkar väl inte för svenska förhållanden. Kollade lite på Fotomässan i höstas och då hade det dykt upp några svenska företag med liknande affärsidé men det verkade inte som om någon lyckats integrera sig med exv. Lightroom ännu.

Hur gör du? Har du några bra tips?
 
ANNONS