Analogt var ju kul när man började med det. Delade mörkrum på 70-talet i en atelje i en rivningskåk vid ett nedlagt gammalt bryggeri på söder i Sthlm. Men jag skulle nog aldrig gå tillbaka. Alldeles för meckigt för mig i alla fall idag. Jag har svårt att se något förmildrande med det analoga idag men även jag känner till (genom bekanta) en fotograf som fortfarande tar sina arkitekturbilder analogt av något skäl.
Jag tycker visst att det kan tillföra en dimension som kornet ger men det är som du skriver förmodligen så att man kan lika gärna kan återskapa det mesta av den "känslan" med ett "filmpack" man gillar - men många ser nog ner på det som "icke autentiskt foto". Körde själv bl.a. SLR Lounges presets till Lightroom så länge jag hade det.
Det tog mig flera års labbande med olika tekniker och utrustning (skanner, duplikator, reprofoto) att bestämma mig för hur jag skulle hantera mina dia. Det är ju som du säger så att om man slarvar så kommer man att tappa valörer i det rätt besvärliga media som dian är. Det är dålig DR redan från början och många av mina dia hade tappat mycket i främst den gröna RGB-kanalen. Så jag gav upp helt efter ett tag och tonade allt i brunt istället, för att kunna hantera allt mer rationellt.
Kornet var dessutom ofta inte alls kul, särskilt i mina mer "ljusstarka" AGFA CT 21 bilder(motsvarar ISO 100). Lite bättre var det kanske i CT 18 (motsvarar ISO 50). Så det råa kornet har jag försökt slå sönder med en Tri-X emulering med hjälp av DxO Filmpack 5. Mina dian har många gånger varit en utmaning främst i djupblå himlar. Där har kornet ofta blivit grovt, fult och problematiskt att hantera.
En annan sak som jag upptäckt varit hur hyperkänslig kontrasten ofta är. Det är inte mycket man kan peta på i mina dian. Så det är därför jag normalt reprofotar mina bilder med Capture One (då det är mest effektivt) - men det är inte där jag normalt efterbehandlar utan det gör jag i DxO och skälet till det är att jag funnit att DxO haft den mest sofistikerade kontrasthanteringen. Det finns Contrast, Microcontrast och Fine Contrast. I svåra fall tvingas jag lämna Contrast på default och dra ner Microcontrast helt i botten och sedan öka Fine Contast en hel del för det går heller inte att använda några av skärpeverktygen i DxO (de ger ingen verkan alls på diabildsstrukturen). Så det är egentligen Fine Contrast som ger en illusion av ökat skärpa.
Jag vet inte om du har liknade erfarenheter men det har varit rätt jobbigt att hitta hyfsat rätt med detta.
Jag har lagt upp ett antal bildberättelser här på FS och här ser du ett exempel på hur det blir med DxO och Agfadiafilm. Visst kan dessa gamla digitaliserade bilder ha ett hyfsat intressant eget uttryck och det är ju uppsidan men jag tycker egentligen att det är ett skitmedia i jämförelse med det digitala och de fantastiska sensorer vi har idag. Sedan är det ju bara tack vare möjligheten att reprofota och efterbehandla i en bra RAW-konverterare som gör det möjligt att överhuvudtaget kunna rädda dessa bilder, för i original ser de inte sällan rätt förfärliga ut.
Det jag undrar över är om den här trenden vi nu ser med det analoga bärs av äldre nostalgiker eller om det istället är dagens unga som tycker detta är kul och intressant. Jag skulle ju inte alls bli förvånad om det finns navet i Sverige skulle vara någon Södermalms-hipster Community som odlar detta i någon lätt nördig Facebook-grupp
. Som sagt jag har väldigt svårt att förstå vurmen. Det är dyrt, har nästan obehagligt irriterande lång feed back och om man skulle på långresa så hade man ju film i halva ryggsäcken och sedan skulle det framkallas och monteras. Analogt foto för mig idag är bara ett sätt att göra det onödigt svårt för mig som fotograf. Jag har verkligt svårt att se vad det skulle tillföra idag - utom då att man kan få fina kameror nästan gratis.
https://sten-ake-sandh.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=380989
