Jag tror att Nikon är inne på rätt väg. Titta på vad vi har:
1) Ett urbra proffshus (D2h). Verkligen toppklass.
2) Ett enhetligt sensorformat, som i sin tur ger...
3) ...sköna DX-gluggar. Som nikonproffs kan jag köpa ett lätt (nåja) 17–55/2,8 (25–82 mm för er småbildsfolk) och lita på att det går att använda även på nästa proffshus. Vi har också fått det första fisheyeobjektivet med en prislapp som står i någorlunda proportion till användbarheten.
4) Ett TTL-blixtsystem som faktiskt fungerar i praktiken. Och vi var några månader för Canon den här gången.
5) Roligheter som WiFi.
6) Riktigt bra mjukvara direkt från kameratillverkaren. Nikon Capture 4 har fått en del kritik, men för mig och många andra är det ett suveränt verktyg som ger ett bra arbetsflöde.
Nu behöver vi bara bra "film" att stoppa in i det här systemet. Jag gillar bildfilerna från D2h – men kan inte förneka att egenskaperna i svagt ljus borde vara bättre (särskilt med tanke på vad 1DmkII presterar med 1,4 gånger så hög upplösning).
Vi behöver två filmsorter:
a) En riktigt snabb en som går att använda upp till 3200 ISO. Givetvis på bekostnad av upplösningen – det finns naturlagar. Det skulle kunna vara den beryktade uppgraderade versionen av D2h.
b) En lågisofilm med hög upplösning. D2x givetvis. Om jag får tolv megapixlar så lovar jag att inte försöka pressa den över 400 ISO i onödan.
Om Nikon resonerar så här – att ett enda hus inte kan täcka in alla behov – så behövs ingen fullformatssensor. Då är jag nöjd för ett bra tag framöver. Ett hus på fyra megapixlar och ett på tolv täcker i alla fall in 99 procent av mina kamerabehov.
Canon då? Jag har en känsla av att ingenjörerna där har en annan vision – med tiden ska ett enda proffshus täcka in alla behov. Och det kan säkert gå bra, men det krävs en större bildsensor. Helst fullformat. Det kan nog vara säljbart, för en mer komplett kamera får gärna ha en högre prislapp.
Sen kan vi väl i sann postmodernistisk anda enas om att det ena inte är mer rätt än det andra, bara annorlunda.