Analoga fotografer! Hur tänker ni egentligen?

[Frekeman]

Jag blev först på allvar intresserad av fotografi under den digitala eran men jag är gammal nog att ha använt filmkameror men då för att dokumentera mina förehavanden och för att minnas. Foto som konstform kände jag nog till men det var inget som intresserade mig då. Tyvärr.

Men, här på Fotosidan finns det ju många som var genuint fotointresserade långt innan den digitala teknikens intåg. Vad jag har läst mig till så trånade man då efter tekniska förbättringar (precis som nu) som till exempel ljuskänsligare film, skarpare objektiv, mindre korn (till både storlek och mängd) och bättre färgåtergivning med mera. Det låter ju som att det dagens digitala teknik vore alla analogfotografers våta dröm på den tiden, inte sant? Men så har det ju inte blivit? Många med mig tycker att digitala bilder nästan är för bra (skärpa, frånvaro av korn etc.) och vurmar för den gamla filmlooken.

Så, jag undrar helt enkelt hur tankebanorna gick när ni som startade med film såg den digitala utvecklingen växa till sig? Och hur ni ser tillbaka på det hela nu med facit i hand. Hade ni stora förväntningar? Var ni tveksamma? Blev ni besvikna? Blev er fotografi bättre eller sämre? Ja, hur tänkte ni egentligen? Jag är nyfiken på att höra era personliga historier kring detta ämne.

Med vänlig hälsning,
Fredrik

 

[Ventures]

Jag höll fast vid film relativt länge. Dels för att upplösningen faktiskt länge var bättre med film, dels för att film är ett fysiskt föremål som inte försvinner vid en diskkrasch.
I takt med att de digitala bilderna blev bättre och lagringsmöjligheterna blev säkrare och billigare började jag tänka om. Men jag fotar analogt då och då för att det roar. Och att svartvit film bevisligen håller i 100 år. Det har inte bevisats med digitala filer ännu.
Filmkänsla och korn funderar jag inte så mycket på. Det mesta går att göra digitalt idag.
"Konstfoto" och liknande får bli digitalt då kostnaden att experimentera med film är så mycket högre. Sådana bilder har inte något historiskt värde så de behöver inte bevaras i 100 år.

Tekniken att bedöma exponering har blivit sämre med digitalkameror. Man kollar ju bara att det blev bra och tar annars en ny bild med annan inställning. Med film behövdes en viss erfarenhet om kameran inte var helautomatisk.

 

[FiCa1]

Jag blev först på allvar intresserad av fotografi under den digitala eran men jag är gammal nog att ha använt filmkameror men då för att dokumentera mina förehavanden och för att minnas. Foto som konstform kände jag nog till men det var inget som intresserade mig då. Tyvärr.

Men, här på Fotosidan finns det ju många som var genuint fotointresserade långt innan den digitala teknikens intåg. Vad jag har läst mig till så trånade man då efter tekniska förbättringar (precis som nu) som till exempel ljuskänsligare film, skarpare objektiv, mindre korn (till både storlek och mängd) och bättre färgåtergivning med mera. Det låter ju som att det dagens digitala teknik vore alla analogfotografers våta dröm på den tiden, inte sant? Men så har det ju inte blivit? Många med mig tycker att digitala bilder nästan är för bra (skärpa, frånvaro av korn etc.) och vurmar för den gamla filmlooken.

Så, jag undrar helt enkelt hur tankebanorna gick när ni som startade med film såg den digitala utvecklingen växa till sig? Och hur ni ser tillbaka på det hela nu med facit i hand. Hade ni stora förväntningar? Var ni tveksamma? Blev ni besvikna? Blev er fotografi bättre eller sämre? Ja, hur tänkte ni egentligen? Jag är nyfiken på att höra era personliga historier kring detta ämne.

Med vänlig hälsning,
Fredrik

Jag köpte min första kamera, en Nikkormat med 50 mm standardobjektiv, 1969. Kameramärket skulle absolut vara Nikon, dels för att en lite äldre fotande kompis ansåg att Nikon hade satt standarden för SLRs, dels för att David Hemmings rollfigur Thomas i Blow Up (bl.a.) körde med Nikon F. (Öppningsscenen när Thomas i "uteliggarkläder" kommer ut från natthärbärget tillsammans med äkta samhällets olycksbarn, hoppar in i sin parkerade Silver Cloud III Drop Head Coupé, och nonchalant slänger in ett par (om jag minns rätt) Nikon F i handskfacket, gjorde ett outplånligt intryck på ett tonårigt jag.) Hade inte råd med en F utan fick nöja mig med den enklare modellen. Lärde mig hjälpligt att soppa film hemma och att kopiera i mörkrummet på Lunds Tekniska Högskola där brorsan studerade. Det var mycket roligt. Tyvärr fanns det vid 1970-talets början en massa andra saker som lockade, inte minst politiskt, så fotandet blev en tämligen sporadisk verksamhet. Sedermera blev det semesterfotande med dia, eftersom jag efter 1975 saknade tillgång till mörkrum.

När den digitala tekniken slog igenom runt år 2000, blev den för min del en befrielse. Inte främst för att tekniken var (eller skulle bli) "bättre" än den analoga dito, utan för att framkallning och kopiering blev möjligt utan kemikalier och annan utrustning än en dator med mjukvara. Frånvaron av kemikalier, film och att man slippa göra testkopior gjorde att man kunde fota hur mycket som helst till i stort sett ingen kostnad alls, vilket medförde att mitt fotografiska öga på ett par år utvecklades mer än vad det hade gjort under de föregående analoga decennierna. Mitt digitala inträde skedde med en Pentax Optio (2002) följdes sedan av Nikon D50, Nikon D300, Panasonic Lumix LX3, Fujifilm X100, Leica Monochrom (CCD), Nikon Z6 (med adapter) och nu i maj Richo GR IIIx. Mina trotjänare Nikon F2 och FM gick därmed i pension, medan mina gamla Nikkorobjektiv fick återinträda i tjänst i och med införskaffandet av Z6.

Fördelen med den digitala tekniken ligger för min del inte alls i alla finesser som sprids som ogräs i allehanda kameror (utom i Leica, tack för det); inte heller i allt vassare optiska prestanda eller pixelmängder. Förutom den ovan nämnda "befrielsen" som det digitala medförde, så finns nu möjligheten att få till fantastiska utskrifter via t.ex. Crimson samt fotoböcker med riktigt vass kvalitet (jag använder Blurb och Crimson). Dvs. möjligheterna att se sina bilder på papper i bok eller på vägg är mycket större än tidigare. Den enda nackdel jag kan se med det digitala är att bilder kan se för kliniskt perfekta ut och sakna vad skulle kalla för en "organisk" kvalitet. Jag tror att vurmen för att lägga på digitalt korn och andra filmiska effekter (mea culpa) är ett uttryck för just denna "digitala sterilitet". Detta är också en anledning att jag inte skulle byta min 1:a generations-monochrom mot en modernare och "bättre" variant även om detta skulle ske utan kostnad – CCD-monochromen ger en vad jag har sett oöverträffad analog känsla jämfört med senare varianter.

/ Med vänlig hälsning, FiCa1

HOME | sawant-photography

www.sawantphotography.com

Downtown San Jose, 18 February 2020. (Leica M Monochrom + Summicron M 35 mm, f:2.0 asph.)

 

[Osquar]

Den största förändringen för mig och mitt naturplåtande är att den digitala fotografin med sin hisnande utveckling har inneburit dels att jag kan plåta "nästa dygnet runt" tack vare sanslöst förbättrade ISO/brus-egenskaper (på den analoga tiden var ju en pressad 400ASA-film till 800ASA snudd på svindlande och kornigheten ska vi inte tala om.....), dels att blixtsnabbt kunna få feeback på hur bilden blev (dvs maximala förutsättningar att korrigera eventuella felexponeringar eller dåliga kompositioner direkt på plats). Nackdelen (?) är att man numera får med sig hem åt helsicke för många bilder att gå igenom.... hahaha...

/Oscar

 

[J O Härnström]

Den digitala revolutionen var en befrielse och absolut nytändning.
Klimax kom med Canon EOS 300D ca 2004 som gjorde att det gick att få fram riktigt bra bilder.
Men kameran är ju inte alls allenarådande. Bildredigering i datorn och det globala utbytet på nätet har betytt väldigt mycket.
För min del är kritiken som handlar om att den digitala tekniken är för bra och för ren ointressant. Vill man så går det att lära sig hur man kan hantera bilderna och redigera till önskat utseende. Jämförelsevis är blandtekniken med inskannad film väldigt begränsande. Men jag sysslar gärna med det ändå eftersom det blir så annorlunda och är kul.

 

[MattiasL]

Jag minns att jag tyckte digitala bilder var oerhört fula i början när de började bli vanliga, dvs runt 2000 kanske. Jag lockades inte alls av enkelheten. Jag hade en väldig 60-70-talsromantik när det gällde foto. Lyssnade på Nick Drake och plåtade på TriX som jag framkallade i badrummet i min första lägenhet. Sen höll jag fast längre än de flesta vid film även på uppdrag. Jag fick ofta film i utbyte mot assistenttjänster och hade framkallning inkluderad i lokalhyra. Köpte till sist en Nikon D200, men höll samtidigt fast vid mörkrumsarbete. Nu kan jag tycka att det kanske var lite bortkastad energi och pengar, men jag lärde mig mycket och har några extra uttrycksmedel i verktygslådan. Nu går det lång tid mellan filmrullarna, även om jag har en mellanformatare och en halvformatare som är kul att plåta med. Det händer att jag gör några utställningskopior i mörkrummet, men det är inte längre något jag gör tidningsjobb med.

 

[FiCa1]

Att lära sig analogt mörkrumsarbete tar TIIID! Detta även om man endast strävar efter att bli hyfsat duktig. Om vi bortser från kameratekniken, dvs. att exponera rätt, så började jobbet med att få fram bra negativ att arbeta vidare med. Vid kopieringen fick man sedan testa sig fram. En natts arbete kanske resulterade i en handfull ok kopior. I det digitala arbetsflödet "framkallar" man (jag) en RAW-fil i en lämplig programvara och får ett "negativ" som kan ändras och förbättras otaliga gånger. Därefter tar man (jag) in detta "RAW-negativ" i PS och gör ytterligare några justeringar, i mitt fall avslutar jag sedan oftast i Nik Collection PS-plug-in. Efterrbelysning, skuggning, kontrastbearbetning m.m. klassiska mörkrumstekniker ger resultat direkt och är icke-destruktiva, vilket gör att det som tog år av övning att lära sig i det analoga mörkrummet , nu tar en bråkdel av den tiden. Att det sedan finns digitalt fotograferande personer med noll känsla för bildbehandling och som aldrig kommer att lära sig att arbete i "mörkrummet" är en annan femma (jfr allehanda HDR-haverier, överskärpta bilder, färgmättnadskatastrofer (mea culpa, det har hänt mig och kommer antagligen att hända igen; ibland blir man färg(mättnads)blind framför skärmen)).

/ FiCa1

HOME | sawant-photography

www.sawantphotography.com

Kvarnengallerian, Uppsala, juni 2022. (Richo GR IIIx.)

 

[Jonah Lake]

Jag minns att jag tyckte digitala bilder var oerhört fula i början när de började bli vanliga, dvs runt 2000 kanske. Jag lockades inte alls av enkelheten. Jag hade en väldig 60-70-talsromantik när det gällde foto. Lyssnade på Nick Drake och plåtade på TriX som jag framkallade i badrummet i min första lägenhet. Sen höll jag fast längre än de flesta vid film även på uppdrag. Jag fick ofta film i utbyte mot assistenttjänster och hade framkallning inkluderad i lokalhyra. Köpte till sist en Nikon D200, men höll samtidigt fast vid mörkrumsarbete. Nu kan jag tycka att det kanske var lite bortkastad energi och pengar, men jag lärde mig mycket och har några extra uttrycksmedel i verktygslådan. Nu går det lång tid mellan filmrullarna, även om jag har en mellanformatare och en halvformatare som är kul att plåta med. Det händer att jag gör några utställningskopior i mörkrummet, men det är inte längre något jag gör tidningsjobb med.

Jag har nästan alltid Nick Drake i hörlurarna när jag plåtar svartvitt.

Jag har provat och ägt alla 4 X trans generationer inom Fujifilm. Men det är något speciellt med första generationen (Xpro1, XE1) som gör att jag föredrar de bilderna framför de nyare sensorerna på både skärm och i print. Jag fotar även analogt men känslan av en XE1 med manuellt objektiv eller Fujifilms första generation av optik (xf18mmf2 & XF35mm1.4) ger mig nästan samma känsla men bättre bilder och fan så mycket billigare.
Jag har provat och ägt bl,a Canon, Nikon, Sony och Olympus men ingen av dom gav den rätta känslan och bilderna blev tekniskt sätt jättebra men det saknades någonting. Det kändes för perfekt på något sätt.
För mig har Fujifilms Xtrans bilder kännts mer som papper och de andra kameror jag använt kännts som glas.

Dock är fortfarande min drömkamera Leica M6 med Summilux 50mm 1.4

En bild från helgen som var.

XE1 + 18mmf2 fotad i svartvitt jpg i 1:1 crop

@xftales

 

[MrKarisma]

Jag har nästan alltid Nick Drake i hörlurarna när jag plåtar svartvitt.

Jag har provat och ägt alla 4 X trans generationer inom Fujifilm. Men det är något speciellt med första generationen (Xpro1, XE1) som gör att jag föredrar de bilderna framför de nyare sensorerna på både skärm och i print. Jag fotar även analogt men känslan av en XE1 med manuellt objektiv eller Fujifilms första generation av optik (xf18mmf2 & XF35mm1.4) ger mig nästan samma känsla men bättre bilder och fan så mycket billigare.

Känner igen mig. Började min bana med svartvitt och Tri-x runt 1998. Det var så fruktansvärt roligt, men samtidigt frustrerande i mörk-rummet.. Saknar den där magin när en bild blev något helt annat, fick en helt annan känsla utseende än man förväntade sig - det är ju totalt borta med digitalt.

När jag konverterar raw-filer till svartvitt idag så föredrar jag definitivt enklare sensor från äldre kameror, CCD, eller tidiga CMOS. Sonys välanvända 12mp sensor som satt i Nikon D5000, Fujifilm X100, X-A1 osv har länge varit min absolut favorit, inte minst för att den var OTROLIG på iso 100 (low 1) - en av få sensorer som faktiskt hade sitt bästa dynamiska omfång på low 1. Den var dessutom iso-lös, dvs jag hade bara kameran inställd på iso 100 /low 1 hela tiden och såg bara till att alltid underexponera för att rädda högdagrar. Testade att underexponera Iso 100 9 steg en kväll och det gick utmärkt att lyfta bilden i efterhand, ingen bandning och inte mer brus än man kunde förvänta sig. Otrolig sensor. Saknar den..
Om man jämför den med tex Fujis (sony) 24mp bayer sensor idag (X-T100, XF10 osv) så ger den nya 24mp sensorn väldigt mycket brus till och med så lågt som iso 400, och det värsta är att det GÅR INTE brusreducera utan att det ser helt galet ut i ACR.. MEN, den klarar också extrem underexponering bra från bas-iso (iso 200 i detta fall).
Men som sagt, för snygg gråskala så behöver man en äldre sensor. Ser stup i kvarten de HEMSKA svartvita bilderna från dagens fullformatare, det skär i ögonen med de där onaturliga, hårda, konstiga platta högdagrar utan nyanser, igensotade lågdagrar (fast igensotade på ett helt onaturligt sätt) gråskalorna.. Men det är tyvärr inte många som uppfattar det (eller kanske tur för dom ).

Så, det jobbiga med den digitala utvecklingen är alltså att för mig blir bildkvalitén sämre och sämre för varje ny sensor-generation.. Det är förjävligt rent ut sagt.

 

[Maxpow]

Frågan om varför man fotograferar analogt?

…är alltid rykande färsk. Som fotograf sedan snart 40 år tillbaka började jag min karriär i mörkrummet och har aldrig kunnat släppa det riktigt. Visst det digitala används till vardags men ska man göra det där lilla extra och bara för sin egen skull så är det analogt som gäller.


Jag tror inte att det handlar så mycket om vad som är bättre eller sämre utan mera om arbetet man lägger ner. Tiden och pengarna. Allt som är gratis (digitala biler) är per definition värdelöst och det gör att vi ofta tar för mycket bilder, ofta utan att tänka efter förrän just efter. Vi tar några bilder och kollar på skärmen om inställningarna stämmer och att allt sitter. Med det analoga tar du bort den möjligheten och är tvungen att tänka efter, innan(?) Allt måste sitta när du trycker på knappen. Plåtar man småbild så har du en viss tolerans med att slösa film på alternativexponeringar, men även de är ett val och beslut man tar och gör efter eftertanke. Jag finner ingen anledning att plåta småbild analogt då jag känner att resultatet blir ganska likt en digital bild efter något enkelt preset. Jag tycker inte att det är fel eller dåligt men det är inte värt tiden eller pengarna.

Men när du kommer upp på mellanformat eller till och med på storformat, då börjar det hända grejer som inte det digitala kan leverera ens med alla presets i världen. Det finns en helt annan dynamik i bilderna. En bild tagen med Pentax 6x7 och 105/2,5 kan du känna igen bland 100 digitala bilder för det finns ett signum i negativet som gör den unik. Djupet, skärpan och dynamiken i ett 4x5 negativ är också snudd på omöjlig att framställa digitalt. Jag menar inte att den är skarpare eller bättre men lite som, -Den där människan tycker jag om men inte den där! Man kan inte förklara varför, det bara känns.

Jag sitter nu med en utställning som skall produceras till augusti och bestämde mig för att en gång för alla avgöra vad jag tyckte vad bästa mediet att använda till mina porträtt.

Alternativen är Canon 5D II och ett Zeiss Planar 50/1,4. (jag upphör aldrig att förvånas över hur bra resultat detta ger!) Nästa är Pentax 6x7 med 135:a (min favokamera alla kategorier som jag till och med har tatuerad på armen) till sist en Sinar F2 med 210mm 4x5, (allt kan gå fel om man inte har koncentration som en schackspelare) Metoden med de analoga är, fotograferat på Portra 160 och framkallat i JOBO CPE2 med Tetenal C-41-kit, sedan våtscannat på en Epson V850.

De tre bilderna är fotograferade med studioblix och en gigantisk octabox. Canonbilden: Helt fantastisk, Pentaxbilden: Heelt fantastisk, Sinarbilden Heeelt fantastisk.

Som ni ser är enda skillnaden att ett extra e plussas på i frasen, helt fantastisk.

Varför är det då så att det analoga blir bättre? Min teori är allt det som händer i en eget huvud innan man trycker av, ödmjukheten och respekten för materialet samt vetskapen om att gör jag inte rätt, så blir det fel. Jag kan inte chimpa (titta på skärmen) och få resultatet direkt medan kunden sitter på stolen framför mig utan jag måste förlita mig på att jag har lyckats tänka rätt innan och mina mätningar är korrekta, och med 60-70 kronor per bildruta så försöker man minimera mängden film som används. När sedan alla dessa saker går ihop och man får resultatet i sin hand och det blir som man tänkt, då kommer det en eufori som en digitalbild aldrig kan ge. Detta förstärker kraftigt kärleken till bilden och metoden. Om man dessutom framkallar sina negativ själv så multipliceras den känslan några gånger till. ….sedan kommer vi till elefanten i rummet…det här jä*la dammet som man jagar konstant.

Sedan kan man ju förenkla frågan: Är en pinne bättre om den är CNC-svarvad eller täljd förhand?

Vill ni se resultatet? Då får ni komma till Fredrikskyrkan i Karlskrona den 3 augusti…

 

[hornavan]

Jag älskar den digitala tekniken och mitt ”ljusrum” dvs datorn skrivaren.
Det är 65 år sedan jag första gången satte fot i min brors mörkrum. Jag älskade magin och bosatte mig i ångorna och mörkret fram till ca 2005 då den nya tekniken tog över. Nu har jag varit helt digital 17 år och konstaterar att för mig har allt blivit bättre. Mitt bildskapande går framåt i den digitala världen och foto är roliga är någonsin. Sedan lumpen har jag haft lyckan att kunna leva på mina bilder. En svartvit bild av 36 älgar från 1988, som rent tekniskt är dålig, är min bästa kassako.

 

[mombasa]

Jag började nog fotografera på ett lite mer medvetet sätt nån gång i sena halvan av sextiotalet. Sjuttiotalet handlade mycket om dokumenterande fotografi och det satt alltsom oftast Tri-X innanför slutaren. Framkallning i D76 och, inte sällan, rätt slarvig kopiering må jag erkänna. Åttiotalet blev mer av vardagsfotografi, familjebilder, parallellt med att jag förutom illustrationsjobb också började arbeta med produktfoto då oftast med långtidslånade grejer. (Hade en snäll släkting som försåg mig med en Hasselblad.) Under nittiotalet blev det fler arbeten mot tryckbranschen, en bransch som var rätt konservativt inställd till det digitala som kom i slutet på nittiotalet och början på seklet även om scannrar och det grafiska flödet genomgick en dramatisk förändring så var nog kameran den sista pusselbiten i processen. Det kom att dröja till 2006 (tror jag) när jag köpte min första digitala kamera värd namnet en Nikon D70 Åtminstone om man såg till fritidsfotografiets landskap. Här var handhavandet och det fotografiska tänket väldigt nära det analoga.
I ochmed att jag undervisade i grafisk kommunikation och medieproduktion var den digitala bilden guld värd då det gick att få in bildmaterialet i produktionerna avsevärt snabbare än tidigare. Till elevernas fromma och förhoppningsvis förståelse för den bildkommunikativa processen. Och med en fot i att lära ut och den andra i nåt slags eget fotografiskt bildskapande blev det digitala mörkrummet en naturlig fortsättning.
Vad saknar jag med filmfotografiet? Kanske processen, det lite grann slumpmässiga och intuitionen i arbetet. Romantik? Ja, kanske.
I övrigt håller jag nog med flera i tråden om den digitala perfektionen. Inte minst den nutida gråskalan. Och att dynamiskt omfång, skärpa och allmän perfektion i dokumentärt foto ofta motarbetar fotografen och bildens intention.

 

[dJb]

Jag fotograferade analogt under ganska många år och tycker väl att mycket av det jag fotade då känns med en del undantag rätt mediokert och det har förmodligen med min egna personliga utveckling att göra. Under 00-talet fotade jag ganska mycket analogt och digitalt parallellt, men gick mer och mer över till analogt mellanformat. Då fotade jag mycket gatufoto, landskap och framförallt musik (jazz). För landskap är jag fortfarande rätt svag för analogt foto även om det nu var några år sedan jag fotade analogt. Jag när dock fortfarande en känsla av att jag "villhöver" en Linhof Technorama 617 snart. Tyvärr har min absoluta favoritfilm för landskap dock slutat att tillverkas, Efke R25. Jag tycker att den hade fantastiskt fina toner och stort omfång på ett sätt som jag inte riktigt lyckats återskapa digitalt. Eftersom jag gillar att prova och lära mig nya genrer har jag de senaste åren lärt mig mer avancerat astrofoto och där har ju digitaltekniken fullständigt revolutionerat fotografin. Det mesta har ändå förbättrats med digitalfotografins genombrott och jag saknar inte direkt småbild. Däremot är jag lite sugen på att ta upp nån del av den analoga fotografin.

 

[Sten-Åke Sändh]

Känner igen mig. Började min bana med svartvitt och Tri-x runt 1998. Det var så fruktansvärt roligt, men samtidigt frustrerande i mörk-rummet.. Saknar den där magin när en bild blev något helt annat, fick en helt annan känsla utseende än man förväntade sig - det är ju totalt borta med digitalt.

När jag konverterar raw-filer till svartvitt idag så föredrar jag definitivt enklare sensor från äldre kameror, CCD, eller tidiga CMOS. Sonys välanvända 12mp sensor som satt i Nikon D5000, Fujifilm X100, X-A1 osv har länge varit min absolut favorit, inte minst för att den var OTROLIG på iso 100 (low 1) - en av få sensorer som faktiskt hade sitt bästa dynamiska omfång på low 1. Den var dessutom iso-lös, dvs jag hade bara kameran inställd på iso 100 /low 1 hela tiden och såg bara till att alltid underexponera för att rädda högdagrar. Testade att underexponera Iso 100 9 steg en kväll och det gick utmärkt att lyfta bilden i efterhand, ingen bandning och inte mer brus än man kunde förvänta sig. Otrolig sensor. Saknar den..
Om man jämför den med tex Fujis (sony) 24mp bayer sensor idag (X-T100, XF10 osv) så ger den nya 24mp sensorn väldigt mycket brus till och med så lågt som iso 400, och det värsta är att det GÅR INTE brusreducera utan att det ser helt galet ut i ACR.. MEN, den klarar också extrem underexponering bra från bas-iso (iso 200 i detta fall).
Men som sagt, för snygg gråskala så behöver man en äldre sensor. Ser stup i kvarten de HEMSKA svartvita bilderna från dagens fullformatare, det skär i ögonen med de där onaturliga, hårda, konstiga platta högdagrar utan nyanser, igensotade lågdagrar (fast igensotade på ett helt onaturligt sätt) gråskalorna.. Men det är tyvärr inte många som uppfattar det (eller kanske tur för dom ).

Så, det jobbiga med den digitala utvecklingen är alltså att för mig blir bildkvalitén sämre och sämre för varje ny sensor-generation.. Det är förjävligt rent ut sagt.

Frågan är vad som hänt med alla dessa "hemska" fullformatsbilderna du talar om. Vi har väl aldrig tidigare haft några filmmedier som kan matcha dagens fullformatssensorer när det gäller dynamiskt omfång, eller hur? Jämför jag mina reprofotade dian och även Tri-X svartvitt - inte minst dian som många tog under analoga tiden då det ju var i princip enda sättet för vanligt folk att visa bilder i lite större sällskap - så var ju den kvaliteten rätt medioker om man jämför med dagens inte minst när det gäller DR.

Idag ger ett antal FF DR över 15 men det är få som rent praktiskt uppskattar bilder med så högt omfång. De upplevs av de flesta som just mesiga och urvattnade och därför ökar i princip alla som använder konverterare och RAW kontrasterna och pressar ihop gråskalorna när de gör såväl svartvita bilder som bilder i färg. Så jag undrar verkligen om det nu är kamerornas sensorer vi ska prata förklenande om istället för deras användare och deras preferenser.

Även skrivarna har blivit alltmer kapabla i takt med att vi fått allt fler svart-grå bläck. Min senaste skrivare hade fyra sådana och min första fotoskrivare hade en.

Vi har kameror idag som har DR-tal på 15 och mer och skrivare som klarar att återge mer av det än någonsin men det vi skriver ut har vi användare komprimerat till en DR på kanske 7-8 eftersom det normalt är så att de flesta helt enkelt föredrar de bilderna.

Fotografi är avbildning och aldrig har fotografierna avbildat världen mer naturtroget än nu egentligen. En del talar om att det nu sker "för perfekt" men åtminstone jag har aldrig sett själva världen i Agfa CT 18 eller Tri-X-korn eller genom filter av digitalbildsbrus. Särskilt efter att starropererats på båda ögonen har jag nu sluppit se världen genom de gulaktiga filter jag efter operationerna upptäckte att jag gjort när jag kunde jämföra efter operationen på första ögat. Nu ser jag galet bra så bra att läkaren konstaterade att nu har du en syn som bara några promille av befolkningen har i din ålder.

I övrigt ett start tack till alla som bidragit till en intressant diskussion.

För min del avskydde jag de svartvita processerna. Ineffektivt, slabbigt och våldsamt dyrt. Var jag på långa resor på tre månader eller ett halvår som på den tiden, så var en stor del av ryggsäcken upptagen av film. Trots det så räckte den aldrig till på långa vägar för det man egentligen velat plåta utan man fick alltid ekonomisera och kompromissa. En jättestor del av en resas pris på 70-talet var filmkostnaderna. Ljuskänsligheten på ISO 50-100 med dia var hopplös vid sämre ljus och inte ens Tri-X var ju något under med dagens mått mätt. Bildstabilisering på den tiden hade bara tamhöns och en del andra fåglar.

Kameror med snittbild och prismor var dessutom helt hopplösa i sämre ljus. Filmpriserna var så höga att det var en hämsko för experimenterande och lärande. EXIF idag gör att man när som helst kan gå tillbaka och analysera. Då var enda sättat att anteckna för hand i papper - hur många orkade hålla på med det? För min del var det en usel tid tekniskt och den manuella fokuseringen gjorde att jag missade många ögonblick. Jag var backpacker från 1971 till 1986 och jag kan bara säga att fotograferingen i sig aldrig var särskilt kul under den tiden - inte på långa vägar som nu idag. Jag tog mina bilder av rent professionella skäl för att använda i min undervisning på Grundskolans högstadium.

Tänk om man kunde fått ha dagens grejor då brukar jag tänka och jag undrar ibland när jag reproprofotar mina gamla samlingar, vilka bilder jag då hade haft som jag faktiskt inte har idag.

Dessutom är det ju faktiskt så att utan DXO Photolab och dess tre olika varianter av kontrast (Contrast, Microcontrast och Fine Contrast) plus möjligheterna att slå sönder det fula kornet särskilt i Agfas ISO 100-bilder CT 21 med hjälp av möjligheten att emulera finare korn i Photolab, samt möjligheten att lägga på en brun split tone, så skulle jag nog kastat dessa dian i soporna, för så usla är de ofta rent tekniskt som de är. Många av dem har inte alls klarat de snart 50 år sedan jag tog dem. Av den en gång naturliga RGB-balans som funnits finns nämligen bara bitar kvar och ofta har den gröna delen helt kollapsat.

Om jag dessutom ser på de bilder jag tog 1972-1973 i början av min backpackertid så sker ju dessutom noll i utveckling till 1986 vad beträffar mina filmedier. 1986 var det sista året i min 15 år långa backpackertid. Om jag jämför vad som hänt sedan 2005 digitalt då jag köpte min första DSLR i form av KonicaMinolta D7D till idag då jag använder en Sony A7IV, så är det en våldsam skillnad tekniskt och inte minst vad sensorn beträffar. Då hade jag en CCD-sensor med 6 Mp som max klarade ISO 400 utan att krackelera. AF:en var rent usel och bildstabiliseringen (världens möjligen första i en DSLR) var mer ett problem än en tillgång eftersom den upprepade gånger pajade och gjorde kameran helt obrukbar.

Om jag gillat kornet så mycket som en del uppenbarligen gör av olika skäl, så skulle jag nog önskat mig ett par brillor med mitt favoritkorn i julklapp, så världen inte skulle vara lika störande som den uppenbarligen är för många åtminstone i det avseendet.

 

[Ventures]

Apropå film och resande. Jag var i Australien en månad i början av 90-talet och tyckte jag laddat ordentligt med tio rullar Kodachrome 64 att mata min Nikon FM med. Ljuset där var ju oftast mer än tillräckligt. Utom i diverse grottor förstås då det lilla stativet i form av skruvtving kom till användning då vanliga stativ var förbjudna att ta med sig in. Framkallningen fick ske lokalt för att minska risken för slöjning i diverse asiatiska flygplatsers röntgenapparater på hemresan. Vad fick man med sig hem? Jo knappt 400 bilder (om man varit snål och började direkt man stängt luckan på kameran och fotade tills det tog stopp). Idag hade jag tagit lika många bilder på en förmiddag. På den tiden var ju devisen att "får man en 'pangbild' per rulle får man vara nöjd". Idag är det procentuella utfallet för "pangbilder" betydligt lägre även om den tekniska kvalitén är överlägsen.

 

[Sten-Åke Sändh]

Apropå film och resande. Jag var i Australien en månad i början av 90-talet och tyckte jag laddat ordentligt med tio rullar Kodachrome 64 att mata min Nikon FM med. Ljuset där var ju oftast mer än tillräckligt. Utom i diverse grottor förstås då det lilla stativet i form av skruvtving kom till användning då vanliga stativ var förbjudna att ta med sig in. Framkallningen fick ske lokalt för att minska risken för slöjning i diverse asiatiska flygplatsers röntgenapparater på hemresan. Vad fick man med sig hem? Jo knappt 400 bilder (om man varit snål och började direkt man stängt luckan på kameran och fotade tills det tog stopp). Idag hade jag tagit lika många bilder på en förmiddag. På den tiden var ju devisen att "får man en 'pangbild' per rulle får man vara nöjd". Idag är det procentuella utfallet för "pangbilder" betydligt lägre även om den tekniska kvalitén är överlägsen.

Efter så många år med det mediokra analoga så VET jag att jag är "analogskadad". Jag tar fortfarande sällan mer än ett par bilder av samma motiv men det beror numera också på att med min A7IV så VET jag också att jag ytterst sällan missar dagens tillfällen jag ställs inför. Det finns också en kostnad i tid med att behöva vada igenom mängder av nära identiska kopior som jag inte vill ta.

Det finns även en poäng i att vara noggrann, vilket det dyra analoga tvingade på oss på den tiden.

Jag tog en del bilder då som jag tycker var bättre än mycket jag tar idag och det jag tror det beror på är att jag då enbart hade primes med relativt korta brännvidder att tillgå. Med mitt lilla 40mm objektiv från den tiden MÅSTE jag gå verkligt nära och det är det enda sättet egentligen att verkligen få kontakt med motivet. Zoomarna har blivit så mycket bättre nu än tidigare men även om de är praktiska så tycker jag ofta att en 35-40mm fast optik egentligen är att föredra.

Jag tror också att vi som tog bilder på den tiden hade tur att leva i en fotografiets guldålder i allt utom det fototekniska. Världen var då inte ännu så genomglobaliserad som idag och vi kunde fortfarande resa på ett helt annat sätt över land än idag när många konflikter nu stängt många av dessa vägar. Att resa över land med "slow travel"-transportmedel gav dessutom så många fler tillfällen till kontakter med båda andra resande och lokalbefolkning. Idag åker de flesta med flyg från A till B och går miste om allt det som faktiskt varit det verkligt givande och roliga med resandet. Sedan tror jag det var en stor fördel då att motiven inte var så sönderfotograferade då som idag.

Med massturismen så har det i praktiken nästan blivit en omöjlighet att besöka och se en del saker jag tidigare sett. Jag såg exv. Impressionisterna på Musee d'Orsay i Paris för 30 år sedan. När vi skulle dit igen för fem år sedan så vände vi när vi såg köerna. Det samna hände i Marrakesh för ett par år sedan vid Yves S:t Laurents Majorelle Garden.

Kolla på bilderna i denna blog om världsarvet Petra i Jordanien som togs 1973. Då kunde jag nästan ha hela Petra för mig själv mitt på dagen! Det kommer förmodligen aldrig hända igen. 2019 innan pandemin, besökte över en miljon Petra. Jag vet vad det innebär för det är samma besökstal som Vaxholm har.

Petra - Den glömda staden

Translate into Google English: Petra - The Forgotten City - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog) Bakgrund Vägen till Petra Jag har hamnat på ...

sten-ake-sandh.fotosidan.se

Notera även den usla analoga kvalitet som dessa bilder har och hur de processats för att i någon mån dölja detta.

Här i bilder från Kirtipur i Nepal så ser ni exempel på bilder där jag tvingats gå nära med mitt 40mm Pentax SMC

Sten-Åke Sändh - Portfolio

Jag var i byn en hel dag och dessa kanske 35 bilder var inte mycket mindre än jag faktiskt tog. Att de ser så pass bra ut som de gör beror på redigeringen i Photolab.

 

[FiCa1]

.... Kameror med snittbild och prismor var dessutom helt hopplösa i sämre ljus....

Instämmer till 100%. Hopplösa i dåligt ljus och inte heller alldeles enkla att hantera i bra dito. Min Z6 + FTZ-adapter köpte jag för att kunna återuppliva mina gamla helmanuella Nikkor-objektiv. Skillnaden mellan EVF:en i Z6 och OVF:erna (med snittbild och prismor) i Nikon F2/FM upplever jag vara så stor att jag idag har svårt att förstå att någon över huvud taget kunde sätta fokus rimligt hyfsat med dessa kameror. Z6 kör jag av uppenbara skäl i M-läget. Tack vare focus peaking och den mycket klara sökarbilden sätter jag skärpan snabbt och utan problem.

/ FiCa1


Campbell, California, 28 February 2020. (Nikon Z6 + Nikkor AI-s 35mm f:2.)

 

[FiCa1]

... Efter så många år med det mediokra analoga så VET jag att jag är "analogskadad". Jag tar fortfarande sällan mer än ett par bilder av samma motiv men det beror numera också på att med min A7IV så VET jag också att jag ytterst sällan missar dagens tillfällen jag ställs inför. Det finns också en kostnad i tid med att behöva vada igenom mängder av nära identiska kopior som jag inte vill ta.

Det finns även en poäng i att vara noggrann, vilket det dyra analoga tvingade på oss på den tiden.

Jag tog en del bilder då som jag tycker var bättre än mycket jag tar idag och det jag tror det beror på är att jag då enbart hade primes med relativt korta brännvidder att tillgå. Med mitt lilla 40mm objektiv från den tiden MÅSTE jag gå verkligt nära och det är det enda sättet egentligen att verkligen få kontakt med motivet. Zoomarna har blivit så mycket bättre nu än tidigare men även om de är praktiska så tycker jag ofta att en 35-40mm fast optik egentligen är att föredra ...

Så sant! Jag gör som du, fotar digitalt, tänker analogt. Jag kör idag enbart med s.k. primes i omfånget 20–50 mm. När jag ger mig ut med kamera så väljer jag oftast att endast ha ett objektiv med mig. Då vet jag vad som gäller; en dag är det vidvinkeldag (Nikkor 20mm, Super-Elmar-M 21 mm, Summaron-M 28 mm) en annan är det normaldag (Richo 27 mm/40 mm, Nikkor 50mm, Leitz Elmar 5 cm) och en tredje en mitt-emellan-dag (Nikkor 35 mm, Summicron-M 35 mm). Självklart missar jag då fotomöjligheter som kräver ett annat objektivval, men so what? Varenda gång vi ger oss ut med kameran missar vi av andra skäl också mängder av sådana möjligheter.

/ FiCa1


From the "Boring places" series, 16 August 2021. (Leica M Monochrom (CCD) + Summicron-M asph 35 mm f:2.0.)

 

[Sten-Åke Sändh]

Instämmer till 100%. Hopplösa i dåligt ljus och inte heller alldeles enkla att hantera i bra dito. Min Z6 + FTZ-adapter köpte jag för att kunna återuppliva mina gamla helmanuella Nikkor-objektiv. Skillnaden mellan EVF:en i Z6 och OVF:erna (med snittbild och prismor) i Nikon F2/FM upplever jag vara så stor att jag idag har svårt att förstå att någon över huvud taget kunde sätta fokus rimligt hyfsat med dessa kameror. Z6 kör jag av uppenbara skäl i M-läget. Tack vare focus peaking och den mycket klara sökarbilden sätter jag skärpan snabbt och utan problem.

/ FiCa1

Visa bilaga 165866
Campbell, California, 28 February 2020. (Nikon Z6 + Nikkor AI-s 35mm f:2.)

Precis, gamla analoga objektiv presterar klart mycket bättre med exv. en spegellös som en Z6 med peaking än med något gammalt analogt hus både när det gäller fokusering men oftast även när det gäller den högre upplösningen moderna högupplösande sensorer ger.

Inte sällan missade man ju bilder just för att man stod där och kisade genom en gammal hopplös OVF och tog det för lång tid blev inte sällan motiven förbannade på en.

 

[Frekeman]

Tack för allas svar och kommentarer hittills. Intressant att höra hur inbitna analogfotografer tog sig an de digitala kamerornas inmarsch på olika sätt. Det verkar som att de flesta är överens om att det överlag har lett till förbättringar för fotograferandet samtidigt som många uppskattar aspekter av filmfotografin (estetik, processen bl a.).

För mig som inte har nån riktigt nostalgisk relation till analogfotografin och därmed inte saknar den så finner jag det ändå värdefullt att känna till hur det gick till så att man har något att relatera till den "lyx" som digitala kameror medför.

Jag ser gärna fler inlägg innan jag har "tröttnat" på den här tråden! Keep 'em coming!