Parsi, du har missförstått antingen den ena, båda, eller alla tre av metoderna/betydelserna i DxO's färguppmätningar.
Den enkla, första, är SMI. SMI är en ISO-standardiserad (ISO 17321) mätning som visar ett genomsnitt på hur väl en kameras filter kan "översättas" till mänsklig perception av färg. Det är INTE en färgupplösningsmätning.
http://www.dxomark.com/Cameras/Canon/EOS-5D-Mark-III---Measurements - fliken "Color Response".
Den är naturligtvis en starkt förenklad redovisning, för att få en mer komplett förståelse för var, när och hur färgfelen är (detta är ju också viktigt...) skulle de egentligen behöva lista upp felet för samtliga mätpunkter/mätfärger som specificeras av ISO-standarden. Det är stor skillnad på om ALLA färger har ungefär det genomsnittliga felet, eller om bara ett par få färgområden har STORA fel, men alla andra är "perfekt". Båda ger samma genomsnittsvärde ju....
Denna mätning är inte en "kameramätning". Det är en mätning som jämför kamera/mänsklig perception och redovisar skillnaden mellan dem. Dessa skillnader kan IBLAND korrigeras av punktkorrigeringar i en bra kameraprofil, ibland inte - mätningen säger inget om detta.
...............
Nästa är fliken "Full CS".
Detta är en helt annan typ av mätning, som mer visar hur sensorns färgfilter och sensorns brus samverkar. Väldigt flacka filter (som Canon använt ända sedan 50D/5Dmk2) gör att färgerna måste förstärkas. Detta förstärker inte bara färgen, utan också bruset - exakt lika mycket. Måste du dubbla färgstyrkan dubblas också bruset/mätfelet!
Form, placering och huvudsaklig riktning på kovarians-ellipserna berättar hur stor osäkerhet sensorn har i färgmätningen i tre dimensioner - färgton, färgstyrka och luminans.
Osäkerheten är UTÖVER det grundläggande felet! Man ska alltså egentligen först väga in SMI-fördelningen, sedan lägga till Full CS ovanpå det.
...........
Den sista är "Tonal Range", och detta är en förenklad kombination av färgupplösning och brus, och den säger egentligen inget om färgplacering. Den berättar hur hur stora skillnader det måste finnas i en viss färg innan kameran klarar att "se" skillnaden. Hur denna tas fram är minst sagt komplicerat, men ganska smart... Den bygger på volymerna av kovarianserna i CS, hur många sådana "bollar" som får plats i gamutvolymen. Små fel, små bollar, fler bollar får plats - högre värde. Bättre tonupplösning. Det är IMO en väldigt bra mätmetod. Den berättar hur väl det "skulle" kunna gå att korrigera färgerna, även under påverkan av brus, borträknat metamerifelen som ligger "under" mätningen.
............
Det borde inte finnas några som helst tvivel om att Canon tunnat ut sina filter för att vinna två saker: Lägre brus samt mindre utstickande fel i ljus med låga CRI. Det har absolut inget med "anpassning mot mänsklig syn" att göra.
Tyvärr gjorde dom det på ett sätt som ger ganska stora metameri-fel i bra ljus - det är nästan omöjligt att korrigera violett i en sån kamera, och stark orange är enormt svårt. Tonupplösningen från varm grön till varm röd är mycket dålig, och detta gör att sensorn inte förändrar sin "färgsyn" på hudtoner lika mycket under ljus med dåliga CRI. Jag anser inte att det är en bra kompromiss. Bröllopsfotografer som fotar mycket i dåliga efterlokaler (efter kyrkan), kanske t.o.m i jpg, tycker antagligen något helt annat...
Produktfotografer eller studiofotografer däremot har enorma problem. Ofta får man / måste man korrigera vissa punktfärger manuellt, eftersom metamerifelen som är inbyggda i kameran gör det omöjligt för en automatiserad process att göra det.
En kamera med bra färgupplösning OCH låga metamerifel kommer ge STÖRRE synliga renderings-skillnader mellan ljus med låg CRI och ljus med hög CRI - men dessa skillnader går å andra sidan lätt att korrigera, med ganska små och kontinuerliga felmarginaler.
