Att hugga av sig handen

[Tomasz]

...är värre än att måla in sig i ett hörn, men passar bra som rubrik för att locka läsare till tråden?

Jag läser ganska ofta uttalanden som detta: "Jag har alltid arbetat mycket med fast normaloptik eftersom det ställer lite högre krav på mig när jag komponerar bilden" och började undra, varför söker man utmaningar på det sättet?

Om man verkligen vill göra det svårt för sig kan man ju tex. hugga av sig en hand, sticka ut ögonen eller liknande. Behöver man dessa kroppsdelar för annat bruk kan man ju desarmera dem med handklovar eller ögonbindel medan man plåtar.

Det kanske låter som att jag häcklar, och det är väl lite sant -många av mina funderingar börjar med en elak tanke. Men jag är allvarligt intresserad. Jag har förståelse för resonemanget, men kan inte riktigt förstå logiken i det.

Vad är det som blir bättre när man begränsar sig? Bilden, tillfredsställelsen, träningsmomentet eller något annat? Och varför begränsa sig vid *en* faktor för att sedan sträva efter maximala förutsättningar i resten av flödet mot en färdig bild? Är begränsningen ett substitut för fantasi, eller är den kanske stimulans?

Jag har en fast normal, men använder den bara när zoomens ljusstyrka inte räcker till. Skulle aldrig få för mig att välja något svårare verktyg, oavsett vad jag håller på med.

 

[.Z.]

Kanske ibland kan vara nyttigt att begränsa utrustningen så att man inte gräver ned sig i tekniken & prylarna utan i stället låter bilden få det stora utrymmet...

Själv så har jag provat det mesta & är just nu på väg ner i prylträsket & har kul, vetefan om bilderna blir bättre dock...

//Larsa

 

[Magnus W]

Jag använder fasta brännvidder eftersom en zoom innebär en kompromiss vad beträffar den optiska kvaliteten. Vill jag ha någonting som ligger mellan två brännvidder så använder jag den vidvinkligare och beskär negativet en smula.
Jag ser inte det som en begränsning på något sätt.

-- MW

 

[Magnus Wahlgren]

En begränsad utrustning kan faktiskt göra det lättare att fotografera. Har man bara en glugg med sig behöver man inte fundera på vilken man ska använda. Är den dessutom fast så behöver man inte fundera på hur man ska göra för att öka eller minska bildutsnittet.

/Magnus som ibland har med sig för mycket prylar.

(Inget direkt svar men ändå en vinkel)

För övrigt så är en av de bästa tidningsfotografer jag träffat, Rolf Andersson, enhänt efter en olycka...)

 

[lottawe]

Att göra det svårare är en utmaning, alltså stimulans. Som jag ser det alltså..

Jag använder iof både zoomar och fasta och anser iof inte att det ligger något i det där med att det är svårare att plåta med fast. Hur man beter sig handlar nog mner om personen, vad man lärt in sig på och är man van att välja avstånd, bländare utifrån vad man vill få fram samt att komponera i sökaren så använder man kanske fötterna för att förflytta sig oavsett man kör zoom eller inte?

Men applicerar jag det där med att göra saker svårare på annat än utrustningsvalet så tar jag nog själv till många metoder för det både i fotografering och annat.
Jag sätter mig gärna på en sjövild oriden häst medan någon annan får ta den väldresserade och jag söker hela tiden utmaningar i mitt plåtande också.
Dock behöver inte utmaningarna sitta i valet av utrustning. Just nu sitter den pågående utmaningen mer i valet av motiv..

Händer hugger jag inte av heller. Det är nog en för "svag" utmaning att lära sig plåta med en hand. Jag halvtestade lite lätt att klara mig utan avtryckarhandens fingrar när några fingrar var brutna i februari/mars och det påverkade inte bildresultatet, det tog bara längre tid att nå dit. Tanken klarade jag på samma sätt som med handen ändå

 

[Brejdol]

Tja, det är väl en utmaning för ens sinnen att begränsa sig - att göra det bästa möjliga med just den gluggen man har på fastän man har andra t.ex. Genom att ifrågasätta och utmana sina inkörda spår blir man ju tvungen att hitta nya kreativa lösningar på de problem som uppkommer.

 

[.Z.]

Magnus W skrev:
Jag använder fasta brännvidder eftersom en zoom innebär en kompromiss vad beträffar den optiska kvaliteten. Vill jag ha någonting som ligger mellan två brännvidder så använder jag den vidvinkligare och beskär negativet en smula.
Jag ser inte det som en begränsning på något sätt.

-- MW

Men det gäller ju till dina kameror? (enligt din profil).

Har själv svårt att se de enorma optiska skillnaderna mellan ny fast optik & högklassiga zoomar med måttligt omfång.

När jag däremot körde Hasselblad (som du) så fanns ju inget alternativ... Till Olympus OM fanns heller inga zoomar av klass...

//Larsa, som mer frågar dig än konstaterar.

 

[magnusekarlson]

Jag började fotografera på den tiden när zoomar inte existerade vad jag minns, de kanske fanns men var av sådan kvalitet att man aldrig funderade på att köpa ändå...

Hur som helst, så för varje nytt objektiv så lätt jag en lång stund alla andra objektiv ligga hemma så att man lärde sig hur man skulle titta efter motiv med den brännvidden, dvs inte bara för att prova den. Sedan när man hade lärt sig så kunde man ta med resten i väskan och förhoppningsvis klara att se både tele och vidvinkel motiven.

Med dagens zommar har jag blivit mycket slöare (eller är det åldern men ett nytt objektiv blir inte lika noga "dissikerat" och antagligen lär jag mig inte se "deras motivområden" lika bra. Jag hoppas förstås att min lärotid på 70 talet dock lärde mig tillräckligt.

Så egentligen kan jag förstå resonomanget, kan prövas genom att medvetet lämna det mästa hemma och en dag ta med vidvinkelzoomen och en annan dag tele zoomen.

Sedan finns ju förstås det vanliga snobberiet, endast svartvitt och dia, fasta brännvider, bara leica duger osv och det är bland det värsta jag vet också. Hug som sagt av handen i så fall!

/Magnus

 

[neliw]

Precis som andra tidigare sagt, för skärpa och stimulans/utmaning.

Behöver man zoom, till exempelvis fotojournalistik eller kanske sport, får man ju rätta sig efter vad som är viktigast - att få bilden eller att lyckas med något mer kostnärligt inriktat.

 

[.Z.]

magnusekarlson skrev:
Med dagens zommar har jag blivit mycket slöare (eller är det åldern/Magnus

Nää, det är zoomen

Lätt att bli slö med zoomar men självfallet så går det att arbeta konstruktivt & tänkande även med dem. Jag har dock emellanåt märkt att jag tänker fel, blir lat & tänker enbart förstoringsgrad, när jag använder zoom.

Detta är dock inte zoomens fel utan mitt & samma fel går inte att göra med det fasta objektivet då man är tvingad till att tänka mer samt röra sig mer...

//Larsa

 

[Tomasz]

neliw skrev:
Precis som andra tidigare sagt, för skärpa och stimulans/utmaning.

Behöver man zoom, till exempelvis fotojournalistik eller kanske sport, får man ju rätta sig efter vad som är viktigast - att få bilden eller att lyckas med något mer kostnärligt inriktat.

Men hjälper man "konstnärligheten" på traven genom att hugga bort en hand?

Jag tror att man i så fall bara skapar en nödutgång för den egna tillfredsställesen, "visst, det blev såhär, men jag hade ju bara en hand."

 

[neliw]

Tomas: Ser det snarare som en stimulans. Jag lyckades skapa vad jag ville och fick sysselsätta båda hjärna och fötter för att nå min önskan/mål. Utan mål med fotograferandet blir det gärna mest "snapshots", en sorts alldaglig dokumentering, som dock kan vara rätt intressant ibland

Naturligtvis har zoomarna sin plats, men skärpan och känslan av att jag får göra mer för att "få" bilden jag vill ha tilltalar just mig

 

[lottawe]

.Z. skrev:

Detta är dock inte zoomens fel utan mitt & samma fel går inte att göra med det fasta objektivet då man är tvingad till att tänka mer samt röra sig mer...

//Larsa

Alltså är det egentligen "lättare att göra bilden rätt med fast optik även om det kräver tänk då?
Kan nog ligga lite i väl?
Man kan "fuska" med zoomar och inte behöva tänka, alltså underlätta för hjärnan men resultatet blir sämre isf, med "fusk" i tänket alltså. Därför borde det ju klassas lättare att lyckas bra med fast egntligen och inte svårare?

 

[tonykollberg]

Fast eller Zoom

Jag använder både zoom och fasta objektiv, det beror lite på olika motiv. Vill jag tex ha absoluta högsta skärpa så kör jag med fast optik, exempelvis Nikons 50mm glugg, det är däremot ingen gigantisk skillnad i skärpa på en zoom. Det får situationen avgöra om man vill kompromissa med skärpan eller ljusstyrkan. I tryck brukar man inte kunna se någon skillnad alls mellan fast optik eller en zoom, det går ju dessutom alltid att efterbehandla en bild.

Som sagt det man får anpassa sig efter situationen och göra kompromisser.

Kör man dessutom digitalt, så kan det ibland vara sensorn som sätter begränsningarna.

 

[StefanA]

50mm normal är ett litet och smidigt objektiv som inte "förskönar" motivet på något sätt. Är motivet bra så bör bilden bli bra om fotografen kan sin sak.

Har alltid haft en normal i min utrustning tills ganska nyligen. Ett 35-70mm zoom fyller samma funktion tänkte jag.

Vill gärna begränsa min utrustning till så få objektiv som möjligt. Om jag skulle välja bara ett enda objektiv med fast brännvidd skulle det nog bli ett 50mm. Det blir mindre att tänka på med bara ett normalobj. Inget zoomande hit o dit utan man kan koncentrera sig mer på motivet.

 

[Mari Lo]

...instabilitetströsklar!

Ja, det finns till och med forskning på sån´t :`)

Vid "gränser" frigörs en massa kreativitet. Dessa gränser uppstår när vi går genom kriser eller när vi är förälskade men vi kan också konstruera dem själva (begränsning i material, teknik, tid etc).

Mycket (väldigt mycket) förenklat kan man säga att man lurar hjärnan. Den vänstra hjärnhalvan, som tänker logiskt, systematiskt i ord och begrepp, dominerar normalt över den högra, som tänker kreativt, intuitivt i bilder, sociala sammanhang, relationer och musik.

Genom begräsningar kollrar man bort logiken och frigör kreativiteten.

Pröva själv:
Du behöver papper, en penna och en bild. Vänd bilden upp och ner och rita av den på fri hand. När du är klar och vänder bilden och din teckning kommer du antagligen att bli förvånad över resultatet.
(Gäller framförallt de som inte tecknar så ofta :`)

Nyfiken och vill veta mer? Rekommenderar ett besök på biblioteket och Erland Lagerroth, Skapandets mysterium (artikel) och
Betty Edwards, Teckna med högra hjärnhalvan.

 

[Tomasz]

neliw skrev:
Tomas: Ser det snarare som en stimulans.
...

Jo, efter att ha läst responsen så förstår jag lite mer.
Många av musikens nyskapare triggar ju stimulansen med "sinnesutvidgande kemikalier". Bättre då att hålla sig till normalglugg, och spara pengar dessutom -eller ska man kanske köpa brass för pengarna?-)

 

[ariadne]

Tomasz skrev:
...är värre än att måla in sig i ett hörn, men passar bra som rubrik för att locka läsare till tråden?

Jag läser ganska ofta uttalanden som detta: "Jag har alltid arbetat mycket med fast normaloptik eftersom det ställer lite högre krav på mig när jag komponerar bilden" och började undra, varför söker man utmaningar på det sättet?

Om man verkligen vill göra det svårt för sig kan man ju tex. hugga av sig en hand, sticka ut ögonen eller liknande. Behöver man dessa kroppsdelar för annat bruk kan man ju desarmera dem med handklovar eller ögonbindel medan man plåtar.

Det kanske låter som att jag häcklar, och det är väl lite sant -många av mina funderingar börjar med en elak tanke. Men jag är allvarligt intresserad. Jag har förståelse för resonemanget, men kan inte riktigt förstå logiken i det.

Vad är det som blir bättre när man begränsar sig? Bilden, tillfredsställelsen, träningsmomentet eller något annat? Och varför begränsa sig vid *en* faktor för att sedan sträva efter maximala förutsättningar i resten av flödet mot en färdig bild? Är begränsningen ett substitut för fantasi, eller är den kanske stimulans?

Jag har en fast normal, men använder den bara när zoomens ljusstyrka inte räcker till. Skulle aldrig få för mig att välja något svårare verktyg, oavsett vad jag håller på med.

man kanske kan jämföra med mat. ibland så går man och shoppar råvaror så att man har lite mat hemma att välja mellan när man ska komponera en rätt. kan vara trevligt.

en annan gång så ekar det i skafferiet, men man lyckas ändå skrapa ihop en smaskig rätt, en rätt som man kanske inte hade gjort/kommit på ifall man hade haft sina basvaror hemma. på det viset kan det vara kreativt med begränsningar tycker jag.

sen om det blir bättre eller sämre, det vet jag inte, det blir annorlunda.

 

[Tomasz]

Mari Lo skrev:
...
Vid "gränser" frigörs en massa kreativitet. Dessa gränser uppstår när vi går genom kriser eller när vi är förälskade men vi kan också konstruera dem själva (begränsning i material, teknik, tid etc).
...

Det här tror jag på! Men (nu kommer elakingen fram igen) varför väljer folk att begränsa sig tekniskt? Om jag har en proppfull kameraväska (som jag orkar bära) kan jag väl ta med mig den, välja rätt utrustning och sätta gränsen vid något annat?
OK, nu provocerar jag kanske. Det finns ju de som ger sig ut i oväder och tar utmaningen med det. Men det är inte så många som nämner sådant, det är vanligare att tala om varför man har lämnat tex. blixten hemma.

 

[Fläsk-Tarzan]

Tror inte att man är mindre kreativ bara för att man änvänder zoomar. Har för övrigt inte mer än en zoom, en 80-200 2,8 och ljuset räcker oftast till med den även om mina andra fasta kan gå ner till 1,8. Inte måste man göra allt så svårt för sig. Alla måste lära sig att plåta med den utrustninga man har och inrätta plåtandet därefter.